Utmaning 151 - Om en mamma

Jag tänker på den mamma som lämnade bort sin nyfödda bebis, på trappan till ett sjukhus, så att hon kunde vara säker på att dottern hittades av människor som hade som yrke att rädda liv. Hon hade klätt på sitt barn i varma fina kläder och svepte in henne i en ny skön filt. Lade flickan i korgen som var klädd med mjukt tyg och gått därifrån utan att lämna en lapp eller något meddelande. Jag kan känna de tunga stegen bort från barnet som hon födde alldeles nyss. Sorgen i kroppen som inte kunde få amma det barn som den hade skyddat i många månader. Den fasthet i sitt beslut som till varje pris måste hållas. Hon hade inte en chans att behålla barnet själv, skulle aldrig få se det växa upp, aldrig få höra de första orden, aldrig få kramen från en liten flicka som älskar sin mamma, aldrig få trösta när hon ramlar och måste få plåster på sitt knä, aldrig få följa henne till skolan första dagen eller vara med på examen. En mamma som måste ta ett tungt beslut och avstå från den ljuvligaste av kärlekar därför att hon vill att barnet ska få växa upp och få chans till att överleva och få möjligheter som hon aldrig skulle kunna erbjuda. Den största av kärlekar som man kan ge ett barn är att avstå om det är det bästa alternativet. Så svårt, så tungt.

Denna lilla flicka finns nu idag i en annan mammas famn i en annan del av världen. En mamma som inte kunde få egna barn men som nu älskar detta underbara barn och får möjlighet att se det växa upp och kan sätta plåster på knäna och krama henne tills smärtan är över. En mamma som kan hjälpa sin dotter att utveckla de talanger som finns där inom henne och som finns där till hjälp och uppmuntran. En mamma som är tacksam för att någon annan gav henne möjlighet att få glädjen att få krama sin lilla flicka.
Den ena så svårt och tungt och den andra så fyllt av tacksamhet och glädje ger tillsammans en liten flicka möjligheten att själv växa upp och bli mamma en dag.