Utmaning 132 - Skriv om något du skulle vilja lära dig.

Jag drömde en natt en dröm som var så verklig för mig att jag blev ledsen när jag vaknade. Jag var fortfarande ganska ung, så drömmen borde inte ge ett sådant starkt intryck som den gjorde. Jag var en ung vuxen och som sådan har man ändå en viss realism när man blir utsatt för det dunkla som kan ske i drömmar.
Jag stod på en scen, en stor scen. Det var mörkt, bara en strålkastare som lyste på mig. I salongen satt en stor publik, en publik av det kräsnaste slaget. De var vana att gå på konserter och brukade alltid kritiskt granska det som framfördes på scenen. Här stod jag nu ensam i en klänning som både smet åt och var riktigt lång. Tyget låg runt mina fötter så jag kunde inte röra mig. Jag stod med en mikrofon i handen och sjöng. Jag sjöng en sång som var så ljuvlig. Den kom ut ur mitt hjärta och flödade ut över publikhavet. Alla i publiken berördes av sången så när jag kom mot slutet av sången rann det tårar utmed allas kinder. Både jag och min publik kände att det var någon slag helande tårar som flödade i salongen. Det var ljuvligt och när jag slutade sjunga fylldes alla av en ljuvlighet som ingen någonsin hade upplevt förut. Trycken över betryckta hjärtan släppte, ovänskap vändes till vänskap, människor som var sjuka blev friska, hat förbyttes mot respekt och kärlek. Det var så mäktigt. Och ännu märkligare är att jag i verkligheten inte är musikalisk. Jag sjunger falskt och kan inte hålla tonen, om jag nu skulle träffa rätt någon gång.
Den här drömmen har följt med mig i minnet i många år och jag skulle verkligen vilja sjunga så jag berör människor till tårar. Vilken gåva det vore. Men om jag nu skulle ställa mig på en scen och sjunga skulle alla gråta av bedrövelse. Jag skulle verkligen vilja lära mig sjunga.