Utmaning 365 - Min förväntan inför ett nytt decennium.

Jag har så höga förväntningar på det som ska komma. Det har jag alltid. Jag förväntar mig att allt ska bli superbra och alla problem ska försvinna. Det är en positiv läggning jag är född med, men åren har lärt mig att det inte alltid blir bättre på en gång. Men på sikt blir det alltid bättre och det är det jag håller fast vid. Sjukdomar läker ut, jag blir friskare i min hälsa, får bättre kondition, blir gladare och starkare. Så blir det ju, man förlikar sig med sitt tillstånd och ibland känns det som att jag rundar mina svårigheter i stället för att bestiga dem och så har jag lurat mig själv och kommit ut på den lyckligare sidan i livet, flera gånger.
Jag är envis och trots att jag har många kilos övervikt efter alla hjärtoperationer och mediciner så har jag hoppet kvar att de flesta av de ohälsosamma kilona ska försvinna. Så det är det första jag tänker på när vi nu står inför ett nytt decennium. Jag ska återerövra min hälsa och i år är det särskilt viktigt.
Jag ska bli både farmor och mormor nu i vår. Nya liv är på väg och det är en sådan glädje för alla oss som är nära. Dessa små som kommer snart är så hjärtligen välkomna hos många människor. Det blir höjdpunkten nästa år.
Och så ska jag skriva mycket på min bok. Det har varit en lång startsträcka men jag är på väg nu och har hittat tråden in i mitt skrivande. Mycket tack vare skrivpuff. Trots att jag inte har skrivit varje dag är det ändå något som håller igång mig och jag upptäcker att jag kan förmedla i text det jag vill berätta. Det är en sådan glädje att denna blogg finns så att vi som vill träna kan mötas på samma plats, oavsett var vi bor, och hjälpa varandra om vi kan och få hjälp om vi vill. Det är något mycket fint som jag är glad över att ha hittat.
Det finns så mycket som jag önskar här i livet och så mycket jag hoppas blir bättre. Det finns alltför många människor som mår så dåligt, många utan hem, utan familj och barn som far illa. Jag hoppas att alla som bestämmer över andras tillvaro och liv, såsom företagsledare, politiker, myndigheter och sjukvårdspersonal slutar att räkna kronor och ören utan i stället ser till vad som är bäst för de små i samhället, de fattiga och sjuka. Att man känner ett stygn i hjärtat när man skor de som redan har mycket på bekostnad av de som behöver.
Jag önskar att värdet av hög moral och god etik segrar över ekonomisk njugghet och snålhet.
Det önskar jag för nästa decennium för vårt land.
För er, kära skrivpuff-vänner och för dig Ann, önskar jag många härliga stunder i läs- och skrivhörnan, många idéer och mycket glädje i allt ni företar er. Tack för det som har varit och jag hälsar alla år som kommer med glädje.
Kram till er alla /AnnChristin

Utmaning 354 – Att spela flera roller

Annicas pappa hade plötsligt dött. Strax efter sin pensionering dog han en plötslig död. Det var skönt att både hennes syster och hon själv just hade varit och hälsat på honom. Systern hade varit där samma dag och önskat honom god jul och de hade pratat. Annica var hos honom dagen innan julafton med sin familj och hälsade på. Annica hade känt på sig att det var sista gången hon skulle se sin pappa, men eftersom han inte var sjuk så var det bara en känsla som hon tyst bar med sig. Därför blev hon inte förvånad när dödsbudet kom.
Nu skulle det bli begravning. Det var mycket som skulle diskuteras och släktingar skulle samlas. Annicas pappa hade inte haft så mycket kontakt med sina syskon sedan föräldrarna hade skilt sig. Det var mest Annicas mamma som hade uppehållit kontakt och när de skilde sig fanns det inte någon anledning att fortsätta. Däremot hade han skaffat sig en ny kvinna och de hade varit förlovade och bott ihop. De hade också hyrt en sommarstuga av en bonde i närheten och nu vara alla dessa samlade på begravningen. Han hade också skaffat andra vänner som Annica inte hade en aning om.
Begravningsdagen kom och Annica och hennes familj åkte i god tid till kyrkan för att se till att allt var OK. Prästen var också där i god tid och hon var ett riktigt bra stöd i den här situationen.
Annica som var den äldre av syskonen skulle hålla tacktalet till alla som kom för att hedra deras pappa. Men hon kände att pappas syskonbarn som var där, var där för att kontrollera att allt gick rätt till. De satt sura och stirrade rakt fram, det var knappt att de hälsade på Annica och hennes syster, trots att de var kusiner. Så hade de fästmön, som inte var fästmö längre, och deras bekanta som Annica inte kände. Annicas mamma och moster var där också och gamla grannar och bonden och hans fru. En salig blandning som inte hade ett dugg med varandra att göra utan kände endast pappan som de just hade begravt. Hur skulle hon hålla talet? Vad skulle hon säga? Hon kunde ju inte berätta om något hon inte visste någonting om och vad hon egentligen ville säga gick inte ens att tänka i detta rum.
Annica sa att var och en som var där kände deras pappa på sitt sätt och just då såg hon alla dessa roller han hade levt i under deras uppväxt. Han var som en kameleont och uppförde sig olika inför var och en som satt runt kaffebordet. Hon sa ingenting om det utan krånglade sig ur talet med en värdighet som hon inte kunde ta äran för själv eftersom hon inte visste vad hon sa och inte skulle kunna komma ihåg en enda stavelse till. Men där och då förstod hon att hon aldrig hade känt sin pappa, han var en person som för alla dessa människor hade en helt annan person än den pappa hon kände. Annica undrade vilken av alla dessa roller som var den mest sanna rollen. Undrar om han visste det själv.
Begravningssällskapet skingrades efter det gemensamma kaffet och hennes moster kom fram och kramade om Annica och sa att hon hade undrat hur hon skulle klara av att hålla talet, men det hade varit lysande. Annica var glad för det, för som sagt, hon hade själv ingen aning.

Utmaning 353 - Att vinna ett litteraturpris

De skulle rösta idag. Hela klassen hade fått i uppdrag att rösta fram två klasskamrater, en pojke och en flicka, som skulle få ett speciellt pris. Det kunde vara en kamrat som man tyckte var duktig och som man ville lägga sin röst på. Det kunde också vara en som var snäll eller bussig. Eller så kunde det vara en som man bara beundrade. Det spelade ingen roll varför man vill ge sin röst till en klasskompis, men man var tvungen att fundera och inte bara dra till med ett namn.
Det var svårt. Annica satt där och funderade. Nelly var duktig i skolan. Det verkade inte som att hon behövde anstränga sig så mycket utan hon var av naturen duktig. Hon visste om det också och det verkade som att hon föraktade dem som inte hade lika lätt för att förstå. Leif däremot hade överraskat Annica. Leif var duktig, jätteduktig i skolan, men han skröt aldrig om det och det märkliga var att han verkade blyg och därför upplevde Annica honom som artig. Leif hånade aldrig någon för att den inte kunde svara på frågorna i klassen. Jo, honom skulle Annica ge sin röst. Det kändes bra. Men vem av tjejerna skulle få hennes andra röst? Det var svårt. Annica var nog lite avundsjuk på de duktiga tjejerna, det verkade som de fick mycket hjälp hemifrån och det var lite orättvist, nu när de skulle rösta. Inga-Lena då? Skulle Annica ge henne rösten? Nä, det kändes inte rätt. Äh, det var rättvist om Nelly vann, faktiskt. Även om hon var så som hon var.
Annica röstade på Leif och Nelly och så gick hon ut på gården.
När hon kom utanför klassrummet kom de där busiga killarna fram. Vi har röstat på dig, avslöjade de direkt. Annica blev så förvånad, hon var ju inte alls duktig i skolan. En typisk medelmåtta. – ”Varför då”, frågade hon, ”jag är ju inte alls duktig”.
- ”Jo, det är du och du är alltid bussig mot oss och hjälper oss när vi inte fattar”.
Annica blev jätteglad för att de hade sagt så, men hon skulle ju inte få något pris i alla fall, det förstod hon ju. Det fanns inte en möjlighet. Det gick några veckor och sedan kom då examensdagen. När betygen var utdelade och allt annat var sagt, säger fröken att hon hade ett pris att dela ut. Vanligtvis var det så att hon själv bestämde vilka som skulle få det men det här året hade hon behövt hjälp av klassen och därför låtit oss rösta fram dem vi tyckte. Och det visade sig att klassen tyckte likadant som hon. Det fick bli tre priser. Nelly och Leif fick var sitt pris, varsina böcker och så skulle hon dela ut det tredje priset och det var Annica som var den som fick den tredje boken. För gott kamratskap och för att hon alltid ställde upp. De busiga pojkarnas röster räknades ju faktiskt, de pojkar som man normalt inte räknar med hade en stor betydelse. Annica tyckte det var det finaste pris hon någonsin kunde fått. Det var en bok som hon skulle läsa så fort hon kom hem. Men det var inte boken som var det stora priset, det var visserligen ett slags litteraturpris, utan för att det visade sig att medkänsla och god kamratskap är minst lika viktigt som goda kunskaper, kanske viktigare till och med. Annica fick lära sig att även små människor, med inte så mycket kunskap, är viktiga människor.

Utmaning 341 – Det bästa med måndagar

Annica hade inga svårigheter med att gå upp på morgnarna, särskilt på måndagar. Då var det skola igen. Fröken var så snäll, ibland var hon arg, men Annica förstod att det måste hon vara för så där som Per gjorde får man inte göra i skolan. Per var alltid jobbig. Han pratade, busade och ville att alla skulle skratta åt honom och det gjorde många av de där busiga killarna. Fröken fick säga åt honom varje lektion. Men Per var aldrig elak mot någon, han retades lite men han var inte dum eller elak. Det var bara så svårt för honom att hålla tyst. Det var som om det kröp i honom, han kunde inte sitta stilla. Alla suckade när han satte igång, utom de busiga killarna förstås. De tyckte Per var jätterolig. Annica tyckte om att sitta och skriva fint, att räkna och att läsa. Det var svårt många gånger och flera flickor i klassen var jätteduktiga. Några pojkar var också duktiga men det var nog bara tre stycken. Annica var lite blyg för de där duktiga pojkarna och flickorna. Hon blev lite osäker när hon var nära dem.
Men trots det var det roligt i skolan. Annica tyckte det gick riktigt bra. Hon var en glad liten flicka som tyckte om många saker, men hon tyckte inte om att man retades. Det kröp inne i henne när någon retade någon annan. Det spelade ingen roll vem som retade vem. Annica tyckte det var en otäck känsla, bara det att någon retades. Det störde så mycket i klassen. Det var roligare om alla var sams.
En dag berättade Annicas mamma att hon var tvungen att opereras och skulle åka in på sjukhuset och vara borta flera dagar. Eftersom pappa jobbade kunde han inte passa Annica och hennes lillasyster som var två år. Därför hade mamma sett till att det skulle komma en tant som hette Signe och passa dem. Tant Signe var en hemsjuksyster som åkte hem till familjer där mamman måste åka in på sjukhus.
Den första måndagen tant Signe var hos familjen följde hon med Annica till skolan. Lillasyster var med och satt i vagnen. Annica tyckte det var spännande att visa barnen i skolan att de hade en hemsjuksyster hemma. Tant Signe hade en uniform på sig så man såg att det inte var en vanlig tant. När det kom fram till skolan var det lång tid kvar till det skulle ringa in. Alla barnen som var på skolgården kom rusande emot dem och undrade vem det var Annica hade med sig. De frågade och frågade och tant Signe svarade på alla barnens frågor. Rätt var det var började hon busa med pojkarna och så började de kasta lösa snöbollar på varandra. När de senare kom in i klassrummet sa alla till Annica: ”Vilken jättesnäll hemsjuksyster du har”. Annica blev så glad och mådde så bra på insidan. Trots att hon saknade sin mamma jättemycket så hjälpte det med att tant Signe var där och tog hand om dem. Hon kände sig då också lite speciell i klassen. Det blev alldeles varmt inuti henne. Hon började känna sig lite mer säker i klassen och den där osäkerheten började försvinna mer och mer, för att en dag vara helt borta.
Per växte upp som vi alla gör och startade ett företag och utbildade företagsledare och chefer i motivation.

Utamaning 338 - Att exkludera.

Gården var nästan tom. De flesta barnen var inne eller gjorde något annat men ute var de inte. Annica visste inte om hon skulle gå ut, men då såg hon Inger. Inger var hennes bästa kompis, eller i alla fall den hon hade lekt mest med. Det bodde grannar, vägg i vägg och ytterdörrarna var bredvid varandra, det var ofta de bara kunde kila in till varandra. Särskild när det var dåligt väder, hon tog för givet att Inger ville leka med henne. Hon hade inte så många kompisar för när hon hade slutat på lekis, flyttade Viveca in till stan, och då fanns det inte så många andra kvar. Nu hade hon ju ändå börjat i skolan, hon började bli stor. Annica sprang ner för de tre våningsplanen och ut genom porten och till Inger. När hon kom ut såg hon att Inger inte var ensam längre. Monica hade kommit ut och det var henne Inger hade stått och väntat på. Inger och Monica brukade aldrig vara tillsammans. Vad är det som har hänt? Annica saktade in stegen och gick runt lite på gården. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon blev osäker, Moncia var i inte så snäll utan ganska märkvärdig och dessutom var hon äldre. De stora barnen lekte aldrig med de lite yngre. Inger fick i alla fall syn på henne och ropade på henne.
- ”Annica kom hit! Vill du vara med oss?
- ”Ja”, Annica blev alldeles varm inuti. Hon skulle ändå få vara med de stora tjejerna. Glad sprang hon fram till dem och då tittade Inger ner på henne. ”Vad gör du här? Trodde du att vi ville leka med dig?
Annica blev så chockad, de hade ju ropat på henne. Vad det bara för att luras? Annica kände sig alldeles förvirrad och visste inte vad hon skulle göra. Hon stod kvar och kände sig urdum och skämdes. Varför hade hon trott att hon skulle kunna få vara med dem? Varför gjorde de så? Vad hade hon gjort för fel? Inger och Monica sprang bort bakom huset och skrattade. Hon hörde dem länge.
”Annica! Kom in nu! Ropade hennes mamma från balkongen. När hon kom in såg hon att mamma hade gråtit. Hon hade stått i fönstret och tittat och såg allt som hade hänt. Men hennes mamma sa inte att det var fel det Inger och Monica hade gjort.
Det var svårt att somna senare på kvällen för hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Men något måste det ju vara, hon var yngre och inget att vara tillsammans med, så måste det vara. Det som hände denna dag var första dagen Annica kände sig utanför, efter den dagen skulle det komma fler, men inte alla på en gång, utan senare i livet.