Utmaning 136 - Att stå i strålkastarljuset.

Jag tror att jag tycker om att stå på scener. Har ingen karriär, ännu, där det krävs att jag skulle uppträda eller stå på scen. MEN jag tror nog att jag skulle trivas där; tänk dig när strålkastarljuset tänds och allt runtomkring dig blir lagt i dunkel. Du blir omsluten av en ljuskälla som väntar på att du ska ge det du är där för att ge, känner en förväntan från en tyst publik som undrar vad just du kan ge dem. Frågorna känns i luften; Vem är hon? Vad har hon som vi inte har hört förut? Är det värt att lyssna på? Jag har inte och kommer inte att ha svar på sådana frågor, men jag har den längtan djupt inom mig att få förmedla en kärlek som är större än det varande som är nu. Ett hopp till de hopplösa och ett ljus till dem som är i mörker. Kanske är det den längtan som fick liv i den dröm jag drömde i min ungdom. (Se utmaning nr 132 – något jag vill lära mig).
Alla tycker nu inte om att vara så i fokus utan skulle må riktigt dåligt av att tvingas bli så uppmärksammade. Kanske de har en uppgift i livet som kräver en annan sorts längtan. Jag tror att det är så. Alla kan inte stå på scener, alla kan inte heller sitta i publiken, ibland byter man roller, ibland måste man uppfylla sin roll, sin plats i livet.
Sedan kan strålkastarljus avslöja en myckenhet av smuts. Oärliga uppsåt och falskt spel avslöjas om man riktar ljuset på det.
När man håller i strålkastaren själv och riktar den mot en annan person väljer man vad man vill att den personen ska visa. Vilken sida som andra ska få se. Belyser man en dålig sida som döms och fördöms av andra är det som att man med strålkastaren pekar finger åt denna person. Men egentligen pekar det finger tillbaka på den som håller i strålkastaren, eller hur? Vad har man själv i hjärtat och vad vill man skyla över och vad vill man peka ut. En tanke att ta till sig tycker jag. Efter sig själv dömer man andra, så det gäller att hålla strålkastaren rätt.
Inte lätt det här med livet.