söndag 31 maj 2009

Utmaning 151 - Om en mamma

Jag tänker på den mamma som lämnade bort sin nyfödda bebis, på trappan till ett sjukhus, så att hon kunde vara säker på att dottern hittades av människor som hade som yrke att rädda liv. Hon hade klätt på sitt barn i varma fina kläder och svepte in henne i en ny skön filt. Lade flickan i korgen som var klädd med mjukt tyg och gått därifrån utan att lämna en lapp eller något meddelande. Jag kan känna de tunga stegen bort från barnet som hon födde alldeles nyss. Sorgen i kroppen som inte kunde få amma det barn som den hade skyddat i många månader. Den fasthet i sitt beslut som till varje pris måste hållas. Hon hade inte en chans att behålla barnet själv, skulle aldrig få se det växa upp, aldrig få höra de första orden, aldrig få kramen från en liten flicka som älskar sin mamma, aldrig få trösta när hon ramlar och måste få plåster på sitt knä, aldrig få följa henne till skolan första dagen eller vara med på examen. En mamma som måste ta ett tungt beslut och avstå från den ljuvligaste av kärlekar därför att hon vill att barnet ska få växa upp och få chans till att överleva och få möjligheter som hon aldrig skulle kunna erbjuda. Den största av kärlekar som man kan ge ett barn är att avstå om det är det bästa alternativet. Så svårt, så tungt.

Denna lilla flicka finns nu idag i en annan mammas famn i en annan del av världen. En mamma som inte kunde få egna barn men som nu älskar detta underbara barn och får möjlighet att se det växa upp och kan sätta plåster på knäna och krama henne tills smärtan är över. En mamma som kan hjälpa sin dotter att utveckla de talanger som finns där inom henne och som finns där till hjälp och uppmuntran. En mamma som är tacksam för att någon annan gav henne möjlighet att få glädjen att få krama sin lilla flicka.
Den ena så svårt och tungt och den andra så fyllt av tacksamhet och glädje ger tillsammans en liten flicka möjligheten att själv växa upp och bli mamma en dag.

tisdag 26 maj 2009

Utmaning 146 – ”Den blomstertid nu kommer"

Det här är min examenspsalm. Kommer ihåg glädjen när vi skulle ha sommarlov. Alla var finklädda på examensdagen. De bästa sommarkläderna kom på, ofta hade mamma sytt nya klänningar till mig och min syster. Sådana där riktigt söta, ljusa klänningar. Inte alltid nya skor, men de bästa vi hade, FICK VI GÅ UTE MED. Det var något alldeles speciellt. Och det bästa var om det lät från klackarna när man satte ner skon på vägen. Det ilade av lycka i magen. Håret i lockar och fina klänningen på. I händerna hade vi en bukett med liljekonvaljer till fröken, nyplockade sedan kvällen innan. Den söta doften och så Den blomstertid nu kommer. Det var glädje, förväntan, sol (solen sken alltid på examensdagen, eller…?). Alla, till och med killarna, såg glada ut när vi kom in i klassrummet. Fröken hade alltid något uppmuntrande att säga oss. Att vi hade skött och att hon önskade oss en skön sommar. På den tiden fick vi sitta i bänkarna och vänta på att bli uppropade och gå fram och hämta betyget, ta i hand och niga eller bocka. Det var så högtidligt. Föräldrarna satt längst bak eller stod utmed väggarna. Mammas ögon var alltid blanka som om hon grät. Det gjorde hon nog, för det gör vi i vår familj. Mina tårar kom när mina barn hade examen och vi sjöng En blomstertid nu kommer. Det är en psalm med löften, längtan, ljus, värme och minnet av liljekonvaljdoften.

måndag 25 maj 2009

Utmaning 14 - En våg.

Min våg var en lynnig en. Den ville inte visa mig hur det stod till. Ibland gick den upp och ibland gick den ner. Den kunde aldrig bestämma sig och inte var det så att den var på samma humör i en vecka eller så, Nej då, den bytte humör flera gånger om dagen. Det var ju ingen man kunde lita på. När den var på neråthumöret blev jag ju glad och tyckte den var den snällaste i världen, men när den var på uppåthumör, fick den höra både det ena och det andra. Till slut fick den nog av mina påhopp och la av. Den vägrade visa någonting överhuvudtaget. Jag fick gå med min gamla vän, en kontrollör visserligen, men trots allt en vän, till avstjälpningsplatsen för sådana. Och den ersattes inte av någon ny. Det ångrar jag hur mycket som helst. Även om den lynniga, gamla tingest inte alltid var så hjälpsam var den ändå en bra kontrollör. Den höll mig informerad om mitt livs uppgång och nedgång och nu när jag var utan, gick det stadigt uppåt.
Tänk på det, även om gamla vänner rostar så kan de vara till glädje. Eller åtminstone kan de vara en säker humörbarometer.

tisdag 19 maj 2009

Utmaning 139 - 19 maj - Att låna något.

När jag försökte skriva något om dagens uppgift, Att låna något, kom jag inte på något intressant att berätta, så här kommer en fundering från mig. Jag hoppas att jag kan få några kommentarer på det jag skriver här.

Kan man låna någons identitet? Ja, i spionagevärlden gör man ju det, men så här hos oss i vanliga människors värld? Fungerar det? Enäggstvillingar har säkert gjort det för en tid när de var tillräckligt gamla för skoja med andra men man tar ju för givet att när de blir så gamla så de förstår att det blir konsekvenser slutar de med det. Och blir sina egna härliga individer. Det här är ju bara gissningar, men om jag hade varit tvilling med någon hade jag i alla fall försökt göra det någon gång.
Men något som liknar att låna någon annans identitet är när man inte är sann. När man känner att det jag är och det jag gör inte duger. Då försöker man hitta en låtsasfigur eller ett alter ego som man kan ikläda sig, eller låtsas att vara. Man spelar en roll för att härda ut. Men det gör ju vi alla lite till mans i olika situationer. Vissa situationer kräver ibland ett beteende som man måste behärska. Vid bättre middagar till exempel kan man ju inte bete sig som man kanske känner. Eller när man går till banken och ska ansöka om ett lån. Då om inte förr måste man verka trovärdig om man nu inte är det per automatik. Dessa situationer kräver ju inte ett personlighetsbyte, men man måste ändå spela en roll. Ett litet stänk av manipulation kanske, men beter sig på rätt sätt för att få ut det man vill av mötet.
Men kan man låna någons identitet med det jag försöker förklara här? Jag menar att man kan det. Den person man vill vara men som man faktiskt inte är, är som att låna någon annans identitet, om man förställer sig för att känna sig tuff och självsäker. Det är tragiskt att man inte kan hitta sig själv så att man känner att man bottnar i sig själv. Jag tror ju naturligtvis att de flesta av oss inte menar att vara oärliga. Men nu har jag kommit upp i den åldern där jag ser tillbaka på livet och ser kampen för att vara rätt, på rätt sätt och att passa in. Så mycket energi och kraft det har gått åt till det. Det skulle vara härligt om jag kunde leva om några årtionden men den insikt jag har nu. Men eftersom livet inte går i repris skriver jag ner några visdomsord på min blogg i stället.
Är det då förbjudet att vara någon annan än sitt sanna jag? Är det oetiskt? Sårar man andra, mår man bra av det? Det är många frågor som man bör svara på, för sin egen skull.
Det är inte förbjudet. Det kan inte vara oetiskt om man inte gör det med beräkning. Ja, man kan såra de som står en nära och man mår inte själv bra av det.
Det här var bara en liten gnutta tankar som kom för mig när jag funderar på att låna någon annans identitet.

söndag 17 maj 2009

Utmaning 137 - 5 favoritord på B

Barnen - är det viktigaste jag har. Det största som har hänt mig, det finaste jag kan ägna mig åt. När jag ibland känner mig misslyckad och tänker att det blev inte som jag hade drömt om, tänker jag på mina barn och vet att allt har inte varit förgäves. Jag har gett liv åt tre fina barn som nu är vuxna och som är en stor glädje för mig.
Böcker - vem vill vara utan böcker? Inte jag, jag har behov av böcker, men jag tycker av någon anledning inte om att läsa det som alla pratar om. Jag väntar alltid några år tills jag väljer ut några sådana där böcker som ”alla” läser. När jag läser deckare måste jag läsa slutet för att se om jag tycker den är värd att lägga min tid på. Många tycker att jag inte har förstått hur man hanterar berättelserna, och att jag är konstig. Men för mig är böcker viktiga. De måste ha en själ för att jag ska bli intresserad.
Bröd - är roligt att baka. Det godaste brödet bakar man själv, men numera äter jag inte bröd. Håller igen på kolhydrater så brödet får jag längta efter.
Bilar – jag älskar att köra bil och när jag blev ägare till en blå liten bil för många år sedan, kändes det som att mina ben blev flera km längre. En lätt konstig känsla, men om man vet om att jag hade haft en hjärtinfarkt några år innan och att jag var på väg att göra min första hjärtoperation, kan ni kanske förstå min känsla. Min ork var ju begränsad och att gå långt var omöjligt. När jag då köpte bilen var hela världen helt plötsligt öppen igen. Ingenting var omöjligt.
Bröder – har jag inga, men önskade som barn att jag hade haft en storebror. Önskan var nog att om jag hade en bror så skulle han försvara mig när kompisarna var dumma. Men troligtvis hade det inte blivit så. Han hade kanske varit en plåga för mig i stället. Det får vi aldrig veta.

lördag 16 maj 2009

Utmaning 136 - Att stå i strålkastarljuset.

Jag tror att jag tycker om att stå på scener. Har ingen karriär, ännu, där det krävs att jag skulle uppträda eller stå på scen. MEN jag tror nog att jag skulle trivas där; tänk dig när strålkastarljuset tänds och allt runtomkring dig blir lagt i dunkel. Du blir omsluten av en ljuskälla som väntar på att du ska ge det du är där för att ge, känner en förväntan från en tyst publik som undrar vad just du kan ge dem. Frågorna känns i luften; Vem är hon? Vad har hon som vi inte har hört förut? Är det värt att lyssna på? Jag har inte och kommer inte att ha svar på sådana frågor, men jag har den längtan djupt inom mig att få förmedla en kärlek som är större än det varande som är nu. Ett hopp till de hopplösa och ett ljus till dem som är i mörker. Kanske är det den längtan som fick liv i den dröm jag drömde i min ungdom. (Se utmaning nr 132 – något jag vill lära mig).
Alla tycker nu inte om att vara så i fokus utan skulle må riktigt dåligt av att tvingas bli så uppmärksammade. Kanske de har en uppgift i livet som kräver en annan sorts längtan. Jag tror att det är så. Alla kan inte stå på scener, alla kan inte heller sitta i publiken, ibland byter man roller, ibland måste man uppfylla sin roll, sin plats i livet.
Sedan kan strålkastarljus avslöja en myckenhet av smuts. Oärliga uppsåt och falskt spel avslöjas om man riktar ljuset på det.
När man håller i strålkastaren själv och riktar den mot en annan person väljer man vad man vill att den personen ska visa. Vilken sida som andra ska få se. Belyser man en dålig sida som döms och fördöms av andra är det som att man med strålkastaren pekar finger åt denna person. Men egentligen pekar det finger tillbaka på den som håller i strålkastaren, eller hur? Vad har man själv i hjärtat och vad vill man skyla över och vad vill man peka ut. En tanke att ta till sig tycker jag. Efter sig själv dömer man andra, så det gäller att hålla strålkastaren rätt.
Inte lätt det här med livet.

torsdag 14 maj 2009

Utmaning 134 - 14 maj



En bild att skriva till:
Utmaning 134 - 14 maj

Ja visst ja! Jag skulle ju skriva färdigt kortet så det kommer iväg i tid. Kortet ligger på matsalsbordet och ropar på mig. Men jag ska bara…..! Så har det varit hela förmiddagen. Jag har en ledig dag för att försöka få det något så när rent här hemma. Snart måste jag börja planera för festen som vi ska om tre veckor. Både jag och min man har fyllt jämnt så vi bestämde att vi bara ska ha en fest men se till att det blir lite extra. Alla våra närmaste och de vänner vi mest umgås med men även lite avlägsna vänner, eller sådana som vi en gång umgicks med, tänkte vi bjuda. Så därför ligger det här kortet på matsalsbordet. Jag tänker på Inger. Vi var bästisar när jag växte upp och jag har undrat hur det har gått för henne. Det var minst 40 år sedan vi sågs men jag har ju inte glömt hur det var en gång. Hur vi busade på hennes landställe. Hur vi cyklade ner till havsviken och badade näck mitt i sommarnatten. Kortspelen vi sysslade med på kvällarna tillsammans med hennes mormor. Alla de sköna sommardagarna trots att det regnade ibland. Alla dagar vi lekte efter skolan, sprang till parken och gungade och allt annat som barn lekte då. Hon har inte träffat min man och inte sett mina barn heller. Hur blev allt så här? Ja, det är så som vänskap bli. Ibland har man sällskap bara en bit på vägen, ibland har man sällskap ett längre stycke, som kanske varar i årtionden.
Nu skulle jag alltså skriva ett litet kort till henne och bjuda in henne på festen, men jag vill nog har en kontakt med henne innan. Hon kanske inte alls vill återuppta kontakten med mig, så det är med lite darr som jag sätter mig ner och skriver. Hittade hennes adress på nätet och hoppas att det stämmer. Det ska bli spännande att se. Kommer hon att svara?

tisdag 12 maj 2009

Utmaning 132 - Skriv om något du skulle vilja lära dig.

Jag drömde en natt en dröm som var så verklig för mig att jag blev ledsen när jag vaknade. Jag var fortfarande ganska ung, så drömmen borde inte ge ett sådant starkt intryck som den gjorde. Jag var en ung vuxen och som sådan har man ändå en viss realism när man blir utsatt för det dunkla som kan ske i drömmar.
Jag stod på en scen, en stor scen. Det var mörkt, bara en strålkastare som lyste på mig. I salongen satt en stor publik, en publik av det kräsnaste slaget. De var vana att gå på konserter och brukade alltid kritiskt granska det som framfördes på scenen. Här stod jag nu ensam i en klänning som både smet åt och var riktigt lång. Tyget låg runt mina fötter så jag kunde inte röra mig. Jag stod med en mikrofon i handen och sjöng. Jag sjöng en sång som var så ljuvlig. Den kom ut ur mitt hjärta och flödade ut över publikhavet. Alla i publiken berördes av sången så när jag kom mot slutet av sången rann det tårar utmed allas kinder. Både jag och min publik kände att det var någon slag helande tårar som flödade i salongen. Det var ljuvligt och när jag slutade sjunga fylldes alla av en ljuvlighet som ingen någonsin hade upplevt förut. Trycken över betryckta hjärtan släppte, ovänskap vändes till vänskap, människor som var sjuka blev friska, hat förbyttes mot respekt och kärlek. Det var så mäktigt. Och ännu märkligare är att jag i verkligheten inte är musikalisk. Jag sjunger falskt och kan inte hålla tonen, om jag nu skulle träffa rätt någon gång.
Den här drömmen har följt med mig i minnet i många år och jag skulle verkligen vilja sjunga så jag berör människor till tårar. Vilken gåva det vore. Men om jag nu skulle ställa mig på en scen och sjunga skulle alla gråta av bedrövelse. Jag skulle verkligen vilja lära mig sjunga.

torsdag 7 maj 2009

Min dator har gått sönder

Igår dog min dator. Det ser inte ut som att det går att få liv i den. Det enda som hörs är fläkten, annars är allt annat svart.
Jag märker nu hur mycket jag använder datorn. Helt plötsligt är jag helt vilsen. Det är där jag håller mig informerad, det är på den jag håller kontakt med en del av mina vänner. Jag betalar räkningar, sparar mina bilder, redigerar videofilmer på min lilla dator. Så nu får jag klara mig på annat sätt. Det är ju märkligt hur beroende jag är av snabb information, snabbt ta kontakt med andra, beställa varor etc, etc,
Är det så fel att sakna ett medium som jag gör nu? Nej, jag tycker inte att det är fel, bara att jag blev så förvånad att känslorna var så starka. Det är som om en vän har dragit sin kos och sagt att du och jag är inte längre.
Nu vet jag inte när jag kan lägga ut mina alster på bloggen. Jag försöker trixa mig fram med andras datorer så länge. Önska mig lycka till.

Utmaning 125 - 5 maj - Ett gapskratt

Jag satt på pendeltåget från Stockholm ut till en av förorterna. Jag skulle hälsa på en väninna och var inte van att sitta länge på tåg. Jag hade därför tagit med mig den bok jag höll på att läsa. Naturligtvis kommer jag inte ihåg vare sig titel eller författare men händelsen är för alltid etsat i mitt minne. Det var efter arbetsdagens slut så vagnen var fullt av trötta människor. Jag var också trött, jättetrött om jag ska vara ärlig. Hade svårt att hålla kontrollen över mitt humör så jag tog upp boken för att slippa bli irriterad på mina medresenärer. Jag började läsa och det var svårt att koncentrera sig i början men till slut gick det bra. Boken var egentligen inte en lustfylld berättelse, men även i sådana kan det smyga sig in en rolighet. Jag satt i godan ro, försjunken i boken och hade totalt kopplat bort alla runtomkring mig. Mitt i ett stycke hoppade det upp en riktigt rolig kommentar och jag började skratta. Jag skrattade riktigt högt och kunde inte hejda mig. Jag var trött och fick därför svårt att skärpa mig. ”Får man skratta högt på pendeln? Mitt i rusningstrafiken? Mitt på en vardag?" Jag vet inte och jag var definitivt inte kapabel att svara på den frågan där och då. Jag kunde inte sluta skratta. Ju med förbjudet det är, ju svårare är det att skärpa sig. Det känns säkert igen av många. Hur som helst så satt jag och hoppade på min plats ända tills jag skulle av. När jag tittar upp ser jag en del sura miner, men en och annan hade haft riktigt roligt åt mitt gapskratt. De kände säkert igen sig och hade varit med om det själva.