Utmaning 178 - Att vara på uruselt humör

Det är så trögt idag. Nu är värmen här som jag och många andra har längtat efter. Varenda sommar är det likadant, vi längtar efter värmen och ljuset och när den äntligen kommer har vi, eller åtminstone jag, svårt att hantera den. På jobbet är det tungt. Vi har inte luftkonditionering så vi sitter i värmen och kan eventuellt få lite korsdrag så det lindrar, och dricka kallt vatten. Men det är trögt. Det värsta är att tankeverksamheten har stannat av också. Att vara ute och gå är en bedrift. Och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka på (och njuta av) en kall vinter.
Det är nog tur att jag bor i det här landet som har en växling mellan årstiderna för om jag tröttnar efter en och en halv vecka med sol och mycket värme, hur skulle jag då må om jag bodde där det alltid är varmt och soligt? Nej, det idealiska vädret är ca 25 grader med sol och gärna vid havet där det fläktar, kan man ha det så? Så tyckte jag det var när jag var barn. Solen sken och det var lagom varmt på sommaren. När det regnade var vi inne och lekte och hade ingen åsikt alls om vädret.
Numera har jag alltid åsikter om vädret och börjar känna mig lite gnällig, förlåt. Jag ska nog ta och skriva ner när jag tycker det är bra väder. Som jag känner nu blir det inte många sidor på det temat.
Jag hade inte tänkt det skulle bli något skrivet på utmaningarna. Men jag märker nu att det passar utmärkt här under att vara på uruselt humör.
Vi läses (i.st.f. hörs) när det är lite svalare.

Utmaning 174 - Att vila

Just nu är jag så fruktansvärt trött. Det finns inget som stimulerar mig till att vara vaken och alert. Därför går mina dagdrömmar till en mer behagligare tillvaro. En tillvaro där jag är totalt närvarande. Jag drömmer om ett torp, eller ett fritidshus som inte innebär några krav på medbestämmande och delaktighet. Jag drömmer om någon som tar hand om allt det praktiska, som att bygga till, renovera, få en lagom stor trädgård i ordning så att jag kan gå ut, när jag har lust, och rensa några rabatter. En skön stol att halvligga i och en jättebra bok. I tillståndet av dagdrömmen finner jag en kreativ vila som känns som att den är riktigt hälsosam för mitt sargade inre. Tidigare har jag känt att vila är ytterligare ett projekt jag ska få klart. ”Vila nu så du orkar det och det och det.” Eller så har jag tänkt att ”Jag ska bara få det här klar så ska jag vila se´n.” Det är ju inte heller så bra. Men i dagdrömmen känner jag mig fri, rik och lat. Där finns det plats att vara i den kravlösa vilan.

Utmaning 167 - Min egen topplista: De 10 främsta anledningarna att skriva!

1. Gillar ljudet av nertryckta tangenter. Särskilt på min nya dator, en MacBook. De tangenterna är så skrivarvänliga. Jag älskar det. Det är likadant med vissa kameror som systemkameror. Klicket låter så professionellt. Det gillar jag
2. Jag skriver alltid. Samlar på bra meningar och intressanta ord.
3. Tycker om att formulera mig.
4. Jag blir glad när jag skriver en vacker mening.
5. Har alltid älskat papper och pennor. Som barn var det så att om jag inte hade något eget att skriva så skrev jag av något jag tyckte om.
6. Böcker är rikedom. Ett hem utan böcker är ett fattigt hem.
7. Den boken man skriver själv får man prata till punkt utan att bli avbruten.
8. Har börjat blogga och insett att det inte är livsfarligt att låta sina alster bli lästa av andra och jag dog inte heller av att låta mitt namn och bild finnas på sidan. Jag blir glad av kommentarerna.
9. Håller på och planerar att skriva en bok. Det är lite darrigt, men så otroligt roligt.
10. Jag växer som människa när jag skriver.

Utmaning 165 – Ann vill att vi skriver om något äckligt.

Jag läste ett kåseri av Göran Lindén, redaktör på Hemmets Journal för någon månad sedan och historien har följt med mig sedan dess. Det var det äckligaste jag har läst och undrar fortfarande om det kan vara sant.
Det är så här, ungefär.
”En ung tjej ägde en boa-orm. Hon hade ormen i ett stort terrarium men brukade ofta släppa ut ormen för att kela med den. (Jag kan inte förstå att det skulle vara njutbart, vare sig för ormen eller för tjejen, men det är min personliga åsikt). En dag slutade ormen äta och hon kunde inte förstå varför. Ormen verkade väldigt slö och var inte alls intresserad av den föda den brukar äta. När hon tog ut ormen och försökte aktivera den låg den slö på golvet och det enda den gjorde var att sträcka ut sig. Tjejen blev orolig och tog ormen till veterinären och lät undersöka den. Veterinären undersökte ormen men fann inga fel. En orm behöver inte äta så ofta. Men veterinären tittade på tjejen och sa: - Det här är inget keldjur som man ska hålla på och klappa. Anledningen till att ormen sträcker ut sig bredvid dig är att den helt enkelt mäter dig. Att den inte vill äta hänger ihop med samma sak, att den förbereder sig för nästa måltid – att äta dig!”
Där slutade jag att läsa. Det var det äckligaste jag har läst. Kan det vara sant att ormar gör så? Sorry att historien inte är min, jag bara förmedlar den här. Men den var så äcklig så den passar bra att berättas här, med dagens tema. Vid fikabordet på jobbet får det bli andra historier. Men jag har alltid sagt att det är bara naturligt att man är rädd för ormar. Det har inte med fobier att göra, alltid, utan en naturlig försvarsinstinkt.

Utmaning 157 - 6 juni

Något typiskt svenskt – då tänker jag på blåbär
När jag tänker på Sverige och svensk ser jag mig själv som ung tonåring, när vi var i skogarna runt omkring och plockade blåbär. Vi plockade hinkvis med blåbär. Det bästa var att plocka i små burkar och sedan hälla över dem i en större hink. Det kändes som att det gick fortare då. Vi gick där böjda bland träden och såg bara blåa runda bär. Plockade ett och ett, med fingrar som blev blåare och blåare. I början slank en och annan in i munnen men ju närmare dagens slut, ju mer fokuserad på att plocka färdigt blev jag. Många drömmar och tankar hann flyga in och ut i hjärnan. Vad skulle jag bli när jag blev stor, alla mina tankar på Honom, han som aldrig såg mig, eller hur knäpp pappa var. Allt tumlade omkring i min hjärna medan blåbärshinken fylldes.
Jag tänkte också på alla dessa tjejer som visste precis att de hade rätt i allt. De hade åsikter som var hur knasiga som helst, men de vågade tala ut dem. Jag förstod aldrig hur de vågade avslöja sig så. Det kunde jag grubbla på i blåbärslandet.
Sedan var det gott med blåbärssylt till pannkakorna och att det var nyttigt tänkte man inte på. Sverige var tryggt så vi tänkte aldrig på om vi åt något olämpligt eller giftigt. Sverige var rent och då var maten det också.

Utmaning 156 - 5 juni Väska med trasigt lås

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Det var väl onödigt, tänkte jag när jag såg att låsen var förstörda. Jag blir så irriterad när man förstör, bara för att förstöra. Väskan var nästan ny och jag var så glad när jag hittade den, lagom stor och i en snygg färg, en turkosblå, vacker havsfärg. Den var lätt att känna igen bland alla andra väskor när jag nu skulle ut och resa. Och nu var den förstörd! Jag kunde ju inte ha en väska med lås som inte fungerar. Jag blev arg, riktigt arg kände jag. Jag tog tag i väskan och i min ilska konstaterade jag någon stans att den var riktigt tung. Men jag tänkte inte så mycket på det, utan ryckte tag i väska och släpade den med mig ut. En mörkhårig man i mörk överrock stod och stirrade på mig. Förmodligen tyckte han det var roligt med kvinnor som vågar visa humör.
– Han skulle bara veta vilket humör jag kan visa, tänkte jag när slet i väskan. Mannens väska stod strax intill min och till min förvåning upptäckte jag att han hade en likadan väska som jag. Men hans var något mörkare än min. Men till namnet var det nog samma färg. Allt det här noterade jag utan att tänka närmare på det när jag gick därifrån och kånkade på min väska.
Det var ju tur att hotellet inte låg så långt från stationen. Men jag märkte att adrenalin var klart underskattad. Det var en god draghjälp. Väskan var fruktansvärt tung. Medan jag checkar in på hotellet mer hör jag än ser att samme man kommer in hotellets lobby. Jag pratar med receptionisten och får min rumsnyckel och information om frukosttider i morgon. Jag ska bara vara där en natt innan jag ska vidare. Mannen i den mörka rocken har tagit en tidning och sitter vid soffan alldeles innanför dörrarna. Jag ser att han tittar över tidningskanten medan jag står och väntar på hissen. Nu börjar det kännas lite kusligt. Ska han följa med in i hissen eller vad väntar han på? Precis när hissdörren skulle åka igen stack någon in foten och dörren åkte upp igen. Några gapiga killar som tydligen bodde på hotellet sprang in så det blev ganska trångt men det gick bra. Vi kom upp på mitt våningsplan och jag steg ur. Killarna fortsatte uppåt. I trappan kom den mörkklädde mannen sakta gående. Han bar sin väska uppför alla trapporna. Kunde han inte vänta på nästa hiss? Han stod och pustade medan jag gick till mitt rum, öppnade och gick in. Det var rätt skönt att stänga dörren om sig. Nu kunde jag närmare se efter vad som hade hänt med min väska. Jag öppnade den, det var ju inte så svårt när låsen redan var uppbrutna, och blev förvånad när jag så vad som låg i. Det var flera tjocka böcker, insvepta i genomskinlig plast för att inte bli förstörda, antog jag. Varför låg dessa i min väska? Föresten, var det min väska? Jag började se efter vad som låg under böckerna. Det var kläder som jag inte kände igen. Manskläder! Min första tanke var: Vad gjorde de här? Snälla nå´n, vem hade bytt innehållet i min väska? Varför skulle det vara nödvändigt? Det snurrade runt i huvudet på mig. Det kom upp någon konstig doft från väskan, var det en giftgas. Jag började känna mig yr och lite lätt illamående. Det knackade hårt på dörren. Polisen! tänkte jag. Men jag gick och öppnade. Jag hade rent mjöl i påsen, eller ….?
In kommer två poliser med polisbrickorna uppe och efter dem ser jag mannen i den mörka rocken. Poliserna anklagade mig för stöld av statens egendom och pekar på böckerna som låg i min väska. De var värdefulla och därför inplastade. Och nu anklagades jag för att ha stulit dem. Den mörkklädde mannen står och harklar sig i dörröppningen. Han var alldeles matt och såg svimfärdig ut. - Ursäkta mig, hostade han fram. Det där är min väska, damen här har tagit fel väska. Min väska har trasiga lås och innehåller mina kläder. Jag ska strax presentera mig.” Han andades tungt men efter en stund fortsatte han ”Jag är professor Fürstenholste och forskar i egyptologi”. Mannen stod fortfarande och lutade sig mot dörrposten och såg svimfärdig ut. ”Jag har försökt hinna ifatt damen, men som ni ser är min hälsa inte så lysande just nu. Det här är hennes väska”. Jag ber om ursäkt, sa han. Jag ringde polisen när jag såg att damen här gick iväg med min väska, men undertiden följde jag efter och det var tur att hotellet låg så nära. Jag var rädd att hon skulle ta en taxi och försvinna, det var därför jag ringde er. Men nu vill jag bara byta väska och så är allt frid och fröjd.”
Poliserna såg lite misstänksamma ut. ”Nej, det här stämmer inte”, sade den yngre polisen, ”det finns ingen professor Fürstenholste som jag känner till och jag känner till de flesta, särskilt inom egyptologi, det är bäst ni följer med här” sa polisen till mannen i den mörka rocken. Mannen fick helt plötsligt riktigt snabba fötter och sprang iväg, min väska stod kvar i korridoren och jag kunde ta in den. Den andra väskan, antog jag, skulle de hämta när ”professorn” hade fångats in.
Jag ställde undan den och tackade Gud för att min fina väska var hel och med alla mina tillbehör intakta. Vad förvånade de skulle bli om de hade öppnat den! ….