Min våg var en lynnig en. Den ville inte visa mig hur det stod till. Ibland gick den upp och ibland gick den ner. Den kunde aldrig bestämma sig och inte var det så att den var på samma humör i en vecka eller så, Nej då, den bytte humör flera gånger om dagen. Det var ju ingen man kunde lita på. När den var på neråthumöret blev jag ju glad och tyckte den var den snällaste i världen, men när den var på uppåthumör, fick den höra både det ena och det andra. Till slut fick den nog av mina påhopp och la av. Den vägrade visa någonting överhuvudtaget. Jag fick gå med min gamla vän, en kontrollör visserligen, men trots allt en vän, till avstjälpningsplatsen för sådana. Och den ersattes inte av någon ny. Det ångrar jag hur mycket som helst. Även om den lynniga, gamla tingest inte alltid var så hjälpsam var den ändå en bra kontrollör. Den höll mig informerad om mitt livs uppgång och nedgång och nu när jag var utan, gick det stadigt uppåt.
Tänk på det, även om gamla vänner rostar så kan de vara till glädje. Eller åtminstone kan de vara en säker humörbarometer.
Kul skrivet. Jag har mammas gamla från 70-talet. Ilsket röd och vaderad, den gör som den vill, men den stannar kvar på min toalett som en påminnelse om att inte stirra sig blind på de små variationerna utan att det är den stora helheten som gör skillnad. Annars är det lätt att bli fixerad. (har ingen annan heller)
SvaraRaderaÄlskade texten! Lätt att hännga med i och gillade att du just tog humörbarmometer =)
SvaraRaderaha det bra, kram elin.
Texten låter verkligen som gammal vänskap!
SvaraRaderaHahaha....ja en humörbarometer, var ordet! Jag lät min man slänga min gamla som följt mig i evigheter. Och in kom en ny historia, en sån där digital, som visar tre kilo mer än min gamla! Gillar jag inte! Kul skrivet. Och nog någonting som gäller för många! Cissi
SvaraRaderaRolig text. Jag är tyvärr inte kompis med min våg. Jag bröt mitt löfte denna vågade kväll
SvaraRadera