Utmaning 2010:17 - Egentligen

Egentligen är jag rödhårig men mörkt gröna ögon
- 20 år yngre och vacker
smidig som en hind och rik som ett troll
Egentligen är jag visare än kung Salomon
Och jag är författare
Om man tittar långt innanför mina drömmar.
Egentligen har jag mycket fantasi.

Utmaning 2010:12 – En nykomling

Han stod där med sin gamla resväska. Den var skamfilad så den hade varit med länge i många flyttar och på många långa resor. Allt han ägde fanns i väskan. Lite kläder, några böcker och lite annat smått och gott. Han visste inte om han fick stanna i det här landet. För varje avslag på ansökan om uppehållstillstånd som kom växte sig önskan att kunna få slå sig ner någonstans allt starkare och att få bo i ett land som han fick kalla sitt. Det var svårt med språket, men han lärde sig nya ord varje dag. Det gick bra, många kunde tala engelska här så det kändes inte omöjligt. Det var en nervpärs att aldrig få veta hur morgondagen skulle bli. Men han lärde sig att ta en dag i taget. Det tär både på humöret och på tålamodet att vara den där nykomlingen som aldrig får veta.

Utmaningar 8, 9 och 10 – Signaler, debutera och nya friska tag.

Annica satt och funderade över sitt själv. Vem var hon, hur fungerar hon, vad behöver hon för att må bra. Sådana tankar var en lyx för henne. Visserligen hade hon i alla år funderat på vem hon var och vad hon ville med sin tillvaro. Vad ville hon och vad skulle hon åstadkomma här i livet. Att leva fullt ut, var ett uttryck hon stötte på för en tid sedan, vad betyder det? Tankarna gick vidare.
Att leva fullt ut betyder för mig, tänkte hon, är att bejaka de gåvor hon hade fått. Eller kanske talanger. Sjunga, visste hon att det inte var men vilka var de då, hennes gåvor? Jag skriver bra och jag har en förmåga att ”se” och att få insikt i svåra situationer, fortsatte hon, och så ser jag samband mellan olika beteenden ungefär som orsak och verkan, men som är något djupare. Hon kunde inte förklara det, men är det något som jag ska skriva upp som en gåva? Och sedan kom det svåraste för henna att erkänna: ”Jag är psykiskt stark, men jag lever inte efter något av detta. Jag tar inte kommandot över mig själv och mitt liv, utan låter allt bara gå på. Det är nog disciplin som fattas”, erkände hon för sig själv. Men på den tiden då hon gick på disciplin höll det på att sluta illa. Numera var det lusten som fick styra. Om hon fick lust att städa gjorde hon det, om hon fick lust att baka så blev det bullar till de lyckliga, men med disciplin var lite svårare. Hon var fortfarande rädd för att tvinga sig själv. Då, för länge sedan, blev hon så sjuk när hon struntade i att känna efter hur trött hon verkligen var.
Annica gick på och på utan att bry mig om att hon faktiskt var så fruktansvärt trött. I hemlighet önskade hon att hon själv blev ”lagom” sjuk, inte farligt så det var risk för hennes liv, men så pass sjuk att hon fick komma in på sjukhus ett tag. Hon hade inte modet att själv sätta stopp. Äktenskapet var tungt. Hon fick aldrig det stöd hon såväl behövde. Hon höll ordning på allt, mat, kläder, läkarbesök för barnen. Det var hon som alltid var hemma när någon av dem var sjuk, etc, etc. Hon var helt enkelt olycklig men förstod det inte själv. Så fort hon var stark var allt bra, men så fort hon var svag och behövde få avlastning fanns det ingen där som kunde hjälpa henne. Annica vågade inte vara egoistisk det är ju så fult, så var det ända från barndomen, men en sund egoism är vad alla behöver lära sig. Bibelns gyllene regel säger ju: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Det fick de höra ofta som barn, och tolkade det som att nu måste hon älska sin nästa. De sista orden i budet är ju ”såsom dig själv” och det är ju måttet på hur man ska älska sin nästa. Annica förstod inte att det är viktigt att älska sig själv, därför var det enklare att bli så sjuk så att någon annan var tvungen att säga till henne att hon skulle ta det lugnt. Den säkraste platsen var väl på sjukhus, ingen skulle någonsin ifrågasätta om hon behöver vila eller inte. Därför brydde hon sig inte om de signaler kroppen skickade ut förrän hon låg där på golvet i sitt arbetsrum på jobbet.
Ambulansen kom och de unga män som skulle ta henne till sjukhuset blev förskräckta. Trots att hon var i ett töcken hörde hon deras rädsla. Annica blev lugn, nu behövde inte hon vara rädd längre, anda var det för henne och hon kunde slappna av och bara låta dem ta hand om henne. Det kändes, mitt i all röra, väldigt skönt att inte vara den som visste bästa och kunde allt.
Annica hade mycket ont över bröstet och så fort de kom till sjukhuset blev hon omhändertagen. Läkare kom på en gång och sjuksköterskor fanns där nästan hela tiden. Man tog prover, EKG och allt gick väldigt fort. Smärtorna i bröstet ökade och det var fruktansvärt. Så fort de kunde gav de henne morfin och det fick de hålla på med i några dagar. På intensiven konstaterades att hon hade en hjärtinfarkt, trots att hon var så ung. Det gick inte in i Annicas huvud att det var så allvarligt. Hon kände bara att önskningarna faktiskt kan bli besannade. Då, där på sjukhuset, bestämde sig Annica för att det här inte ska betyda något för hennes fortsatta liv. Hon skulle bara se till att hon blev frisk och så skulle hon ur därifrån. Hon var tvungen att leva, hennes barn behövde henne och det var viktigare än allt annat.
Naturligtvis blev det skilsmässa, men det tog tre år innan hon var mogen att ta steget full ut. Hon fick lämna allt som var av värde och hon orkade inte kämpa hela kampen utan gjorde så gott hon orkade med. Men idag ser hon att mycket kunde ha varit annorlunda. Hon har förlorat mycket.
Nu, 23 år senare, upptäcker Annica att hon fortfarande inte är helt läkt, det är mycket kvar. Upptäckten gör att hon ser klart hur stympad hon blev under alla dessa år. Det är som att en bit av henne dog då, den biten som skulle ha gett henne sitt eget liv. Hon hade under dessa år endast levt för att barnen skulle få en bra utbildning, att de skulle komma ut i livet som så hela människor som hon kunde hjälpa dem till och med en så bra utbildning som de bara mäktade med. Annica hade funnits där hela tiden. Och hon hade gjort det ensam.
Alla glada, goda människor påpekat att hon har tre friska barn som har lyckats bra i livet, och det är hon så medveten om men har under kampen glömt bort sig själv. Nu har hon ingen lust att ursäkta allt med att barnen har det bra i alla fall. Det är väl självklart att de ska ha det bra och att de har det. Och självklart är hon glad för det, men hon vill vara hel och inte halvdöd. Hon vill verkligen inte längre leva i denna själsliga missär som det är när delar av självet har dött. Det är den sorgen hon har burit på länge men inte kunnat sätta ord på förrän idag. Självet dog för 23 år sedan. Tyvärr, och Annica är väldigt ledsen för det.
Annicas bön idag är: ”Gode Gud i himmelen! Hela mig i min själ. Väck till liv i mig det som dog då och det som dog när jag var fem år. Då jag förstod vad lögnen gjorde med mig. Mina föräldrar ljög för mig, de utnyttjade mig och likaså har männen gjort i mitt liv. Jag ber att bli helad och upprättad”.

Min skrivhörna

Cattis berättade om sin skrivhörna. Jag har ordnat med min skrivhörna vilket är mitt kontor/bibliotek/arbetsrum men också där jag sitter och skriver på bloggen och på min bok. Så här ser hörnan ut och jag är mycket nöjd med den. Jag fick möjlighet att flytta in i rummet när ”alla ungar flög ur boet”. Det ser väldigt rörigt ut men jag känner mig så kreativ när jag sitter där och tittar på allt jag tycker om. De halvvissnade blommorna stör mig inte så mycket men jag ska ändå köpa nya när det blir lite ljusare ute.
Stephen King ger rådet i boken ”Att skriva”
En plats att skriva på en dörr att stänga, meddelar att du menar allvar. Dörren stänger ute omvärlden, men den stänger dig också inne och tvingar dig att fokusera på den uppgift du har framför dig.

Utmaning 2010:6 – Om friluftsliv

En skön promenad i knarrande snö, eller en skön promenad i skiraste grönska,
ger ett lugn i hjärtat som håller i sig länge. Som barn åkte vi ofta ut på vintrarna och skidade i skogarna i närheten av hemmet. Ibland åkte vi bil ett stycke men det var inte alltid nödvändigt. Men i skogen var det spännande att staka sig fram. Alltid var det äventyr med i packningen. Ibland gick det alldeles för fort i nerförsluten och alldeles för jobbigt att staka sig uppåt. Belöningen kom senare vid sjön där vi gjorde upp eld och grillade korv och drack choklad. Dessa stunder minns jag med större värme än det årliga besöket på Gröna Lund eller Skansen.

Tankar inför det nya året eller är det nyårslöften?

Sitter här på söndagsförmiddagen och surfar runt bland olika bloggare, Skrivarkalendern och bland andras författardrömmar. Inser att även om jag vet vad jag skriver om (har faktiskt en bok på gång), jag vet var jag ska hämta mer kunskap ifrån så gäller det att jag har disciplin, struktur och modet att prioritera mig själv och min skrivtid. Det sista är nog det viktigaste. Så länge som jag tänker att mitt skrivande är en bisyssla bland allt annat så kommer jag inte bli klar inom rimlig tid. Och så länge som jag inte tar ”mitt uppdrag” på allvar så kommer inte heller min omgivning ta det på allvar. Några gör det och väntar på att jag ska få till något men inte alla. Jag får sluta med allt som stjäl min tid och gå in i en period av fokusering och ta till mig den kunskap av metoder som redan finns. Vad som gäller är skärpning helt enkelt, jag ska bara ….. :D !!

Utmaning 2010:2 - Om att vara utvald

De skulle ha idrott idag, utomhus. Så här på våren var det skönt att slippa gymnastiksalen. Annica tyckte det var ganska roligt med gymnastik. Det var ett av de ämnena i skolan som hon lyckades bra med, så det kändes bra i magen. Hon var inte duktigast men en av de bättre i alla fall. Hon hade bra balans i kroppen och satsade. Det var nog det viktigaste att satsa och göra sitt bästa. Idag var det olika stationer man skulle gå igenom: löpning 60 m, kast med liten boll, kast med slunga, längdhopp och så höjdhopp. Löpningen gick bra, hon sprang alltid fort på korta sträckor så det blev ett bra resultat. Kast med liten boll däremot gick inte så bra. Annica hade ganska svaga handleder så det blev helt enkelt ett dåligt kast. Kastet med slungan gick jättebra, där kom hon på det rätta ”knycket” på en gång, så slungan for iväg en lång sträcka. Hopp-grenarna blev väl inte helt bra men hon hade i alla fall gjort sitt bästa.
När klassen var på väg till omklädningsrummet igen hörde hon en del gnäll från de övriga klasskamraterna. De som var duktiga i alla läsämnena kunde inte förstå varför det skulle vara så viktigt med idrott, det var ju löjligt. De tyckte det var såååå onödigt att klä om och stå där ute på planen och vara tvungna att göra bort sig. Det sista sades aldrig rent ut, men egentligen var det väl så de tyckte. Annica kände genast att det hon presterade inte skulle duga och ge henne ett gott anseende i denna grupp. De fördömde hennes kunskap eller kanske mer hennes vilja att göra bra ifrån sig i detta ”löjliga” ämne. Trots att Annica alltid blev vald bland de första (även då pojkarna var med) när klassen skulle delas upp i lag för att tävla med varandra så räknades det inte riktigt. Annica förstod inte varför det alltid skulle diskuteras att det var avskyvärt att stå där och inte bli utvald vid lagsporterna det var väl lika avskyvärt att inte få mer en tre rätt på matteprovet, trots att man gjorde allt man kunde.
Flera år senare diskuterades det i tidningar och inom psykologikretsar hur hemskt det var när man skulle välja ut lag i skolan och det alltid blev några som ingen ville ha med i sina lag. Självklart kändes det inte bra när ens klasskamrater inte var bekväma i sådana situationer, men man glömde bort att se hela bilden. De som inte hade läshuvud utan var mer praktiskt lagda fick genom denna urvalsmetod känna sig mer betydelsefulla och kanske för en gångs skull – utvalda och därmed få bli bekräftade någon gång under skoltiden.

Utmaning 2010:1- Skriv om sovmorgon!

Den första utmaningen på detta nya decennium handlar om sovmorgon. Något som väcker minnet av dåligt samvete inom mig. ”Sover man för länge på mornarna när man är ledig så har så mycket av dagen försvunnit och den har blivit förstörd”. Slöseri var det! De satt där på mina axlar och talade om vad jag borde ha gjort. Jag menar Jante, Luther och Ågren. Jag borde åtminstone gått upp vid sju och ätit frukost så jag kunde vara klädd vid åtta, ifall någon ringde på dörren. Det tog de många år innan jag kunde arbeta bort de där självförnekande tankarna. Numera tror jag mig behöva de där timmarna sömn som stjäl en bit av dagen för mig. Min syster brukar gå upp och göra i ordning sin frukost och sedan gå tillbaka till sängen och ligger där och äter sin smörgås och njuter av sitt kaffe, varje morgon vardag som söndag. Sedan är hon klar att ta itu med dagen. Hon jobbar ju liksom jag och ändå tar hon sig tid att njuta av livet. Jag började tänka på det för en tid sedan när jag hade en ledig dag. Hinner jag så äter jag min frukost vid köksbordet (tycker inte om att ligga och äta) men tar med mig påtåren in till sängen och en tidning eller datorn och läser nyheterna. Det är faktiskt ett mycket snällt sätt att börja dagen, även om det inte är en sovmorgon. Men har jag ledigt kan tiden i sängen förlängas med hjälp av en trevlig bok. Mitt hjärta mår så bra när jag är snäll mot mig själv.