Utmaning 125 - 5 maj - Ett gapskratt

Jag satt på pendeltåget från Stockholm ut till en av förorterna. Jag skulle hälsa på en väninna och var inte van att sitta länge på tåg. Jag hade därför tagit med mig den bok jag höll på att läsa. Naturligtvis kommer jag inte ihåg vare sig titel eller författare men händelsen är för alltid etsat i mitt minne. Det var efter arbetsdagens slut så vagnen var fullt av trötta människor. Jag var också trött, jättetrött om jag ska vara ärlig. Hade svårt att hålla kontrollen över mitt humör så jag tog upp boken för att slippa bli irriterad på mina medresenärer. Jag började läsa och det var svårt att koncentrera sig i början men till slut gick det bra. Boken var egentligen inte en lustfylld berättelse, men även i sådana kan det smyga sig in en rolighet. Jag satt i godan ro, försjunken i boken och hade totalt kopplat bort alla runtomkring mig. Mitt i ett stycke hoppade det upp en riktigt rolig kommentar och jag började skratta. Jag skrattade riktigt högt och kunde inte hejda mig. Jag var trött och fick därför svårt att skärpa mig. ”Får man skratta högt på pendeln? Mitt i rusningstrafiken? Mitt på en vardag?" Jag vet inte och jag var definitivt inte kapabel att svara på den frågan där och då. Jag kunde inte sluta skratta. Ju med förbjudet det är, ju svårare är det att skärpa sig. Det känns säkert igen av många. Hur som helst så satt jag och hoppade på min plats ända tills jag skulle av. När jag tittar upp ser jag en del sura miner, men en och annan hade haft riktigt roligt åt mitt gapskratt. De kände säkert igen sig och hade varit med om det själva.