torsdag 30 december 2010

Hur minns vi året som snart är förbi


Sitter här vid min dator och borde skriva på boken. Det tar emot och förmodligen har det med att göra att jag inte har skrivit regelbundet. Jag har märkt att det regelbundna skrivande har en viktig betydelse när man ska åstadkomma något som tar en längre tid. Ja, jag vet att alla som skriver ger det rådet till blivande författare och särskilt när man ska skriva romaner. Men när man som jag skriver om något speciellt, som min faktabok, så är det inte så att det bara flyter på. Det är en del letande efter just fakta som hackar sönder skrivandet. Det är mitt minne just nu om året som har gått. Ett hackat skrivande; kan det vara något?
Annars har året inneburit mycket glädje. Familjen är utökad med två små barnbarn till mig. Jag har ju blivit både farmor och mormor och det är en glädje utöver det vanliga, en läkande glädje. Jag känner mig rik och ödmjuk och undrar över hur dessa små kommer att möta sin framtid. Redan nu kan man skönja deras personliga egenskaper och det ska bli spännande att se hur de utvecklas.
Vad ska man minnas? Det svåra eller det roliga. Man vinner inga segrar utan att har stridit och ska man komma ihåg segrarna så måste man ha varit igenom svårigheter. Ska man då minnas svårigheterna eller ska man minnas glädjen över de segrar man kan rada upp? Jag jobbar för att glömma det svåra, samtidigt som jag vill komma ihåg för att inte hamna i samma soppa igen. En balansgång i själens rum att inte glömma det goda men komma ihåg det dåliga så pass mycket så man inte gör samma dumheter igen. För dumheter gör man och svårigheter hamnar man i, men hur man tar sig ur dem avgör om minnet av det blir svårt eller roligt.
Så här djupa blir mina tankar en sådan här dag när det är grått och kallt ute. Taken på husen utanför fönstret dignar av snö och träden är vackert snöklädda de också, sett så här inifrån värmen.
Önskar alla ett Gott Nytt År och alla på skrivpuffen och särskilt dig Ann ett härligt skrivande år.

måndag 20 december 2010

En bro

Vattnet forsade med en ursinnig kraft under bron där Annica stod. Det dånade och röt med en kraft som väckte kraften inom henne. En kraft som hon hade svårt att hålla fången inom sig. Till slut kunde hon inte motstå lusten att uttrycka det som fanns i djupet inom henne. Det pockade på, det porlade och till slut var det som en sprängkraft som måste ut. Hon öppnade munnen och ut kom allt det som hon hade burit på i så många år. Den frustration och ovisshet om framtiden och om nuet, alla hennes omständigheter och alla hennes frågor om beslut hon måste fatta. Hon ropade på ett språk som hon inte förstod och ingen annan kunde förstå det heller.
En bit bort från bron, nedanför vattenfallet stod två av hennes vänner. De hörde hennes rop och hennes bön till den högre makten. Till Gud som trots allt dån och skrik hörde henne och förstod vad hon bad om. Den äldre av vännerna frågade den yngre: ”Ska vi säga till Annica att vi hör henne?” Den yngre tyckte att hon kunde få stå där, ovetande om att alla hörde henne, men inte heller vännerna förstod vad hon skrek där på bron, så vad spelade det då för roll. Hon behövde få ur sig trycket på insidan.
Efter en lång stund var det över och Annica kände sig nyduschad på insidan. En ljuvlig känsla och ett lyckorus fanns nu i stället för det betryck som hade bott i henne så länge. Den var underbar denna lilla bro.

tisdag 23 november 2010

Eländena samarbetar



En orolig natt. Vaknar tidigt mitt i en konstig dröm som återkommer alltför ofta. Den slutar alltid med att allt försvinner och jag löses upp i något intet. Begriper inte någonting så jag struntar i att försöka tyda om det nu finns något att tyda. Ligger vaken länge efter ett nödbesök på toa och tankarna far planlöst omkring. Slumrar in och vaknar av en raspig radio som försöker förmedla nyheter om vad som hänt i världen. Elände har hänt, människor har blivit dödade och djur har fått resistenta bakterier i sina sår, typ sjukhussjukan. Så nu är jag glad och pigg att börja en ny dag. :(
Snö, de har hotat med snö också. Kroppen värker som om jag har feber och novembermörkret vill krypa in i mitt sinne.
Som kompensation och i trots sitter jag vid mitt skrivbord med en kopp gott kaffe, tända stearinljus och skriver i det fladdrande skenet med min reservoarpenna, min 50-årspresent från barnen. Dessa älskade ungar som alltid ger mig glädje och även bekymmer såsom det bör.

lördag 20 november 2010

En famn

När skavsåren i min själ har gjort för ont och minnenas stenar har fortsatt att gnaga har jag kapslat in det i ett paket som jag fick öppna senare. Jag lade det i minnenas arkiv för att öppnas när jag är stark nog att se innehållet. Det uppstod ett vakuum som jag inte visste vad det skulle fyllas med. Det var och är en saknad av något som jag inte har förstått. När jag såg en familjefilm där pappan verkligen brydde sig om sina barn och omhuldade dem med omtanke och kärlek som är av det äkta och sunda slaget, grät jag och jag förstod aldrig varför.
Det finns en tomhet inom mig som jag inte har vetat hur det ska fyllas men när jag läste BettyB:s skrivpuff idag, såg jag mitt vakuum i ett nytt ljus. Naturligtvis så är det min pappas omfamning jag saknar. Den person som jag aldrig förstod vad han gjorde i vår familj. Han som inte fanns till för oss utan spelade "Allan" inför alla andra och köpte presenter till dem som inte ingick i vår familj. Det jag saknar är den famn som var avsedd för mig och min syster men som aldrig brukades till sitt rätta syfte.
Jag saknar den tryggheten som den skulle ge. Tänk om jag hade vetat för länge sedan att det var det som fattades mig. Nu är det för sent, han finns inte mer.

söndag 14 november 2010

Drag

Det är verkligen inget drag i mitt skrivande. Om jag fick önska mig något just nu, så är det tid, tid och mer tid. Det här med att skriva är inte någon söndagsutflykt när solen skiner utan det är ett hårt slit med klister i baken. Någon har sagt att skriva är 2 procent talang, tre procent inspiration och 95 procent transpiration. Jag tror att jag idag håller med om det. Det är ofta jag är inne på mina medskrivpuffares sidor och beundrar och förundrar mig över att ni alla orkar skriva så bra. Själv är jag rastlös och frustrerad i mitt skrivande men jag vet att det är det jag ska göra. Jag har ingen musa som Stephen King har, inte heller har jag den disciplin som Elizabeth Georg har men å andra sidan vill jag inte skriva skräckromaner eller deckare som de gör. Vad skriver jag om då? undrar nog någon.
Jag skriver just nu om Debora, Israels domare under domartiden ca 1200 år f.Kr. och vad kan hon berätta för mig? Ja, det är det jag skriver om nu. Jag undrar hur kvinnorna hade det då. Jag har ju trott att kvinnorna varken fick synas eller höras, men det är nog fel. Så medan jag skriver forskar jag lite här och där.
Så det här är mitt bidrag till dagens skrivpuff och snart är det gårdagens skrivuppgift jag svarar på. Ville bara skriva detta så att jag inte blir bortglömd bland alla skrivarvänner.

fredag 24 september 2010

Min present


Jag har varit i New York.
Det känns så stort att säga det. En lång resa härifrån och hem igen men ändå kändes det så nära. Det var min födelsedagspresent. När jag fyllde år senast fick jag pengar till en resa. Flera vänner kom för att fira mig och bara det var fantastiskt. Allt började med en verkligen överraskande middag på min födelsedag. Jag fyllde år en vanlig vardag och ville inte ordna med något firande, men då överraskade mina barn med familjer och min mamma mig med en middag hemma i mitt eget hem. Jag satte mig vid dukat bord och blev verkligen fint uppvaktad. Alla paket innehöll pengar och i det ena fanns en förklaring. Jag fick önska mig en resa till New York eller en skrivarkurs i Prag. Min ena dotter erbjöd sig att följa med. Ledsen alla skrivarvänner, jag valde New York. Födelsedagen var i januari i år, så vi har väntat ända tills nu. Hade det varit en dålig vädersommar skulle jag ändå ha en skön resa att se fram emot och jag fick suga på den goda karamellen länge. Men tiden går fort och nu har resan varit. New York var fantastisk. Hon visade sig från sin bästa sida. Vädret var otroligt vackert, rena rama sommarvädret så vi kunde verkligen njuta mycket av gatuvimlet och sköna promenader.
Det är nästan så man kan säga att New York är sig likt. Mycket kände vi igen efter alla filmer och fotografier som finns i alla tidningar och magasin. Jag är så glad och tacksam för att jag fick denna fina present. Det var så roligt att få se de platser i verkligheten som man bara har sett på film och på TV. Många rara och hjälpsamma New York-bor träffade vi flera gånger om dagen när vi stod och såg villrådiga ut med en karta i handen.
NY må vara en stor stad för bilar och asfalterade gator, men det odlades lite här och där och överst på många av de höga husen fanns det trädgårdar som tittade ner på oss. Det blommade överallt och sköna parker fanns det lite här och var. På alla caféer och ställen där det fanns bord och stolar fanns det också människor skrivande på sina datorer. Jag upplevde NY som en mycket kreativ plats. Och det kändes gott för själen.

lördag 11 september 2010

Hej på er som tittar in till mig!

Eftersom jag har en räknare som tickar till så fort någon kommer in på min sida så ser jag att det är flera som hittar hit. Jag tycker det är roligt att det är fler än jag som läser det jag skriver. Jag började den här bloggen för att jag skulle våga skriva och låta andra läsa. Det är en personlig utmaning och jag blir riktigt uppmuntrad att åstadkomma något läsvärt. Oftast skriver jag efter de utmaningar som Ann Ljungberg ger oss, som är med i Skrivpuff. Många på den bloggen är riktigt duktiga på att skriva och är mycket läsvärda. För det är roligt att skriva. Bara det att få möjlighet att ha en dator och låta fingrarna dansa över tangenterna är en sådan tillfredsställelse och en glädje för mig men det är så mycket roligare om någon tycker att det är intressant/roligt/nyfiket eller vad som helst som gör att jag läses.
Jag skulle bli så glad om ni, när ni ändå är här och hälsar på, skriver en liten hälsning. Om ni har synpunkter på det jag skriver om, håller med eller inte håller med, så lämna gärna ett spår i kommentarerna. Jag uppskattar det jättemycket. Bara en enkel hälsning värmer.

torsdag 2 september 2010

Komponera


Sommaren var förbi och vi kom tillbaka från semestrarna och jobbet hade blivit en vardag igen. Hösten var här och vi saknade varandra. Då, behövde vi få träffas och rå om varandra ett tag. Varför har inte vi thanksgiving här som en tradition och firar allt det fina vi har här i landet? Att vi mår bra, får äta mat varje dag och få ha varandra kvar i livet. Vi ville träffas, glädja oss åt det vi har och känna oss tacksamma.
Barnens familjer och nära vänner till oss alla bestämde oss för att ha en höstmiddag tillsammans. Hösten är en sådan härlig årstid så jag ville verkligen göra något speciellt. Vi skulle äta lite libanesiskt, många små maträtter så att alla fick något som de verkligen tyckte om. I flera veckor funderade jag bara på dukningen. Jag plockade vackra äpplen på träd som växte fritt, rönnbär, vackra löv och så måste vi ha några kvistar kärleksört. Min sonhustru vek vacker av servetter i olika färger mina döttrar hjälpte till med maten, sonen och svärsonen hittade också områden att ansvara för, som dricka till maten exempelvis. Vännerna hade med sig hembakat. Det var så härligt att hjälpa till att få en härlig stund tillsammans. Vi njöt verkligen av alla vackra färger, den goda maten och varandra. När jag ser på bilderna från den kvällen, det vackert dekorerade bordet minns jag den värme vi kände den kvällen.

fredag 27 augusti 2010

Utmaning? infriade

Ormar
Jag undrar var mina åsikter och tankar om ormar får plats någonstans i skrivpuffs skrivaruppgifter. Dagens uppgift är om infriade. Skulle detta passa där? Om man kunde få folk att förstå att det inte är ok att ha giftiga ormar i flerfamiljshus, eller i hus överhuvudtaget. De bör leva i de länder där deras övermän, eller skriver man överdjur, finns. De passar inte här. Varför skriver jag om detta?
För några dagar sedan läste jag i en frågespalt om relationer om en kvinna som var särbo med en man som ägde ormar. Han var så förtjust i dem men kvinnan som hade två barn från ett tidigare äktenskap var inte så begeistrad i dessa djur. Hon ville gärna att särbon skulle bli sambo med henne och hennes barn. Kruxet var bara att hon inte ville att han skulle flytta in till dem med sina ormar. Jag förstår denna kvinna till fullo och har funderat på det här behovet att ha just dessa djur. Ormar är ju inte sociala. De lever inte i flock, de övervintrar i kallt klimat i stora ormgropar för att hålla värmen. De är listiga på olika sätt. De är till och med så listiga att de inte är i närheten när deras ungar föds. De som föder levande ungar hänger ju träden så att ungarna faller ner på marken. Annars äter de upp sin morsa, som tack för livet då, eller….? Jag gillar inte ormar och vill inte ha de i min närhet. Att ogilla ormar tillhör de rädslor som är för vår överlevnad anser jag. Det räddar mitt liv i alla fall att inte vara för nära ormar som dödar.


tisdag 17 augusti 2010

Skräp

Sitter här på jobbet efter tre veckors semester. De tre veckorna har varit fyllda av liv och meningsfulla sysselsättningar. Har skrivit en del på min bok, vilket har varit riktigt lyckat och viktigt. Är nöjd med att jag har fått hjälp att hitta faktainformation och framför allt, fått styrkan att sitta kvar på stolen tills dagens arbete har varit klart. Det är en seger för mig. Men det vikigaste som har hänt under semestern har varit att jag har haft tid för mina barnbarn. De är ju så små så de har inte kunnat njuta lika mycket som jag, men en dag kommer de tycka att det är roligt att komma till mig, farmor och mormor. Sedan har jag också hunnit med sådant som har hängt över mig. Sådant där pyssel som tar tid och som man sällan prioriterar i vardagen. Det är så skönt att ha blivit av med det. Dessutom har jag haft tid att styrketräna i lugn och ro och fått upp kraften i armar och ben. Så härligt!
Vad har detta med skräp att göra? Jo, jag sitter här på jobbet och funderar på vad jag ska göra av alla dessa dokument som tidigare har varit så vikiga. Just för tillfället känns det mer som skräp och inte något som tillhör det väsentliga i livet. Semester brukar ha den effekten på mig, och förmodligen på många fler. Det vikiga som sker omkring oss är det som rör hemmet och de närmaste, allt annat kan upplevas som skräp. Man kommer till jobbet och leker kontor! Men snart har detta skräp hunnit bli viktiga dokument ska upp till beslut innan de måste arkiveras enligt arkivförordningar. Viktiga beslut som i slutänden berör andra människor. Men just nu känns dessa väldigt långt borta och för tillfället har de i min tankevärld förvandlats till skräp.

torsdag 5 augusti 2010

Utmaning 216 – Att skriva


Agatha Christie i skrivartagen

Längtan att skriva finns där hela tiden. Frågan är hur jag ska mätta den hunger som finns inom mig. Så fort jag närmar mig mitt skrivarcentrum inom mig så är det så många saker som pockar på. Först måste jag göra än det ena, än det andra. När är jag vuxen nog att bestämma tid och plats att bara sitta och skriva? Jag kommer ihåg den känsla jag hade när jag satt i ett ljudisolerat rum. Jag vet inte om jag har berättat det förut här på bloggen. I så fall blir det en upprepning nu. Vi var ca 10 stycken som skulle göra ett test. Många intressanta frågor hade vi att ta ställning till. Allt var på tid, naturligtvis, och vi skulle göra vårt bästa för nu skulle vi utvärderas och våra styrkor, svagheter och intelligens skulle mätas. Men det är inte det som jag har som minne utan denna glädje i att vara koncentrerad på endast en sak. Testet i det här fallet. Jag undrar för mig själv om det är det tillståndet jag längtar efter. Det var så tyst, lugnt och koncentrerat.

Samma sak är det när jag ser på en del TV-program. Som igår, när det var en Agatha Christie-deckare, Miss Marple. Jag gillar dessa gamla deckare. Visserligen handlar allt om mord men det är en förutsättning för att kunna berätta om olika karaktärer och miljöer. Och det är miljöerna jag är så förtjust i. När jag ser dessa gamla engelska hus så kliar det i mina skrivarnerver. Jag vill åka dit och hyra ett sådant hus och sitta i lugn och ro och bara skriva.

Kan dessa ”längtor” ha med varandra att göra? Jag tror det. En inspirerande miljö, långt bortifrån min egen och isoleringen från omvärlden. Ska det vara så svårt att få till det här och nu?
Hur resultatet var från testet? Inga överraskningar. Jag känner mig själv ganska bra, vet att jag börjar bli alltför inriktad på detaljer när jag är stressad och lite annat, men jag var intelligentare än jag trodde att jag var. Och det var ju en överraskning! Vad jag nu ska med det till? Gåvor som man inte använder torkar in, eller är det inte så? Så därför måste jag få den där isolerade tillvaron i det engelska vackra huset. Tänk vilken bok det kunde födas där?

tisdag 3 augusti 2010

Utmaning 214 – Att födas


Kan man födas som vuxen? Inte till kroppen men till anden, kan man födas på nytt. Jag är frälst och det är ett ord som jag är kluven till. Till innehållet förstår jag vad det är och det är ju att vara räddad. Att vara räddad låter bra, men ordet frälst som sådant har jag en gammal känsla till. Den känslan har jag med mig från barndomen då jag tyckte att frälsta människor var konstiga. Jag upplevde så mycket fördömelse från dem som var religiösa på den tiden och att man skulle leva på ett visst sätt. – Men om jag nu inte kunde hålla med om allt som man skulle tycka och göra så kände jag mig så falsk så jag kunde inte känna att det var något som jag ville gå in under.
En dag när jag var i de yngre tonåren var det en invigning av ny lokal för missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan. För mig var det samma sak så det spelade ingen roll. Det här var någon gång på 60-talet och jag och min kompis gick dit för att se en invigning av någonting vi inte hade en aning om vad det var. När vi satt där så var det ju det ju inget konstigt som de sa. Vi hade kristendomsundervisning i skolan och ibland gick vi till kyrkan, som var svenska kyrkan. Ordningen i mötet var annorlunda och likaså kläderna på den som predikade. Men budskapet kände vi igen så det var inte något konstigt. Vid mötets slut frågade pastorn oss om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan och uppriktigt sagt förstod vi inte vad han menade. Vi trodde ju på att Jesus var Guds son och att han hade gått här på jorden som det stod om i Bibeln. Inga konstigheter alls förutom frågan om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan. Eftersom vi inte fick någon förklaring till vad det betydde tackade vi nej. Vi gick ut i hallen och tog på oss våra ytterkläder och gick därifrån. På vägen hem pratade vi om det och tyckte inte att det var något speciellt. För mig var religiösa människor några som var snåla, de tyckte att alla andra var syndare, de hade konstiga kläder och såg allmänt tråkiga ut. Man fick inte gå på bio eller läsa vilka böcker man ville och så vidare.
Men jag trodde ju så länge som fröken i skolan sa att Jesus var Guds son och vi bad morgonbön och bad Gud välsigna maten innan vi gick till lunchen. Sedan kom vetenskapen in i skolan och kastade ut alla dessa vanor och så började jag tvivla. Men jag hade ändå ett hopp om att det fanns någon där ute som var större än oss. Det måste ändå finnas något annat, annars är allt så meningslöst. Det var mitt hopp i det kaos som min tillvaro var när jag var ung. Precis som det är för många unga människor. Livet hade sina uppgångar och nedgångar och vuxenlivet närmade sig. Jag tappade fotfästet om vem jag var och vart jag skulle i livet och hade inget att hålla mig till. Försökte ordna upp min tillvaro med utbildning, man, barn och allt som hör vuxenlivet till. Jag gick igenom många kriser i livet och så när jag var 35 år så var det dags för Guds att väcka mig. Jag insåg att mitt liv var en enda strävan och att hålrummet inom mig höll på att gräva sig större. Under min ungdom hade jag ofta magkatarr och till och med magsår. Mina leder värkte och hur länge jag än sov så blev jag inte piggare.
Så kom dagen då något stort skulle hända. Efter många möten en längre tid med flera olika människor så insåg jag att min barndoms Jesus var en verklighet för mig. Gud fanns och Jesus är hans son. De mötte mig där hemma i min hall och jag blev knockad av den kraft som det innebar för mig att erkänna deras existens och där på knä så förstod jag frågan från pastorn i missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan om jag ville ta emot Jesus i mitt hjärta. Jag sa ja ut i den tomma hallen och då fylldes mitt inre tomrum och jag kände det som att jag föddes på nytt. Något som jag inte hade haft tidigare hade tagit sin boning inom mig och jag kände att det var gott.


söndag 25 juli 2010

Utmaning 205 – Tång

Gotland på 60-talet. Annika gick omkring på stranden och funderade. De skulle vara där i fyra veckor, stugan hennes föräldrar hade hyrt var rätt okey. Det var ju ändå ett sommarhus. Bonden som hyrde ut stugan var trevlig men både han och hans fru var gamla och såg rätt slitna ut, men de var jättesnälla. Det var fint på Gotland. Nästan som att komma utomlands, men här förstod man nästan vad folk sa´. Hon var 14 år och det var många tankar som rörde sig i huvudet på henne och skulle det vara så omöjligt att få tänka i fred! Kunde de inte begripa det? Hennes syster och syrrans kompis. Annikas morbror hade just dött, så deras kusin var också med. Men Annika orkade inte tänka på det nu. Det var så mycket annat som fanns inom henne. Hon dög inte till någonting, skulle bara var duktig och hjälpa till men ibland fanns det ingen ork. Kunde ingen förstå att hon hade det svårt med allt! Det var något inom henne som tryckte på och hon kunde inte förstå vad det var. Syrran skulle hela tiden reta henne och trots att hon svarade emot blev hon ledsen. Inuti, i själen eller om det var i huvudet, var det en enda oreda av olika tankar.
Fötterna gick omkring som av sig självt bland stenar, sand och en massa äcklig tång. Det gjorde ont när hon trampade på den torra tången, men samtidigt kändes det skönt att höra kraschet när tångbubblorna gick sönder. Det här skulle man ha i rabatterna nära husen eller i trädgårdslanden. Det var en utmärkt gödning sa bonden. Men fy vad äckligt! Undrar om grönsakerna smakade fisk efteråt? Men kanske inte, man gödslade ju med koskit också och det hade hon inte känt att morötterna smakade. Koskit alltså!
På något sätt hjälpte det henne att få en balans inuti sig, när hon gick här på stranden. Det kom ett lugn i bröstet så efter en stund bland de illaluktade tångruskorna kunde hon gå tillbaka till röran i huset. Det var fint att få vara här på Gotland, ett tag.


Kafirlime och Oliver på tillväxt



Här är kafirlimen på väg upp ur jorden.


Och här är en annan kämpe. Mitt olivträd som har pyttesmå oliver. Jag hoppas att de kan växa sig större. Inte vet jag om man kan äta de här som växer hos oss i Sverige. Är det någon som vet?



Det här var en visning av en av mina kreativa sidor.


Kafirlime




Det här är bilder på Kafirlime/ Papeda eller som de hette i affären där jag köpte frukten Leechlime. Jag frågade om det var samma frukt som kafirlime, men de kunde inte svara på det. Tur var så stod det i alla fall på kvittot att det är samma frukt som kafirlime. Det är ny bekantskap för mig. Denna frukt kan man använda både skalet som man river i en salladsdressing och saften kan också användas som man använder citrusfrukter för övrigt. Du kan också använda bladen. Alla dessa delar används ofta som krydda i den thailändska matlagningen. Den har en ganska stark doft som man inte kan ersätta med andra kryddor man kan komma ganska nära med lime- eller citronskal. Använd kafirlime med ingefära, vitlök, galangarot och chili. Saften av kafirlime används i fisk- eller fågelrätter. Limeblad används gärna ihop med kokosmjölk. Bladen har en karakteristisk smak av citron. De påminner till utseendet om lagerblad. Bladen bör tvättas noga innan de används. Om de rivs eller strimlas grovt så frigörs smaken bättre. Tre till fyra blad går det åt till en rätt för 4 portioner. Hela blad plockas bort ifrån maten före servering.
Jag blev inspirerad av detta och hittade som sagt kafirfrukten. Kärnorna tog jag tillvara på och satte dem i såjord i mitt lilla växthus som står på fönsterbrädan i vardagsrummet. Där får det mest ljus och nu har det kommit upp små stjälkar. Det ska bli jättespännande att se om jag kan få en kafirväxt, eller flera som jag kan ge bort.

lördag 17 juli 2010

Min balkong



I år är jag glad över min balkong. Har lyckats med att få tomater och snart så kanske det blir paprikor också. På tomatplantorna har jag fått små runda gröna tomater, stora som ärtor och paprikaplantorna har fått blomknoppar i toppen.
Pelargonerna blommar, de som jag köpte på torget för tio kronor styck för de var utblommade och lite ledsna i största allmänhet, är de som har störst blommor idag. De som jag köpte som sticklingar och som jag fortsatte att pyssla om så att de växte upp och blev större håller på att knoppas och några blommar. Det är en sådan tillfredsställelse att se något växa och bli vackert.
Basilikan och persiljan var fröer jag hittade i mina gömmor. Har försökt i många år att få dessa att bli så stora så jag kan skörda något. Myntan växer som det ogräs jag har läst om att det kan bli om man inte tuktar dem.
Så är det, med kärlek, jord som passar och vatten så har fröerna grott och växterna visar sin tacksamhet och blir det är menat att de ska bli. Vart frö av sin sort har tagit plats i krukorna på min balkong.

onsdag 14 juli 2010

Storstädning eller ..

Nu är det läge att göra något åt kroppen. Ryggen har sagt ifrån; den klarar inte längre att slöa hela dagarna. Sitta på jobbet framför datorn och sedan lunka hem. Väl hemma är det inte styrketräning som gäller utan mer av pyssel och i bästa fall matlagning. Två dagar i rad vaknade jag med kramp i någon av ryggmusklerna. Hade mycket svårt att röra mig men med lite tvång och envishet gick det. Därefter var beslutet taget. – Jag måste gå på gymmet igen. Jag har ett årskort så det finns ingen ursäkt att inte gå i väg, men det är surt att behöva åka iväg efter en jobbig dag på jobbet. Det är ju så mycket annat som jag vill -, behöver - eller måste göra. Men en klok person sa: Man ångrar aldrig ett träningspass. Så nu gäller det att skaffa goda vanor, bra rutiner och så göra som Charlotte skriver på sin blogg ”Bara underbara kropp” – dagboksanteckningar från en viktresa, ”Jag är oförmögen att behandla mig själv respektfullt”. Jag tror att hon har kommit åt kärnan i de problem man har/får genom livet. Att man är oförmögen att behandla sig själv respektfullt. Om man kunde det skulle mycket se annorlunda ut.

torsdag 8 juli 2010

Utmaning 188 – Något storslaget

Pia skriver på sin blogg idag om dagens ämne och om hur storslaget det är att Ann Ljungberg har den här bloggen. Jag vill verkligen ansluta mig till den applåderande skaran och skicka en tacksamhetens tanke till Ann och till alla skrivpuffare. Den här möjligheten att få kontakt med så många skrivande människor skulle det vara svårt att få fatt i annars. Jag vet ingen sajt som kan erbjuda denna mångfald. När jag pratat med mina vänner om vad jag skriver ser de mycket frågande ut när jag skriver om dagens utmaning men när jag får tillfället att svara så ser jag själv att det är helt fantastiskt. Här samlas människor som skriver på svenska var de än befinner sig i världen och med en stor skrivlust bjuder på sig själva. Vi är gamla och unga och vilken betydelse har nu det? När man går igenom perioder av svårigheter kan man skriva om det eller låta bli och återkomma när krafterna är tillbaka och ingen förfasar sig över det.
Jag är så tacksam att denna möjlighet finns. Ett litet nätverk av författare och blivande sådana. På den här bloggen har jag tränat på att låta mina, många gånger taffliga, texter komma ut till folk som jag inte känner. Det var i början ett liten nervskakande experiment för mig. Skulle jag våga? Eller skulle jag hitta på ett alias så att jag kunde förneka alltsammans om jag skulle ångra mig? Jag är kvar och jag har växt. Jag har insett att jag duger till att skriva. Det blir väl inga världsberömda verk, ännu, men något ska jag väl syssla med när jag blir ”stor”.

tisdag 6 juli 2010

Utmaning 186 – Om något simpelt

Jag har sådant behov av att få berätta, det är därför jag håller på med dessa bloggar. Det är som att jag tvingar mig själv till att åstadkomma några skrivande rader. Vad är det som gör att det är så svårt? Jag läser Julia Camerons bok Lusten att skriva och tycker att det är goda råd hon ger i den. Det här med morgonpappren t.ex. Varje morgon ska man sätta sig och skriva tre stycken sidor, ungefär i A4-format, för att komma igång med skrivandet. Där ska man helt enkelt sätta pennan till pappret och skriva dessa tre sidor, sedan kan man göra sig i ordning och gå till jobbet. Det har blivit så att jag varje morgon går upp och gör frukost, jag klarar inte att skriva någonting utan frukost med bl.a. en god kopp kaffe, och sätter mig sedan och skriver tre sidor.
Varje morgon vaknar jag med en glädje att få skriva och vem bryr sig vad jag skriver om. Det är ingen som ska läsa det i alla fall. Det är helt simpelt ett mycket enkelt sätt att sätta Jante, Åklagaren och den egna censorn på plats. Det är en reningsprocess som sätts igång och skrivandet får ett eget liv, som jag inte alltid är medveten om. Allt har sin tid och just nu jobbar jag så.
Även August Strindberg hade sina metoder innan han skrev sina böcker. Varje dag han skulle skriva började han med att skriva fyra brev till vänner, om det nu bara var vänner, för att få igång flytet. Varje morgon har jag på detta sätt en ”gympaövning” med mina skrivarkrafter och väcker lusten att skriva.
Lätt som en plätt eller helt enkelt Simpelt.

söndag 4 juli 2010

Utmaning 184 - Ett rekord

Det var friluftsdag i skolan och alla skulle åka med abonnerad buss ut i skogen. Alla i högstadiet var tvungna att ta sig runt i något av de spår som gymnastiklärarna hade lagt ut. Man kunde välja ta en lätt bana som var snitslad och väldigt lätt att gå. Det var ju bara de som inte vågade ge sig ut i skogen som gick den banan. Förmodligen de som gick i sjuan, eller kanske de riktigt lata som insåg att det skulle gå fort och de kunde lägga sig i gräset och vila efteråt medan de väntade in alla andra. Men min kompis och jag var ju ändå scouter och var vana vid skogsäventyr. Vi ville ju gå en riktig bana med karta och kompass. Lätt som en plätt, var vår åsikt. Självklart skulle vi ta den. Den svåra banan, som killarna skulle gå. Var man 14 år så var sådant viktigt. Tuffa tjejer var vi i alla fall i början av banan.
Vi gick in i skogen med ett självklart lugn och hittade första kontrollen. Det här var ju lätt. Den andra kontrollen var inte heller några problem och inte heller den tredje. Men det fjärde var tydligen flyttad. Vi såg inte någonstans den orange/vita orienteringsskärmen. Hur många gånger vi än kontrollerade kartan och kompassen kunde vi inte hitta kontrollen. Men vi kunde ju inte ge upp! Det skulle vara för pinsamt. Vi som var scouter och vana vid skog och att läsa karta och använda kompass var ju inga problem hade vi ju sagt. Så vi letade vidare. Vi gick upp på flera av höjderna runt det område som kontrollen borde ligga och spanade åt alla håll. In i skrevor och runt konstiga trän och under nedhängande granris. Och där långt inne i en skreva i ett berg såg vi något orange och där, äntligen fann vi kontrollen och kunde få vår stämpel på kontrollkortet. Så fortsatte vi därifrån till de andra två kontrollerna och det var inga som helst problem. När vi äntligen kom i mål var nästan alla de andra eleverna borta. De hade fått åkt iväg med bussarna och lärarna var överlyckliga över att vi kom till rätta och kunde gå i mål. Visserligen var vi två timmar försenade men vi hade hittat alla kontroller och var överlyckliga. Vi fick då veta att man hade varit beredda på att gå ut i skogen och leta efter oss och så den stora nyheten var att det inte var alla som hade hittat alla kontroller.
Vi var de enda tjejerna som hade gått den svåra banan. När vi kom hem ringde det en representant från en orienteringsklubb och frågade oss om vi ville gå med i klubben och springa orientering för dem, men vi tackade artigt nej. Vi var nöjda med det vi hade, vår scoutkår och alla de utflykter vi hade med dem. På skolavslutningen det året fick vi också diplom för vi hade ju vunnit första pris för flickorna i orienteringen på den svåra banan. Men vi visste ju att det rekordet inte var så svårt. Vi var ju de enda startade.

måndag 14 juni 2010

Mormor också

För två veckor sedan blev jag mormor. En liten välskapt pojke kom äntligen till världen. En söt liten Plutt som både har humör och styrka men verkar också mycket nöjd med tillvaron. Varje gång ett barn föds blir jag så förundrad. Allt är så perfekt, allt finns där men är så smått, alla tår, fingrar och naglar. En helt ny människa tar plats ibland oss. Tankarna går bakåt till de egna minnena om graviditet och förlossning och jag minns både smärtan och glädjen. Tankarna går också framåt och inom mig kan jag se denna lilla parvel springa omkring och busa och jag hör glada skratt. Jag är så tacksam att allt har gått bra och att jag nu även har en dotterson. Jag börjar också förstå vad man menar med livets efterrätt.

tisdag 25 maj 2010

Utmaning 145 – En inbjudan.

”Kan inte vi få bli inbjuden till dig och sova över i helgen?” Frågan kom från en väninna till min dotter. Väninnan tycker att jag kan vara hennes mamma i den här delen av landet. Hennes egen mamma bor långt härifrån och de kan inte träffas så där helt apropå. Visst vill jag vara hennes ”mamma” jag har ju fler barn själv så jag är ju van, tänker jag med ett leende. Inbjudan är ju mycket smickrande, eller hur? Det är ju inte varje dag som men blir vald till mamma.
Det är en rar liten familj, sonen deras är drygt ett år och när han kommer hittar han, som alla andra barn gör, direkt till favoritrummet och till favoritskåpet i köket. Där ska skålen med den lilla vispen stå och i favoritrummet ska alla leksaker ligga på sängen och i den lilla korgen. Familjen fungerar som mina egna barn. Hämtar i skåpen och lådorna det de behöver, tar med sig mat och bjuder på. Det är helt fantastiskt att få rå om en familj som jag inte visste var på väg in i min egen familj. När vi då är samlade allihop blir vi väldigt många. Jag har ju alltid velat ha fem barn men det blev tre och därför har jag väl plats för fler. När vi sitter tillsammans runt matbordet alla mina barn med familjer så blir jag alltid så varm om hjärtat. Det är en rikedom som inte kan mätas i pengar.

lördag 20 mars 2010

Utmaning 79 – Om flit

I natt blev jag farmor. En liten flicka visade sig för första gången. En pytte-liten tjej som är den sötaste söta. Allt har gått bra. Mamman mår efter omständigheterna bra och pappan är så lycklig.
Vid sådana här tillfällen blir man så förundrad av att det föds en liten människa som ska få plats bland oss andra. Det känns så stort och man blir så ödmjuk. Varje människa är ett under och vi kommer så värnlösa till världen och behöver hjälp med precis allting. Som en nyfödd måste vi förlita oss på de vuxna och är så hjälplösa. Nu börjar ett nytt kapitel för denna lilla familj och jag tänker tillbaka på mina egna underverk. Då, när det första barnet föddes, var jag uppe i allt det praktiska. Det var så mycket jag skulle göra och sköta om och visst njöt jag, men jag var också så fruktansvärt trött. Nu däremot tänker jag njuta av detta lilla liv och bara glädja mig. Inte bekymra mig för allt möjligt utan lämna fliten till nästa generation. Det är en fördel med att få barnbarn.

söndag 17 januari 2010

Utmaning 2010:17 - Egentligen

Egentligen är jag rödhårig men mörkt gröna ögon
- 20 år yngre och vacker
smidig som en hind och rik som ett troll
Egentligen är jag visare än kung Salomon
Och jag är författare
Om man tittar långt innanför mina drömmar.
Egentligen har jag mycket fantasi.

tisdag 12 januari 2010

Utmaning 2010:12 – En nykomling

Han stod där med sin gamla resväska. Den var skamfilad så den hade varit med länge i många flyttar och på många långa resor. Allt han ägde fanns i väskan. Lite kläder, några böcker och lite annat smått och gott. Han visste inte om han fick stanna i det här landet. För varje avslag på ansökan om uppehållstillstånd som kom växte sig önskan att kunna få slå sig ner någonstans allt starkare och att få bo i ett land som han fick kalla sitt. Det var svårt med språket, men han lärde sig nya ord varje dag. Det gick bra, många kunde tala engelska här så det kändes inte omöjligt. Det var en nervpärs att aldrig få veta hur morgondagen skulle bli. Men han lärde sig att ta en dag i taget. Det tär både på humöret och på tålamodet att vara den där nykomlingen som aldrig får veta.

söndag 10 januari 2010

Utmaningar 8, 9 och 10 – Signaler, debutera och nya friska tag.

Annica satt och funderade över sitt själv. Vem var hon, hur fungerar hon, vad behöver hon för att må bra. Sådana tankar var en lyx för henne. Visserligen hade hon i alla år funderat på vem hon var och vad hon ville med sin tillvaro. Vad ville hon och vad skulle hon åstadkomma här i livet. Att leva fullt ut, var ett uttryck hon stötte på för en tid sedan, vad betyder det? Tankarna gick vidare.
Att leva fullt ut betyder för mig, tänkte hon, är att bejaka de gåvor hon hade fått. Eller kanske talanger. Sjunga, visste hon att det inte var men vilka var de då, hennes gåvor? Jag skriver bra och jag har en förmåga att ”se” och att få insikt i svåra situationer, fortsatte hon, och så ser jag samband mellan olika beteenden ungefär som orsak och verkan, men som är något djupare. Hon kunde inte förklara det, men är det något som jag ska skriva upp som en gåva? Och sedan kom det svåraste för henna att erkänna: ”Jag är psykiskt stark, men jag lever inte efter något av detta. Jag tar inte kommandot över mig själv och mitt liv, utan låter allt bara gå på. Det är nog disciplin som fattas”, erkände hon för sig själv. Men på den tiden då hon gick på disciplin höll det på att sluta illa. Numera var det lusten som fick styra. Om hon fick lust att städa gjorde hon det, om hon fick lust att baka så blev det bullar till de lyckliga, men med disciplin var lite svårare. Hon var fortfarande rädd för att tvinga sig själv. Då, för länge sedan, blev hon så sjuk när hon struntade i att känna efter hur trött hon verkligen var.
Annica gick på och på utan att bry mig om att hon faktiskt var så fruktansvärt trött. I hemlighet önskade hon att hon själv blev ”lagom” sjuk, inte farligt så det var risk för hennes liv, men så pass sjuk att hon fick komma in på sjukhus ett tag. Hon hade inte modet att själv sätta stopp. Äktenskapet var tungt. Hon fick aldrig det stöd hon såväl behövde. Hon höll ordning på allt, mat, kläder, läkarbesök för barnen. Det var hon som alltid var hemma när någon av dem var sjuk, etc, etc. Hon var helt enkelt olycklig men förstod det inte själv. Så fort hon var stark var allt bra, men så fort hon var svag och behövde få avlastning fanns det ingen där som kunde hjälpa henne. Annica vågade inte vara egoistisk det är ju så fult, så var det ända från barndomen, men en sund egoism är vad alla behöver lära sig. Bibelns gyllene regel säger ju: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Det fick de höra ofta som barn, och tolkade det som att nu måste hon älska sin nästa. De sista orden i budet är ju ”såsom dig själv” och det är ju måttet på hur man ska älska sin nästa. Annica förstod inte att det är viktigt att älska sig själv, därför var det enklare att bli så sjuk så att någon annan var tvungen att säga till henne att hon skulle ta det lugnt. Den säkraste platsen var väl på sjukhus, ingen skulle någonsin ifrågasätta om hon behöver vila eller inte. Därför brydde hon sig inte om de signaler kroppen skickade ut förrän hon låg där på golvet i sitt arbetsrum på jobbet.
Ambulansen kom och de unga män som skulle ta henne till sjukhuset blev förskräckta. Trots att hon var i ett töcken hörde hon deras rädsla. Annica blev lugn, nu behövde inte hon vara rädd längre, anda var det för henne och hon kunde slappna av och bara låta dem ta hand om henne. Det kändes, mitt i all röra, väldigt skönt att inte vara den som visste bästa och kunde allt.
Annica hade mycket ont över bröstet och så fort de kom till sjukhuset blev hon omhändertagen. Läkare kom på en gång och sjuksköterskor fanns där nästan hela tiden. Man tog prover, EKG och allt gick väldigt fort. Smärtorna i bröstet ökade och det var fruktansvärt. Så fort de kunde gav de henne morfin och det fick de hålla på med i några dagar. På intensiven konstaterades att hon hade en hjärtinfarkt, trots att hon var så ung. Det gick inte in i Annicas huvud att det var så allvarligt. Hon kände bara att önskningarna faktiskt kan bli besannade. Då, där på sjukhuset, bestämde sig Annica för att det här inte ska betyda något för hennes fortsatta liv. Hon skulle bara se till att hon blev frisk och så skulle hon ur därifrån. Hon var tvungen att leva, hennes barn behövde henne och det var viktigare än allt annat.
Naturligtvis blev det skilsmässa, men det tog tre år innan hon var mogen att ta steget full ut. Hon fick lämna allt som var av värde och hon orkade inte kämpa hela kampen utan gjorde så gott hon orkade med. Men idag ser hon att mycket kunde ha varit annorlunda. Hon har förlorat mycket.
Nu, 23 år senare, upptäcker Annica att hon fortfarande inte är helt läkt, det är mycket kvar. Upptäckten gör att hon ser klart hur stympad hon blev under alla dessa år. Det är som att en bit av henne dog då, den biten som skulle ha gett henne sitt eget liv. Hon hade under dessa år endast levt för att barnen skulle få en bra utbildning, att de skulle komma ut i livet som så hela människor som hon kunde hjälpa dem till och med en så bra utbildning som de bara mäktade med. Annica hade funnits där hela tiden. Och hon hade gjort det ensam.
Alla glada, goda människor påpekat att hon har tre friska barn som har lyckats bra i livet, och det är hon så medveten om men har under kampen glömt bort sig själv. Nu har hon ingen lust att ursäkta allt med att barnen har det bra i alla fall. Det är väl självklart att de ska ha det bra och att de har det. Och självklart är hon glad för det, men hon vill vara hel och inte halvdöd. Hon vill verkligen inte längre leva i denna själsliga missär som det är när delar av självet har dött. Det är den sorgen hon har burit på länge men inte kunnat sätta ord på förrän idag. Självet dog för 23 år sedan. Tyvärr, och Annica är väldigt ledsen för det.
Annicas bön idag är: ”Gode Gud i himmelen! Hela mig i min själ. Väck till liv i mig det som dog då och det som dog när jag var fem år. Då jag förstod vad lögnen gjorde med mig. Mina föräldrar ljög för mig, de utnyttjade mig och likaså har männen gjort i mitt liv. Jag ber att bli helad och upprättad”.

onsdag 6 januari 2010

Min skrivhörna


Cattis berättade om sin skrivhörna. Jag har ordnat med min skrivhörna vilket är mitt kontor/bibliotek/arbetsrum men också där jag sitter och skriver på bloggen och på min bok. Så här ser hörnan ut och jag är mycket nöjd med den. Jag fick möjlighet att flytta in i rummet när ”alla ungar flög ur boet”. Det ser väldigt rörigt ut men jag känner mig så kreativ när jag sitter där och tittar på allt jag tycker om. De halvvissnade blommorna stör mig inte så mycket men jag ska ändå köpa nya när det blir lite ljusare ute.
Stephen King ger rådet i boken ”Att skriva”
En plats att skriva på en dörr att stänga, meddelar att du menar allvar. Dörren stänger ute omvärlden, men den stänger dig också inne och tvingar dig att fokusera på den uppgift du har framför dig.

Utmaning 2010:6 – Om friluftsliv

En skön promenad i knarrande snö, eller en skön promenad i skiraste grönska,
ger ett lugn i hjärtat som håller i sig länge. Som barn åkte vi ofta ut på vintrarna och skidade i skogarna i närheten av hemmet. Ibland åkte vi bil ett stycke men det var inte alltid nödvändigt. Men i skogen var det spännande att staka sig fram. Alltid var det äventyr med i packningen. Ibland gick det alldeles för fort i nerförsluten och alldeles för jobbigt att staka sig uppåt. Belöningen kom senare vid sjön där vi gjorde upp eld och grillade korv och drack choklad. Dessa stunder minns jag med större värme än det årliga besöket på Gröna Lund eller Skansen.

söndag 3 januari 2010

Tankar inför det nya året eller är det nyårslöften?

Sitter här på söndagsförmiddagen och surfar runt bland olika bloggare, Skrivarkalendern och bland andras författardrömmar. Inser att även om jag vet vad jag skriver om (har faktiskt en bok på gång), jag vet var jag ska hämta mer kunskap ifrån så gäller det att jag har disciplin, struktur och modet att prioritera mig själv och min skrivtid. Det sista är nog det viktigaste. Så länge som jag tänker att mitt skrivande är en bisyssla bland allt annat så kommer jag inte bli klar inom rimlig tid. Och så länge som jag inte tar ”mitt uppdrag” på allvar så kommer inte heller min omgivning ta det på allvar. Några gör det och väntar på att jag ska få till något men inte alla. Jag får sluta med allt som stjäl min tid och gå in i en period av fokusering och ta till mig den kunskap av metoder som redan finns. Vad som gäller är skärpning helt enkelt, jag ska bara ….. :D !!

lördag 2 januari 2010

Utmaning 2010:2 - Om att vara utvald

De skulle ha idrott idag, utomhus. Så här på våren var det skönt att slippa gymnastiksalen. Annica tyckte det var ganska roligt med gymnastik. Det var ett av de ämnena i skolan som hon lyckades bra med, så det kändes bra i magen. Hon var inte duktigast men en av de bättre i alla fall. Hon hade bra balans i kroppen och satsade. Det var nog det viktigaste att satsa och göra sitt bästa. Idag var det olika stationer man skulle gå igenom: löpning 60 m, kast med liten boll, kast med slunga, längdhopp och så höjdhopp. Löpningen gick bra, hon sprang alltid fort på korta sträckor så det blev ett bra resultat. Kast med liten boll däremot gick inte så bra. Annica hade ganska svaga handleder så det blev helt enkelt ett dåligt kast. Kastet med slungan gick jättebra, där kom hon på det rätta ”knycket” på en gång, så slungan for iväg en lång sträcka. Hopp-grenarna blev väl inte helt bra men hon hade i alla fall gjort sitt bästa.
När klassen var på väg till omklädningsrummet igen hörde hon en del gnäll från de övriga klasskamraterna. De som var duktiga i alla läsämnena kunde inte förstå varför det skulle vara så viktigt med idrott, det var ju löjligt. De tyckte det var såååå onödigt att klä om och stå där ute på planen och vara tvungna att göra bort sig. Det sista sades aldrig rent ut, men egentligen var det väl så de tyckte. Annica kände genast att det hon presterade inte skulle duga och ge henne ett gott anseende i denna grupp. De fördömde hennes kunskap eller kanske mer hennes vilja att göra bra ifrån sig i detta ”löjliga” ämne. Trots att Annica alltid blev vald bland de första (även då pojkarna var med) när klassen skulle delas upp i lag för att tävla med varandra så räknades det inte riktigt. Annica förstod inte varför det alltid skulle diskuteras att det var avskyvärt att stå där och inte bli utvald vid lagsporterna det var väl lika avskyvärt att inte få mer en tre rätt på matteprovet, trots att man gjorde allt man kunde.
Flera år senare diskuterades det i tidningar och inom psykologikretsar hur hemskt det var när man skulle välja ut lag i skolan och det alltid blev några som ingen ville ha med i sina lag. Självklart kändes det inte bra när ens klasskamrater inte var bekväma i sådana situationer, men man glömde bort att se hela bilden. De som inte hade läshuvud utan var mer praktiskt lagda fick genom denna urvalsmetod känna sig mer betydelsefulla och kanske för en gångs skull – utvalda och därmed få bli bekräftade någon gång under skoltiden.

fredag 1 januari 2010

Utmaning 2010:1- Skriv om sovmorgon!


Den första utmaningen på detta nya decennium handlar om sovmorgon. Något som väcker minnet av dåligt samvete inom mig. ”Sover man för länge på mornarna när man är ledig så har så mycket av dagen försvunnit och den har blivit förstörd”. Slöseri var det! De satt där på mina axlar och talade om vad jag borde ha gjort. Jag menar Jante, Luther och Ågren. Jag borde åtminstone gått upp vid sju och ätit frukost så jag kunde vara klädd vid åtta, ifall någon ringde på dörren. Det tog de många år innan jag kunde arbeta bort de där självförnekande tankarna. Numera tror jag mig behöva de där timmarna sömn som stjäl en bit av dagen för mig. Min syster brukar gå upp och göra i ordning sin frukost och sedan gå tillbaka till sängen och ligger där och äter sin smörgås och njuter av sitt kaffe, varje morgon vardag som söndag. Sedan är hon klar att ta itu med dagen. Hon jobbar ju liksom jag och ändå tar hon sig tid att njuta av livet. Jag började tänka på det för en tid sedan när jag hade en ledig dag. Hinner jag så äter jag min frukost vid köksbordet (tycker inte om att ligga och äta) men tar med mig påtåren in till sängen och en tidning eller datorn och läser nyheterna. Det är faktiskt ett mycket snällt sätt att börja dagen, även om det inte är en sovmorgon. Men har jag ledigt kan tiden i sängen förlängas med hjälp av en trevlig bok. Mitt hjärta mår så bra när jag är snäll mot mig själv.