En ung representat på vägen

En timmes skön höstpromenad är stärkande. Jag gick den välkända vägen och var försjunken i mina tankar. Tänk vad en promenad kan göra för tankarnas hälsa. Det var lite trögt med den övriga hälsan så jag tog det lugnt och stannade till lite då och då. I närheten vid en lågstadieskola höll man på och smalna av körbanan så ingen skulle kunna köra om när bussen stod vid busshållplatsen. Mina tankar gick till den otäcka utveckling som har varit en tid. Alltför många kör alldeles för fort på vägar där det bor många barn och där lågstadieskolor och daghem ligger. Man har försökt få bilförare att sänka hastigheten på alla dessa platser och har därför satt upp 30-skyltar. ”Tråkigt att det inte hjälpte, men det här är bra ” tänkte jag, synd att de måste göra hinder som skadar fordon för att man ska få förare att ta det lugnt så att de inte skadar barn. Jag funderade vidare på hur hårt det ha blivit oss människor emellan när jag avbröts av:
”Hej, kan du hämta bollen, är du snäll”. Jag tittade upp och såg fyra små killar hänga över staketet till skolan. ”Bollen, den ligger där”, ropade de och pekade på andra sidan gatan. Jag såg bollen så jag hämtade den och gick över med den och kastade in den till dem. ”Ni kan inte kasta så långt när ni inte kan gå ut och hämta den”, sa´ jag till dem. Då säger den lockhåriga grabben lite blygt: ”Jag visste inte att jag kunde kasta så långt” och så vände de sig om och gick några steg innan de vände sig om ”Tack så mycket för hjälpen”, sa han. Jag blev så glad över denna artighet och kände att det är i alla fall en bra generation. Denna artiga och trevliga pojke var en fin liten representant för den yngre generationen som är på väg att växa upp. Jag hoppas att deras friskhet får hålla i sig länge och långt upp i åren. Jag gick hem med en skön känsla i magen.

Vem regerar egentligen?

Idag ska vi skriva om att regera. Vem regerar? Tror vi att det är statsministern, hans fru, journalisterna som skriver om alla felsägningar han gör? Eller vet vi vem det är som regerar i våra liv?
Selma i ”Lilla Fridolf och jag” verkar vara den som regerar. Alla kommer kanske inte ihåg detta fantastiska par från de gamla filmerna. Knappt jag själv heller, men min mamma gör det säkert. På den tiden var det roligt, dessa filmer och så radioteater. Jag hörde de ofta på lördagskvällarna på radion när jag var liten. ”Radioteatern ger” började den spännande stunden. Där var det Selma som körde med den lilla Fridolf, mannen som blev ansiktet utåt för familjernas toffelhjältar. Men om vi ska analysera detta uppdiktade par, som förmodligen är hämtad från verkligheten någonstans, så är det inte alls säkert att det är Selma som är den verklige regenten. Skulle det kunna vara Fridolf, toffelhjälten? Selma var den högljudda, den till synes kraftfulla både till ljud och till storlek, som dominerade ordnade och ställde. Men till syvende och sist var det lille Fridolfs önskningar som hela tiden uppfylldes. Han fick sin vilja fram trots att han inte hörbart krävde sin rätt, för det gjorde den kraftfulla Selma åt honom.
Enligt min hemmagjorda analys så var det Fridolf som var den verklige regenten och att det var Selma som var den som såg till att han hade det bra.
Kan det inte vara så i det verkliga livet också? Att det är den tysta som är den som bestämmer?

"Christ is Risen" var det

Kompletterar mitt förra inlägg. Jag frågade en vän till mig om riktigheten i Gorbatjovs mammas tårta och fick en bekräftelse på att jag delvis hade rätt. Det var dock till hans födelsedag hon serverade en tårta med initialerna för Kristus är uppstånden. Jag fick också veta att symbolen för "Christ is Risen" (inom ortodoxa kyrkan) målas även på påskägg.
Tack för informationen.

En stormakt var det

Mamma som min stormakt
Mamma!
Som barn blev jag alltid orolig när du var sjuk. Om det hände dig något, hur skulle jag klara mig då? Du var den jag kunde lita på. Du var den som fick min värld att lunka på i välkända vanor. Du var där och var min största trygghet. Du var inte perfekt, men du var den mest perfekta runt omkring mig. Du hade många brister men du betydde mycket.'

Hela världen bekymrar sig om vad som påverkar oss mest; maten, kamrater, utbildning, jobb, oron i världen, nedsmutsning i naturen, stormakternas maktkamp men jag menar att du, mamma, har för mig personligen varit den största makten. Det var dig jag aldrig ville göra ledsen, det var dig jag alltid tog hänsyn till, det var för din skull jag alltid skötte mig.

Så var det nog även för Michail Gorbatjov. Hans mamma, som var kristen, skickade varje påsk en tårta till honom som det stod ett kristet budskap på. Nu kommer jag inte ihåg den exakta ordalydelsen men det kan mycket väl ha varit ”Kom alltid ihåg att Kristus är uppstånden!”

Vägledning eller omsorg

I dag fick jag den här underbara bilden av en väninna till mig. Den visar så fint det som står i psalm 91 vers 4

Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.

Det är en trygg plats för oss och skönt att tänka på när man känner sig lite vilsen och osäker. Det händer oss alla ibland. Då kan den här bilden muntra upp.

Här är psalmen i sin helhet

Ps 91
Tryggheten under den Högstes beskydd
1 Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: "I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på."
3 Han skall rädda dig från fågelfängarens snara
och från den förödande pesten.
4 Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen,
6 inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus.
7 Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida,
så skall det inte drabba dig.
8 Med egna ögon skall du se hur de ogudaktiga får sitt straff.
9 Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda.
11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.
12 De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ner unga lejon och drakar.
14 "Han håller mig kär och jag skall befria honom,
jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.
15 Han ropar till mig och jag svarar honom.
Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och ge honom ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning."

Idag satsar jag på sängen

Regn idag. Det låter som det blir regn hela dagen. Skönt, då slipper jag lägga mig på balkongen och låta de varma strålarna måla mig gyllene. Jag kan ligga i sängen hela dagen om jag vill och om jag orkar det. Tror inte att jag skulle må bättre av att vistas i sängen så mycket, men jag är trött. Hjärtat bråkar med mig och krampar när jag jobbar för mycket, eller går för fort. Jag blir trött av det, så en dag i sängen, kan det vara fel?
Lakanen är svala när jag går tillbaka till sängen efter frukost och en snabbkoll på nyheterna. Fönstret har stått öppet sedan jag gick upp så det är härligt svalt i rummet. Lakanen känns sköna mot min kind. Det regnar idag och det låter ljuvligt. Ingen blåst och inga andra störande ljud – bara regn. Grannen under mig har sitt uterum av tygtak och regnet trummar på duken. Det låter som när regnet trummade på tälttaket när vi var ute och tältade de där somrarna när jag var barn. En härlig känsla av att ha en stund av lugn och ro och bara få vara. Det är skönt med regn när man får vara inne och vara varm och torr.

Det bästa

”Jag lärde mig att gå dit jag måste gå” är ett citat ur en bok jag en gång läste. Ur vilken bok citatet är hämtat från har jag glömt men citatet fick mig att tänka. Är det så jag har levt, att jag gick dit jag var tvungen att gå, in i fållan av utbildning, jobb och att stänga av den inre längtan som hela tiden pockade på.
Jag känner mig vilsen i mig själv. Visserligen vet jag vem jag är, det är inte så att jag har tappat orienteringen, men jag känner mig vilsen och utanför. Jag hatar att känna mig utanför. Att vara exkluderad, det är den värsta känslan. Få höra till och vara hemma i sig själv är den ljuvliga tillvaron jag längtar efter. Då, när man är där, kan man bejaka sig. Bejaka sin passion, våga lyfta fram den, titta på den och bestämma sig för att NU, nu går jag. NU låter jag min passion få flöda. NU bestämmer jag vad min tid ska användas till. NU börjar jag leva det liv som har pockat på insidan och längtat efter att få komma fram. NU!

Det är det här jag tänker på när jag ligger i min säng en morgon och tar påtåren samtidigt som jag bläddrar i tidskriften Gods- och Gårdar. Många vackra hus med vackra trädgårdar. Men där är också människor som vågar bejaka sina drömmar. De vågar uttrycka sin glädje över det de har fått. En vacker trädgård, som innebär mycket arbete men som ger mycket tillbaka. Vackra rum med vackra möbler och gardinuppsättningar. Vi kan hämta mycket inspiration till egna inredningar, men där är också dessa människor som har en passion och vågar leva ut den. Det är det jag ser mellan raderna i texten och mellan bilderna.

En kort suck inför ett avgörande

Jag ska skicka iväg några kapitel till min författarcoach, Ann Ljungberg, om hon fortfarande vill kännas vid mig. Allt har tagit sådan lång tid och mycket av livet har varit i vägen. Nu när jag ska bestämma vad som är klart för att bedömas har jag en sådan vånda. Jag måste avgöra vad som är klart och vad som måste bearbetas om igen. Det är ett riktigt avgörande.
Samma vånda har jag med min nya hemsida som jag håller på och bygger upp. Jag kommer att lägga ut en del texter där och hela tiden är det en avvägning av hur mycket jag ska lägga ut. Jag håller på och lär mig något helt nytt som kommer att föra ut mina tankar i cyberrymden och hoppas att de träffar på någon som har behov av just det. Allt detta arbete är en lång räcka av avgörande, beslut, ändringar och nya beslut. Så är det i mitt liv just nu.

Trotsa var det

Det finns ett uttryck som jag inte klarar av att hantera. Det är: Det går inte!
Då är det som om hela mitt inre reser sig upp som en man och skriker – JO! DET GÅR, DU VET BARA INTE HUR! Så skriker den där filuren inom mig, som har rest sig som en man. Hon, den där filuren, är ett enda trotsigt stort motstånd. Det är som en vägg, eller mur, det är det enda jag inte kan komma förbi. Trotset, att aldrig ge upp, hur svårt det än verkar.
Ibland har jag varit i situationer då det varit enklare att bara acceptera sakernas tillstånd och inte brytt sig. Men det motståndet inom mig har varit så starkt så jag har inte kunnat ge upp. Det var så det kändes när jag låg på intensiven efter hjärtinfarkten. Det hade varit lätt att bara ge upp. Men jag kunde inte. Hon, inom mig, var starkare. Den som trotsade döden och vägrade ge upp. Jag låg och bidade min tid och till slut kunde jag komma vidare. Jag fick träna på att gå i trapporna och klara av några våningar innan jag skickades hem. Men det var en härlig seger att få möjligheten att trotsa döden och fortsätta att leva ett riktigt levande liv.

Samband

Bakom fasaden av glädje gömmer sig sorg, tristess, ilska och vanmakt. Hon får vara ifred alla de glada dagarna och kan då ha sina inre bearbetningar utan att någon frågar: Vad är det? Hur mår du egentligen?
Vid några tillfällen, väldigt få gånger, kanske två - ville hon berätta hur hon verkligen hade det men det gick inte för rädslan hos den som borde lyssna blev så stor så samtalet avslutades i nervösa utbrott. Ingen skulle få höra. – Var stark! Ryck upp dig! Ta dig i kragen! Du får inte falla ihop! Du som är så stark klarar det!
Hennes styrka var räddningen för den som var den begynnande orsaken. Hennes trygghet är den andras skärm, bakom den kan man gömma sig och slippa ta itu med det som finns i ryggsäcken.

Men min kära!
Sitt ner vid min sida och lyssna på min sorgesång och förstå din roll i min tragedi. Ser du sambanden mellan sorg och glädje? Förstår du styrkan jag får ur askan från min tragedi? Ser du glädjen jag har hittat? Ser du tryggheten jag har då jag vet att värre ting kan hända? Snart har jag vuxit in i den alltför stora kostymen jag fick på mig redan när jag var barn.

En stofil.

Vem kan vara en stofil? Jag slog upp ordet och hittade bl.a. original eller kuf som synonymer. En person som jag då tänker på är min lärare i hyresrätt. Juristen med darr på manschetten och darr vid beslut. Det är bra med juridik, lagar och tolkningar av dessa, på något vis är det rättvist med juridik och det var väl meningen med det. Däremot kan man råka ut för lagvrängare och det var nog sådana han var rädd för. Min lärare. Han var en duktig pedagog och det var mycket intressanta föreläsningar. Han kunde sitt ämnesområde mycket bra. Men jag undrar hur det var med livet. En tjock och tunnhårig man, lite satt till kroppsformatet och ganska så kompakt, men han kunde hålla i lagboken och ändå läsa i den när han stod. Hade kanske bra syn.
Under varje föreläsning gissade vi studenter vilka menyer han hade avverkat med dagens slips på. Den som när den var ny var enfärgad var då oftast prickig eller fläckig av några tidigare måltider. Han bodde på östermalm så han slapp åka bussen till universitetet där vi träffades och bil vågade han inte ha. Körkort var inte att tänka på. Det fanns alltför många juridiska krångligheter för att våga sig på några sådana vidlyftiga ting som att äga en bil. Inte ville han flytta hemifrån heller för är man expert på hyresrätt så vet man hur många svårigheter man skulle kunna råka ut för. Nej, då var det bättre att bo hemma hos mamma så blev inte livet så skrämmande. Trots det så hade han tapetserat om ett rum, låtit någon tapetserat eller så var det kanske hans mamma som hade beställt jobbet. För, ve och fasa, de hade inte flyttat undan en tung bokhylla utan bara tapetserar runt den. Det gick ju inte an för en omtapetsering skulle vara fackmannamässigt utfört och det var inte det här. För bokhyllans skull. Och vad spelar det för roll för mig? Men det är så att jag fortfarande undrar hur denna stofil fick det i livet och jag undrar också hur det gick med rummet och bokhyllan. De andra mer normala lärare, magistrar, adjunkter och allt vad de var har jag glömt för länge sedan. Kommer inte ihåg utseendet på någon av dem. Märkligt!

Att vara vrång

Ibland är det så skönt att vara vrång. Motvalls sa man ofta förr. Motvalls kärring var ett populärt uttryck om man ville förklara någon som var just vrång. Men det är väl inget som man vill vara? Eller…? Det är mycket besvärligt att inte flyta med utan att vara just vrång. Emot det mesta, tycker inte att de andra har så många bra idéer eller bara är för enkelriktade. Det är ju något man kan hålla med om, om man står lite utanför och betraktar. Alla som inte är vrånga är enkelriktade, går åt samma håll, tycker samma sak, ser på samma slags filmer, tycker att samma sorts deckare är helt fantastiska. Men om man nu inte tycker om böckerna av de kända deckarförfattarna eller inte alls längtar tills man får se den där filmen som alla säger är så fantastisk, då är man vrång. Man går emot hela tiden, man är motvalls.
Så var min moster. Hon var vrång – alltid. Det finns ingen som vi alla andra har haft så roligt åt. Jag skriver åt för det var sällan man hade roligt med henne och de gånger det hände undrade man vad som hände. Men jag förstår henne. Nu som vuxen kan jag förstå henne. Det är roligare att vara vrång än att alltid vara med. Man är någon, man syns, folk kommer ihåg mig, men jag vet inte om man blev bekräftad som numera är så viktigt. Men man syntes och alla vet vem man är. Jag skulle vilja be att få lite mer vrånghet, tack.

Rutig hatt

Dåligt väder, men skönt inomhus! Det är tur att jag inte har en hund som måste gå ut för att göra sina behov utan kan sitta här inne och filosofera i min självvalda tystnad. Men å andra sidan skulle jag behöva gå ut för att få mitt behov mättat. Behov av frisk luft, syre till kroppen och anstränga musklerna lite grand. Men det är skönt att det är dåligt väder så jag kan sitta här utan att känna mig piskad att gå ut. I och för sig skulle jag behöva gå ut och piska mattorna men det får bli en annan dag. I stället sätter jag mig i fåtöljen och stickar lite på koftan jag håller på med och ser i fantasin hur mitt barnbarn kommer att se ut i den. Jag hoppas att den blir bra. Varm blir den nog av ullen i garnet, sådant rymmer mig med glädje och tillfredsställelse, så vem behöver städa en sådan här dag?

Här kommer mitt inlägg Det rutiga uppdraget:)
En tant jag kände för länge sedan hade en hund som hon kallade Rutan. Den hade naturligtvis ett annat, ett mycket svårare namn enligt stamtavlan, men det gick inte att uttala så det blev helt kort Rutan. Rutan var en hund som fyllde sitt namn med stolthet. Alltid när hon skulle till och släppa på trycket så gick hon omkring i en fyrkant. Det spelade ingen roll vilket av behoven som skulle uträttas i buskarna, det var alltid en promenad i en god stund och då i en väl avvägd fyrkant. Alla andra hundar springer om kring i en cirkel som blir allt snävare innan leveransen kommer, men inte Rutan. Hon var trogen sitt namn och höll konsten högre än instinkten. Rutan var också trogen sin matte och de två blev allt mer lika varandra. Om Rutan anpassade sig till min tant eller om det var tvärtom har jag ingen aning om. Men de var ett vackert par och när man såg de båda gå på promenad så var det med ett gillande jag kunde iaktta den guppande rutiga hatten på tantens huvud.

Nu är det strul på bloggen

Jag försöker logga in på min egen blogg för att ge ett svar på en fråga i kommentar om Kafirlime. Men lyckades inte så här gör jag ett försök att svara på frågan: Var kan man köpa denna frukt. Jag gick in i en mataffär som för asiatiska matvaror och denna låg på en tvärgata från Sveavägen i Stockholm och nära Hötorget. Min berättelse om denna frukt finns i blogginlägget den 25 juli 2010. Som jag berättade då satte jag kärnor och fick en liten växt men, tyvärr så klarade vi inte av varandra. Det är tycligen svårt att få till det i en vanlig lägenhet så jag gav upp. Nu brukar jag inte vara den som ger upp utan kommer igen. Så jag ska nog försöka leta mig tillbaka till affären, köpa frukten och sätta nya kärnor. Undrar om man kan hitta en planta i en plantskola?

Att veta

Det är tryggt att veta. Det är så bekvämt att ha all kunskap med sig när man åker omkring i världen. När man har insett det känns det så obekvämt att ha minnesglapp då och då. Kunskap är en lätt ryggsäck att bära med sig. Det som är svårt är när vetskapen anas men ännu inte är bekräftad.

Medkänsla del 2. Passar även Enkelhet

Skrivpuffens utmaning att skriva något om medkänsla väckte minnen om hur de flesta runt mig reagerade när jag hade haft en hjärtinfarkt. Jag vill inte skriva ”min hjärtinfarkt” eftersom jag aldrig har känt den som min. Jag har lidit av den men den har varit som en objuden gäst i min kropp och sådana, dvs. objudna gäster är aldrig ”mina”. Det kan verka som att jag är cynisk, otacksam eller tycker att vi människor är ena falska varelser, när en medkänsla är en del av vårt sociala liv. Men bara för att det är en del av vårt beteende betyder inte det automatiskt att alla människor finns där för oss när vi behöver hjälp. Att man har medkänsla behöver inte alls betyda att man visar det. Med mitt förra inlägg vill jag visa hur man känner det när man verkligen behöver hjälp. Ett telefonsamtal från någon eller en sorgsen reaktion hos någon som man har känt länge blir ofta smärtsam hos den som är sjuk, om det inte blir något praktiskt resultat. Det krävs av mig som sjuk att jag ska visa tacksamhet för att jag har väckt medlidande eller medkänsla hos någon. Men när man är så fruktansvärt dålig att all kraft går åt till att ta sig upp och se till att man kan klara av det mest elementära under dagen så är andras människors medkänsla utan handling bara plågsamt. Man känner det som att man måste be om ursäkt för att man har orsakat sina ”vänner” något obehagligt som de inte kan bemästra. Nu när jag är frisk kan jag erkänna att jag blev arg då. På den tiden blev jag arg och besviken och jag kommer ihåg alla oj då och suck från mina ”vänner” när jag var riktigt sjuk. Jag var bara 37 år när jag fick en hjärtinfarkt och det värsta med alla nyfikna och frågvisa var inte det att de ömkade mig. Utan frågorna berodde mest på att de tänkte på sig själva och sin egen situation. Det hände även på sjukhuset när jag låg på intensiven. När alla oj då och usch och stackars dig var slut, fick jag höra hur sjuka alla släktingar och bekanta var eller hade varit. Hur kan det komma sig att man försöker bräcka den som ligger? Sjukast vinner, eller vad?
En äkta medkänsla som innebär att jag förstår att det är svårt för dig, värmer. Vännen som skickar blommor eller ett kort, för de bor så långt bort eller inte har möjlighet att komma. Någon som kommer hem och städar hos en, hjälper en med att handla, när de ändå är i affären, frågar uppriktigt och sant om hur det är och de kan hjälpa till på något sätt, sådant värmer. Någon som finns och som bara lyssnar och inte ”tröstar” med att berätta något värre. Låt den som du visar medkänsla få känna att ”Nu är det bara du som räknas och jag finns här för dig, just nu”. Det räcker med en kort stund, det behöver inte ta en hel dag eller flera dagar, en timme kanske eller ett kort telefonsamtal på fem minuter. Mer behövs inte. Då kommer värmen in i en trasig själ.

Medkänsla

Medkänsla! Det är väl ingen som vill ha medkänsla! Vad ska jag ha det till? De gånger jag har suttit i klistret har det inte hjälp mig en millimeter om jag har fått medkänsla. Det enda som har hjälpt har varit en handfast hjälp. En som har räckt ut en hand för att dra upp mig eller en som har bjudit på middag när jag har haft en tom plånbok. Men medkänsla, enbart, har aldrig hjälpt. Även om den som har räckt ut sin hand för att ta tag i mig, har varit arg och tyckt att fått skylla mig själv, har jag ju fått hjälp. Är det medkänsla? Kanske om det i dennes vrede också har rymt en handling. Men enbart medkänsla har inte förändrat ett smack. De gånger när jag har gråtit för att livet har varit för grymt har medkänsla hos andra bara inneburit att jag har fått rätten att gråta, men ingen har kunnat ändra situationen.
Nu när jag har hunnit så här långt i mitt klagande på medkänsla, känner jag, det måste jag erkänna, att det är skönare att gråta tillsammans med någon än att gråta gömd och i sin ensamhet. Annars har jag gått genom livet och varit som ett skaldjur. Hård på utsidan och blödande inuti. Utan det hårda skalet skulle jag sjunkit ihop och inte kunnat resa mig. Om någon visat mig medkänsla då utan att tillåta mig det hårda skalet hade jag inte orkat hålla mig upprätt. Ibland är det så livet är. Det är en av kurserna i LHS-utbildningen. (Läses Livets Hårda Skola)

Rynka

Det värsta som kan hända är att jag inte får en rynka alls. Precis som på den mannen jag såg för länge sedan. En gråhårig äldre man som var slät i hyn som en bebis. Jag stirrade länge på honom och undrade vad det var för fel på honom. Jag såg att det var något som inte stämde men kunde inte sätta fingret på det. Till slut såg jag att han inte hade en enda rynka. Så vill inte jag ha det. Så jag sätter mig framför spegeln och tittar på det ansikte som dyker upp. Mitt ansikte.

En rynka och en rynka till. Att jag inte hade sett dem förut. Var kommer alla dessa ifrån? Bekymmer? Jag låtsas att minen ska se bekymrad ut när jag försöker se om någon rynka passar in. Nä jag tror inte att det var därför som de där strecken vid ögonen hade djupnat. Det såg inte så ut. Men varför har de kommit då? Om jag ser arg ut, hur blir det då? Jag försökte se arg ut. Men då kom rynkan mellan ögonbrynen fram. Precis som mamma hade. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen när jag hade gjort något dumt, då för länge sedan. Nu har hennes argrynka fastnat så den sitter alltid där mellan ögonbrynen. Jag får tänka på det så jag inte är arg så ofta.
Men varför har jag fått mina rynkor? De där tvärsgående på pannan, hur kommer de dit? Jag testar framför spegeln och ser att de kommer fram när jag ser förvånad ut. Då ser pannan ut som en tvättbräda med små räfflor och argrynkan försvinner.
De allt djupare vecken från näsan och ner till hakan. Hur kommer de dit? – Jag testar! När jag är sur ☹ då syns de mest. Men de syns även lite när jag är glad. Ja och nu ser jag att rynkorna vid ögonen kommer fram när jag är glad. Jag bestämmer mig för att från och med nu måste jag se glad ut, för det ser trevligast ut i spegeln. Och skulle inte det fungera ihop med mitt inre tillstånd får jag väl se förvånad ut. Då är det bara pannan som skrynklar ihop sig och jag kan ju alltid skaffa hellugg.

Jag är stark, jag är fri, jag är pigg - äntligen

Det är så märkligt. Strax efter nyår vaknade jag en morgon alldeles pigg och kände mig utvilad. Jag låg kvar i sängen en stund och njöt av denna ljuvliga känsla av att bara få vara till och vara glad och känna att jag har ork. Tackade mig själv för att jag hade varit så förståndig att jag hade tagit ledigt mellan jul och trettondag jul. Två veckors ledighet var vad jag verkligen behövde. Under en lång tid hade jag varit så trött och orkeslös och i ljuset av friskhet kände jag att jag troligtvis har haft en depression light. Jag vet att vi slarvar ofta med diagnosen depression för det är verkligen ingen roligt tillstånd, men ändå kan vi känna att vi är mer än bara deprimerade. I det tillståndet hade jag varit länge, i flera år faktiskt och med det följde en orkeslöshet som var mer än slöhet.
Jag låg där i sängen, förvånad över detta nya som välde över mig. När jag satte mig upp och satte fötterna på golvet upplevde jag det som att något fattades. Vad var det som fattades? Allt kändes ju bra? Ja, det var det, allt kändes bra. Jag har inte ont längre. I 24 år, ända sedan jag hade hjärtinfarkten som var ganska stor, har jag haft en smärta i kroppen. Den hade blivit en del av mig och jag har inte tänkt på den utan den har ju bara funnits där. En stelhet runt varje muskel och varje led, trots att jag i flera år tränat på gym, och en smärta som gjort mig stundvis orkeslös. Nu var den borta och jag kände det som att den fattades. En märklig känsla. Jag vet inte om det beror på att jag hade, på eget bevåg, ätit kalcium och D-vitaminer under några veckor. Eller om det har varit något annat som har inverkat. Just nu spelar det ingen roll vad det kan vara. Jag känner mig fortfarande fri och pigg och njuter av varje dag.




Jag visar er det fotot av mig när jag äter frukost i New York. En stad som kändes kreativ och full av liv. Vi bodde just i de kvarteren där många författare har bott och där det finns flera skolor och universitet. Jag hade fått resan av mina nära och kära och många vänner.










På många kaféer och Starbucks satt det både unga och gamla med sina laptops och de flesta hade en MacBook. Eftersom jag själv är en MacBook-ägare och är en jättenöjd sådan var vi ju tvungna att känna och klämma på en iPad. Vilket ni ser här.


Då, i höstas när resan var, hade jag ännu inte blivit smärtfri. Det var ändå ljuvligt och befriande att vistas i staden NY.

Att åstadkomma något

Gör som du vill! Skrek hon, mamman. Annica hade vunnit men visste inte vad hon skulle göra. Striden hade bara varit rolig så länge det var en strid. Nu var det bara tomt. Gör som du vill hade mamma sagt. Men vad ville Annica? Vad skulle hon göra?
Kompisarna hade tjatat på henne att hon skulle följa med på bio. Det var ju ändå lördag och vad skulle de annars göra? Att vara hemma skulle bara vara dötråkigt och inget man kunde berätta om på måndag i plugget. Att ha varit i stan och kollat på bio var i alla fall bättre än inget. Annica visste att mamma inte tyckte om att hon åkte in till stan eller i alla fall inte att hon var ute så sent. Dessutom så var hon tvungen att gå sista biten från busshållplatsen och ensam eftersom kompisarna bodde längre ner på gatan och skulle åka en hållplats till. Egentligen hade hon inte råd att hänga med. Veckopengen var inte så stor, gick hon på bio hade hon inga mer pengar på en hel vecka.
Gör som du vill hade ju mamma sagt, så nu kunde hon inte skylla på henne för att säga att hon inte kunde följa med. Det hade varit bättre om inte mamma hade gett upp utan gett henne ett förbud. Då hade hon kunnat få kompisarnas medlidande men nu måste hon stå där själv och säga att hon inte vill. Hon måste ta det ansvaret själv. För hon vill egentligen inte gå på bio. Det är bättre att hon sitter barnvakt till Sofia så att hennes mamma och pappa kan gå på bio. Då kan hon få en hundralapp eller vad de tänker betala henne och det kan hon sätta undan till den stora drömmen.
Nej, hon skulle säga nej till kompisarna och säga som det var, hon har inte råd och dessutom skulle hon säga att hon ska vara barnvakt. Till nästa vinter har hon nog råd att köpa den där snygga jackan som hon har drömt om så länge. Det här kändes bra, då gjorde hon något i stället för att bara slösa.