Rynka

Det värsta som kan hända är att jag inte får en rynka alls. Precis som på den mannen jag såg för länge sedan. En gråhårig äldre man som var slät i hyn som en bebis. Jag stirrade länge på honom och undrade vad det var för fel på honom. Jag såg att det var något som inte stämde men kunde inte sätta fingret på det. Till slut såg jag att han inte hade en enda rynka. Så vill inte jag ha det. Så jag sätter mig framför spegeln och tittar på det ansikte som dyker upp. Mitt ansikte.

En rynka och en rynka till. Att jag inte hade sett dem förut. Var kommer alla dessa ifrån? Bekymmer? Jag låtsas att minen ska se bekymrad ut när jag försöker se om någon rynka passar in. Nä jag tror inte att det var därför som de där strecken vid ögonen hade djupnat. Det såg inte så ut. Men varför har de kommit då? Om jag ser arg ut, hur blir det då? Jag försökte se arg ut. Men då kom rynkan mellan ögonbrynen fram. Precis som mamma hade. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen när jag hade gjort något dumt, då för länge sedan. Nu har hennes argrynka fastnat så den sitter alltid där mellan ögonbrynen. Jag får tänka på det så jag inte är arg så ofta.
Men varför har jag fått mina rynkor? De där tvärsgående på pannan, hur kommer de dit? Jag testar framför spegeln och ser att de kommer fram när jag ser förvånad ut. Då ser pannan ut som en tvättbräda med små räfflor och argrynkan försvinner.
De allt djupare vecken från näsan och ner till hakan. Hur kommer de dit? – Jag testar! När jag är sur ☹ då syns de mest. Men de syns även lite när jag är glad. Ja och nu ser jag att rynkorna vid ögonen kommer fram när jag är glad. Jag bestämmer mig för att från och med nu måste jag se glad ut, för det ser trevligast ut i spegeln. Och skulle inte det fungera ihop med mitt inre tillstånd får jag väl se förvånad ut. Då är det bara pannan som skrynklar ihop sig och jag kan ju alltid skaffa hellugg.