Utmaning 365 - Min förväntan inför ett nytt decennium.

Jag har så höga förväntningar på det som ska komma. Det har jag alltid. Jag förväntar mig att allt ska bli superbra och alla problem ska försvinna. Det är en positiv läggning jag är född med, men åren har lärt mig att det inte alltid blir bättre på en gång. Men på sikt blir det alltid bättre och det är det jag håller fast vid. Sjukdomar läker ut, jag blir friskare i min hälsa, får bättre kondition, blir gladare och starkare. Så blir det ju, man förlikar sig med sitt tillstånd och ibland känns det som att jag rundar mina svårigheter i stället för att bestiga dem och så har jag lurat mig själv och kommit ut på den lyckligare sidan i livet, flera gånger.
Jag är envis och trots att jag har många kilos övervikt efter alla hjärtoperationer och mediciner så har jag hoppet kvar att de flesta av de ohälsosamma kilona ska försvinna. Så det är det första jag tänker på när vi nu står inför ett nytt decennium. Jag ska återerövra min hälsa och i år är det särskilt viktigt.
Jag ska bli både farmor och mormor nu i vår. Nya liv är på väg och det är en sådan glädje för alla oss som är nära. Dessa små som kommer snart är så hjärtligen välkomna hos många människor. Det blir höjdpunkten nästa år.
Och så ska jag skriva mycket på min bok. Det har varit en lång startsträcka men jag är på väg nu och har hittat tråden in i mitt skrivande. Mycket tack vare skrivpuff. Trots att jag inte har skrivit varje dag är det ändå något som håller igång mig och jag upptäcker att jag kan förmedla i text det jag vill berätta. Det är en sådan glädje att denna blogg finns så att vi som vill träna kan mötas på samma plats, oavsett var vi bor, och hjälpa varandra om vi kan och få hjälp om vi vill. Det är något mycket fint som jag är glad över att ha hittat.
Det finns så mycket som jag önskar här i livet och så mycket jag hoppas blir bättre. Det finns alltför många människor som mår så dåligt, många utan hem, utan familj och barn som far illa. Jag hoppas att alla som bestämmer över andras tillvaro och liv, såsom företagsledare, politiker, myndigheter och sjukvårdspersonal slutar att räkna kronor och ören utan i stället ser till vad som är bäst för de små i samhället, de fattiga och sjuka. Att man känner ett stygn i hjärtat när man skor de som redan har mycket på bekostnad av de som behöver.
Jag önskar att värdet av hög moral och god etik segrar över ekonomisk njugghet och snålhet.
Det önskar jag för nästa decennium för vårt land.
För er, kära skrivpuff-vänner och för dig Ann, önskar jag många härliga stunder i läs- och skrivhörnan, många idéer och mycket glädje i allt ni företar er. Tack för det som har varit och jag hälsar alla år som kommer med glädje.
Kram till er alla /AnnChristin

Utmaning 354 – Att spela flera roller

Annicas pappa hade plötsligt dött. Strax efter sin pensionering dog han en plötslig död. Det var skönt att både hennes syster och hon själv just hade varit och hälsat på honom. Systern hade varit där samma dag och önskat honom god jul och de hade pratat. Annica var hos honom dagen innan julafton med sin familj och hälsade på. Annica hade känt på sig att det var sista gången hon skulle se sin pappa, men eftersom han inte var sjuk så var det bara en känsla som hon tyst bar med sig. Därför blev hon inte förvånad när dödsbudet kom.
Nu skulle det bli begravning. Det var mycket som skulle diskuteras och släktingar skulle samlas. Annicas pappa hade inte haft så mycket kontakt med sina syskon sedan föräldrarna hade skilt sig. Det var mest Annicas mamma som hade uppehållit kontakt och när de skilde sig fanns det inte någon anledning att fortsätta. Däremot hade han skaffat sig en ny kvinna och de hade varit förlovade och bott ihop. De hade också hyrt en sommarstuga av en bonde i närheten och nu vara alla dessa samlade på begravningen. Han hade också skaffat andra vänner som Annica inte hade en aning om.
Begravningsdagen kom och Annica och hennes familj åkte i god tid till kyrkan för att se till att allt var OK. Prästen var också där i god tid och hon var ett riktigt bra stöd i den här situationen.
Annica som var den äldre av syskonen skulle hålla tacktalet till alla som kom för att hedra deras pappa. Men hon kände att pappas syskonbarn som var där, var där för att kontrollera att allt gick rätt till. De satt sura och stirrade rakt fram, det var knappt att de hälsade på Annica och hennes syster, trots att de var kusiner. Så hade de fästmön, som inte var fästmö längre, och deras bekanta som Annica inte kände. Annicas mamma och moster var där också och gamla grannar och bonden och hans fru. En salig blandning som inte hade ett dugg med varandra att göra utan kände endast pappan som de just hade begravt. Hur skulle hon hålla talet? Vad skulle hon säga? Hon kunde ju inte berätta om något hon inte visste någonting om och vad hon egentligen ville säga gick inte ens att tänka i detta rum.
Annica sa att var och en som var där kände deras pappa på sitt sätt och just då såg hon alla dessa roller han hade levt i under deras uppväxt. Han var som en kameleont och uppförde sig olika inför var och en som satt runt kaffebordet. Hon sa ingenting om det utan krånglade sig ur talet med en värdighet som hon inte kunde ta äran för själv eftersom hon inte visste vad hon sa och inte skulle kunna komma ihåg en enda stavelse till. Men där och då förstod hon att hon aldrig hade känt sin pappa, han var en person som för alla dessa människor hade en helt annan person än den pappa hon kände. Annica undrade vilken av alla dessa roller som var den mest sanna rollen. Undrar om han visste det själv.
Begravningssällskapet skingrades efter det gemensamma kaffet och hennes moster kom fram och kramade om Annica och sa att hon hade undrat hur hon skulle klara av att hålla talet, men det hade varit lysande. Annica var glad för det, för som sagt, hon hade själv ingen aning.

Utmaning 353 - Att vinna ett litteraturpris

De skulle rösta idag. Hela klassen hade fått i uppdrag att rösta fram två klasskamrater, en pojke och en flicka, som skulle få ett speciellt pris. Det kunde vara en kamrat som man tyckte var duktig och som man ville lägga sin röst på. Det kunde också vara en som var snäll eller bussig. Eller så kunde det vara en som man bara beundrade. Det spelade ingen roll varför man vill ge sin röst till en klasskompis, men man var tvungen att fundera och inte bara dra till med ett namn.
Det var svårt. Annica satt där och funderade. Nelly var duktig i skolan. Det verkade inte som att hon behövde anstränga sig så mycket utan hon var av naturen duktig. Hon visste om det också och det verkade som att hon föraktade dem som inte hade lika lätt för att förstå. Leif däremot hade överraskat Annica. Leif var duktig, jätteduktig i skolan, men han skröt aldrig om det och det märkliga var att han verkade blyg och därför upplevde Annica honom som artig. Leif hånade aldrig någon för att den inte kunde svara på frågorna i klassen. Jo, honom skulle Annica ge sin röst. Det kändes bra. Men vem av tjejerna skulle få hennes andra röst? Det var svårt. Annica var nog lite avundsjuk på de duktiga tjejerna, det verkade som de fick mycket hjälp hemifrån och det var lite orättvist, nu när de skulle rösta. Inga-Lena då? Skulle Annica ge henne rösten? Nä, det kändes inte rätt. Äh, det var rättvist om Nelly vann, faktiskt. Även om hon var så som hon var.
Annica röstade på Leif och Nelly och så gick hon ut på gården.
När hon kom utanför klassrummet kom de där busiga killarna fram. Vi har röstat på dig, avslöjade de direkt. Annica blev så förvånad, hon var ju inte alls duktig i skolan. En typisk medelmåtta. – ”Varför då”, frågade hon, ”jag är ju inte alls duktig”.
- ”Jo, det är du och du är alltid bussig mot oss och hjälper oss när vi inte fattar”.
Annica blev jätteglad för att de hade sagt så, men hon skulle ju inte få något pris i alla fall, det förstod hon ju. Det fanns inte en möjlighet. Det gick några veckor och sedan kom då examensdagen. När betygen var utdelade och allt annat var sagt, säger fröken att hon hade ett pris att dela ut. Vanligtvis var det så att hon själv bestämde vilka som skulle få det men det här året hade hon behövt hjälp av klassen och därför låtit oss rösta fram dem vi tyckte. Och det visade sig att klassen tyckte likadant som hon. Det fick bli tre priser. Nelly och Leif fick var sitt pris, varsina böcker och så skulle hon dela ut det tredje priset och det var Annica som var den som fick den tredje boken. För gott kamratskap och för att hon alltid ställde upp. De busiga pojkarnas röster räknades ju faktiskt, de pojkar som man normalt inte räknar med hade en stor betydelse. Annica tyckte det var det finaste pris hon någonsin kunde fått. Det var en bok som hon skulle läsa så fort hon kom hem. Men det var inte boken som var det stora priset, det var visserligen ett slags litteraturpris, utan för att det visade sig att medkänsla och god kamratskap är minst lika viktigt som goda kunskaper, kanske viktigare till och med. Annica fick lära sig att även små människor, med inte så mycket kunskap, är viktiga människor.

Utmaning 341 – Det bästa med måndagar

Annica hade inga svårigheter med att gå upp på morgnarna, särskilt på måndagar. Då var det skola igen. Fröken var så snäll, ibland var hon arg, men Annica förstod att det måste hon vara för så där som Per gjorde får man inte göra i skolan. Per var alltid jobbig. Han pratade, busade och ville att alla skulle skratta åt honom och det gjorde många av de där busiga killarna. Fröken fick säga åt honom varje lektion. Men Per var aldrig elak mot någon, han retades lite men han var inte dum eller elak. Det var bara så svårt för honom att hålla tyst. Det var som om det kröp i honom, han kunde inte sitta stilla. Alla suckade när han satte igång, utom de busiga killarna förstås. De tyckte Per var jätterolig. Annica tyckte om att sitta och skriva fint, att räkna och att läsa. Det var svårt många gånger och flera flickor i klassen var jätteduktiga. Några pojkar var också duktiga men det var nog bara tre stycken. Annica var lite blyg för de där duktiga pojkarna och flickorna. Hon blev lite osäker när hon var nära dem.
Men trots det var det roligt i skolan. Annica tyckte det gick riktigt bra. Hon var en glad liten flicka som tyckte om många saker, men hon tyckte inte om att man retades. Det kröp inne i henne när någon retade någon annan. Det spelade ingen roll vem som retade vem. Annica tyckte det var en otäck känsla, bara det att någon retades. Det störde så mycket i klassen. Det var roligare om alla var sams.
En dag berättade Annicas mamma att hon var tvungen att opereras och skulle åka in på sjukhuset och vara borta flera dagar. Eftersom pappa jobbade kunde han inte passa Annica och hennes lillasyster som var två år. Därför hade mamma sett till att det skulle komma en tant som hette Signe och passa dem. Tant Signe var en hemsjuksyster som åkte hem till familjer där mamman måste åka in på sjukhus.
Den första måndagen tant Signe var hos familjen följde hon med Annica till skolan. Lillasyster var med och satt i vagnen. Annica tyckte det var spännande att visa barnen i skolan att de hade en hemsjuksyster hemma. Tant Signe hade en uniform på sig så man såg att det inte var en vanlig tant. När det kom fram till skolan var det lång tid kvar till det skulle ringa in. Alla barnen som var på skolgården kom rusande emot dem och undrade vem det var Annica hade med sig. De frågade och frågade och tant Signe svarade på alla barnens frågor. Rätt var det var började hon busa med pojkarna och så började de kasta lösa snöbollar på varandra. När de senare kom in i klassrummet sa alla till Annica: ”Vilken jättesnäll hemsjuksyster du har”. Annica blev så glad och mådde så bra på insidan. Trots att hon saknade sin mamma jättemycket så hjälpte det med att tant Signe var där och tog hand om dem. Hon kände sig då också lite speciell i klassen. Det blev alldeles varmt inuti henne. Hon började känna sig lite mer säker i klassen och den där osäkerheten började försvinna mer och mer, för att en dag vara helt borta.
Per växte upp som vi alla gör och startade ett företag och utbildade företagsledare och chefer i motivation.

Utamaning 338 - Att exkludera.

Gården var nästan tom. De flesta barnen var inne eller gjorde något annat men ute var de inte. Annica visste inte om hon skulle gå ut, men då såg hon Inger. Inger var hennes bästa kompis, eller i alla fall den hon hade lekt mest med. Det bodde grannar, vägg i vägg och ytterdörrarna var bredvid varandra, det var ofta de bara kunde kila in till varandra. Särskild när det var dåligt väder, hon tog för givet att Inger ville leka med henne. Hon hade inte så många kompisar för när hon hade slutat på lekis, flyttade Viveca in till stan, och då fanns det inte så många andra kvar. Nu hade hon ju ändå börjat i skolan, hon började bli stor. Annica sprang ner för de tre våningsplanen och ut genom porten och till Inger. När hon kom ut såg hon att Inger inte var ensam längre. Monica hade kommit ut och det var henne Inger hade stått och väntat på. Inger och Monica brukade aldrig vara tillsammans. Vad är det som har hänt? Annica saktade in stegen och gick runt lite på gården. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon blev osäker, Moncia var i inte så snäll utan ganska märkvärdig och dessutom var hon äldre. De stora barnen lekte aldrig med de lite yngre. Inger fick i alla fall syn på henne och ropade på henne.
- ”Annica kom hit! Vill du vara med oss?
- ”Ja”, Annica blev alldeles varm inuti. Hon skulle ändå få vara med de stora tjejerna. Glad sprang hon fram till dem och då tittade Inger ner på henne. ”Vad gör du här? Trodde du att vi ville leka med dig?
Annica blev så chockad, de hade ju ropat på henne. Vad det bara för att luras? Annica kände sig alldeles förvirrad och visste inte vad hon skulle göra. Hon stod kvar och kände sig urdum och skämdes. Varför hade hon trott att hon skulle kunna få vara med dem? Varför gjorde de så? Vad hade hon gjort för fel? Inger och Monica sprang bort bakom huset och skrattade. Hon hörde dem länge.
”Annica! Kom in nu! Ropade hennes mamma från balkongen. När hon kom in såg hon att mamma hade gråtit. Hon hade stått i fönstret och tittat och såg allt som hade hänt. Men hennes mamma sa inte att det var fel det Inger och Monica hade gjort.
Det var svårt att somna senare på kvällen för hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Men något måste det ju vara, hon var yngre och inget att vara tillsammans med, så måste det vara. Det som hände denna dag var första dagen Annica kände sig utanför, efter den dagen skulle det komma fler, men inte alla på en gång, utan senare i livet.

Utmaning 334 – En hyllning till november.

Kära November.
Tack f ör att du äntligen är över för i år. Du tog lång tid på dig att avluta din tid. Men som allting har även du ett slut. Jag vet inte vad det var med dig nu, du har grinat och surat hela tiden. Någon enstaka gång har du visat upp ett soligt leende, men för det mesta var du sur, blöt och trist. Till och med löven på träden gav upp. De som annars hjälper oss att kunna njuta lite av naturen. Även om de inte är spröda och skira i en ljusgrön skrud så visar de upp sin kraftfulla och modiga prakt i alla möjliga färger. Men du fick de att försvinna fort. I ett litet utbrott av häftighet fick du alla att flyga sin kos.
Marken har du fått mättad av alla blöta pussar, den orkar snart inte suga upp mer väta. Men inte har du tänkt på den, nej huvudsaken du fick bestämma att här skulle det inte vara någon ljusning. Men även du November har sitt slut och det har kommit nu.
En fördel med dig är att vi alla har upptäckt hur skönt det är att sitta inne. Många böcker har man läst och många tankar har fått tänkas färdigt. För ute har vi inte haft så mycket lust till. Men nu kommer den glada December och hjälper oss framåt i en hektiskt månad och men din gråa och trista uppsyn kan det inte bli annat än bättre.
Adjö och hoppas att du skärper till dig till nästa år. Mer ljus och torka än det du har presterat i år vill vi ha då.

Utmaning 333 – Alla goda ting är tre.

Alla goda ting är tre, tre är i harmoni. Det anger en riktning. Tre är ett heligt tal, de tre vise männen (nu vet man inte hur många visa män det var, men man antar tre stycken), treenigheten med Fadern, Sonen och den helige Ande, och så har vi människan men ande, själ och kropp. Tre. Det är goda ting. Mina tre barn – det är riktigt tre goda ting.

Annars säger man att en olycka aldrig kommer ensam och när man har passerat tre stycken onda händelser så andas man ut för då kan det inte hända något mer. Tre, tur att det finns ett stopp. Slår sönder den vackra skålen, tappar finglaset i diskbänken och tallriken som gick i två bitar, tre, puh nu är det över.

Eller när jag fick en buckla på den nya bilen, av en som parkerade alldeles intill mig på parkeringsplatsen, strax efter blev jag påkörd bakifrån när jag skulle ut på motortrafikleden av en bil som trodde att han stod först på tur i den täta morgontrafiken, och något senare då jag körde för nära en stolpe och fick hela sidan skrapad drog jag en lättnadens suck, för tre sa´stopp och så blev det inget mer. Då var det inte så farligt, kunde ha varit värre.

Alla ting är tre. Även de goda.

Tack för alla kommentarer

Tack för att ni hälsar mig tillbaka. Det är riktigt roligt med den här bloggen och alla som är här och skriver. Det blir nästan som att man känner varandra och på något sätt bryr sig. Egentligen är det lite märkligt men väldigt trevligt, att man kan få vänner så här i cyberrymden.
Ibland är det tungt att få vardagen att gå runt. Jag har ju ändå inga barn som behöver mig. Alla är vuxna och har sitt eget. Men ändå är det svårt att få tiden att räcka till och att få ork att engagera sig. Då värmer det ännu mer i hjärtat när någon hälsar mig välkommen tillbaka.
Någon undrar hur jag ska ordna det med videokameran och datorn. Jag vet inte hur lösningen ser ut ännu, men jag håller fast vid att det är onödigt att köpa en ny kamera för att kunna använda datorn. Det finns ju en del vänner till vänner som har datorkapacitet att kunna hjälpa mig och sådan hjälp kan jag ta emot om det skulle vara ett engångsbehov, men inte nu när jag alltid behöver ha ett mellanled för att kunna göra bra DVD:er. Den roligaste lösningen är att köpa en stationär och därmed en större dator och då blir det en iMac. Jag funderar vidare, den kostar ju en del trots allt.
Jag jobbar vidare med min bok och kanske blir jag rik och berömd och om det händer har jag råd med en ny dator.
Jag önskar alla en trevlig advent.

Utmaning 331 - Et avbrott i vardagsbestyren

Förra veckan var jag på fotomässan i Älvsjö. Det är inte ofta jag går på mässor, det brukar vara dyrt och inte ge så mycket. Men i alla fall, jag och sonen bestämde oss för att gå. Jag har problem med att få över mina filmer från min videokamera till min dator, en Macbook, så jag tänkte att vi kunde få en lösning av dessa experter, när nu så många var samlade på ett och samma ställe. Naturligtvis ville de sälja en ny kamera till mig och visst, det löser ju mina problem, men jag är lite emot att behöva köpa nytt hela tiden. Utvecklingen går så fort så alla tekniska prylar hinner inte slitas ut utan de blir fort gamla trots att det finns kapacitet kvar. Videokameran är bra och jag har ingen lust att köpa någon ny bara för att……
Men inte kom jag därifrån med en lösning.
Det var trots allt lite intressant att se alla fina bilder som hängde på utställningen. Det är mycket man kan göra med en kamera, en dator och lite fantasi.
Vi var också på en kurs i hur man använder kameran lite mer avancerat än med automatisk inställning. Fick lite att tänka på där.
Det var inte så mycket folk så vi behövde inte trängas. Trots att jag var lite besviken på utställarna, det var inte så mycket mer än att gå i butiker och fråga om olika kameror, var det ändå ett avbrott i vardagen.
Nästa utställning jag ska på hoppas jag att jag träffar Ann Lungberg. Det blir på Jul- och hantverksmässan i Kista nu i början av december. En vardagkväll och ändå unnar jag mig en mässa. Det ska bli kul. Har vi tur blir det kanske ett foto därifrån.

Utmaning 297 – Min önskelista

Bevara alla mina nära och kära i hälsa, glädje och trygghet
De som är sjuka ska bli friska
De som hungrar ska bli mätta
De som är blinda ska se
De som är ensamma ska finna någon att älska
Jag önskar att alla ska finna ett hem att så att de slipper ligga ute, särskilt nu när det är kallt.
Jag önskar mig tid,
Tid att skriva min bok
Tid att forska och förlora mig i mitt letande efter kunskapen jag behöver till boken.
Tid att hinna umgås med alla trevliga människor jag mött och som jag inte har hunnit besöka.
Tid att prata med grannen som är ensam
Tid att sitta ner och lyssna till flickan som har så stressade föräldrar.
Tid att mitt i allt bara få vara
Tid att få ställa till med en tacksägelsefest där vi får vara glada och visa tacksamhet för att vi trots allt har det bra.
Jag önskar mig själv att få vara frisk och kunna bättra på min kondition och ork.
Tack tack tack

Det var ett tag sedan

Det känns skönt att kunna delta i skrivpuffandet igen. Har kommit igenom en period av trötthet och borta från all inspiration. Har inte heller rört på mig som jag skrev här tidigare att jag skulle göra. Det är bara att lägga alla misslyckanden bakom sig, kavla upp skjortärmarna och ta nya tag.

Utmaning 296 – Vara vuxen

När mina barn var små hände det alltid en massa saker, hela tiden. När vi var och handlade var det oftast väldigt trevligt, barnen hjälpte till, allt efter sina förmågor. Men ibland kände jag att även jag hade lust att bara lägga mig på golvet och skrika. Särskilt framför godisdisken. – Jag vill ha godis, eller – Jag vill inte att ni ska ha godis. Men så gör man inte, för vad skulle folk säga. Kanske skulle jag få en hord med människor som höll med mig.
Vad gör man med en treåring som just hade fått smaka på maktens njutning? - ”Tjatar jag till räckligt mycket så kommer jag få som jag vill. Särskilt om vi är i affärer med mycket folk.” Man är väl vuxen, så då gör man inte så. Men man kan ju hota. –”Om du inte går upp och sköter dig nu så gör jag som du, slänger mig här på golvet och skriker.” Som ett under tystnar de och ställer sig upp, sedan kan vi prata om när vi kan köpa godis. Det är inte heller ett särskilt vuxet beteende, man lär sina barn att hota. Och den kunskapen behöver man inte tjata in, det verkar som den ligger på lur och bara väntar på att bli upptäckt. Resten av barndomen försökte de använd hot som maktmedel. Men även de egna barnen växer upp, blir mogna och beter sig mer vuxet.
Ja, det är en ständig strävan. Många gånger, när det har varit turbulent, har jag försökt ställa mig bredvid mig själv och frågat mig hur jag ska bete mig som vuxen. Och då har jag inte haft några svårigheter att veta vad jag ska säga och göra utan att bli arg. Det är att vara vuxen. Men ska man sitta och spela familjespel på julafton är det roligare för alla om man släpper fram barnet som man trots allt har inom sig. Det är nog ganska vuxet.

Utmaning 287 – Slå av på takten

Det är många dubbelarbetande småbarnsmammor och pappor också för den delen, som skulle behöva träna sig på att slå av på takten. Önskan att se sina små i rena och hela kläder, friska och glada, välmående utan att vara feta och fulla av spring i benen och lust att ständigt göra nya hyss, kan få vilken vuxen person som helst att slå hundra knutar på sig själv och vända sig ut och in.
Tyvärr är vi inte skapade till att leva våra liv i 180 knutar och inte heller är vi skapade till att jobba ihjäl oss. Vi måste ta tillbaka vilodagen att en dag i vecka bara få vara. Inte tvätta veckans tvätt eller stryka in densamma, inte laga sju olika maträtter (för det är så skönt att ha det klart när man kommer hem från jobbet) inte tvingas in i en jobbahemmakarusell utan verkligen lägga allt åt sidan och bara få vara. Ta en långsam och skön promenad, eller sitta i soffan och läsa boken eller gå i kyrkan eller ta det där fikat med en god vän. Vad som helst som inte handlar att fixa till praktiska göromål för att det är så bra att ha det gjort.
Stanna upp och hämta andan.
Jag for omkring som en skållad råtta när mina barn var små. Jobbade, lämnade och hämtade barnen, lagade mat, tvätt, strykning (det var så praktiskt att stå i framför TVn och följa nyheterna). Höll på tills det var dags att krypa utmattad till sängs. Inte undra på att jag föll ihop på jobbet, ambulans in till sjukhuset och konstaterad hjärtinfarkt på min 37:e födelsedag.
Syster stanna upp och hämta andan.
Jag borde ha gjort det innan det blev så dramatiskt men levde med uttrycket: Jag ska bara…. Sedan ska jag …
Nu ser jag hur många år jag har låtit gå innan jag förstod att njuta av livet. Så många dagar som jag stressade bort. Det är inte värt det.
Idag njuter jag av att grannen har skitiga fönster för mina fönster ser inte heller rena ut. Och jag förstår att de har en helt annan syn på vad dagen ska användas till och i mitt hjärta är jag glad när jag ser unga föräldrar ta det lugnt och inte bryr sig om, om det är välstädat hemma. De bjuder in folk ändå. Det viktigaste vi har är relationer med andra. Och det får man inte om man far omkring som en skållad råtta.
Slå av på takten och njut av det du har runt dig.

Utmaning 285 – Om att slå till

Jag har försökt få till en text till någon av utmaningarna men idétorkan är så total. Vad gör man när huvudet är tomt och all energi går åt till andra göromål? Har ni några tips är jag villig att lyssna och ta till mig något som passar. Ledsen att det inte finns något att läsa här och så kan jag ju berätta att jag har inte uppfyllt mitt löfte om att gå en promenad varje kväll efter jobbet. Det har blivit några promenader nu i helgen, men inte av det slag jag hade tänkt.
Nu är jag är inte av den sorten som ger upp utan håller fast vid att jag ska gå. Så rätt var det är kommer det några anteckningar att promenaderna har satts igång och stegmätaren har kommit på plats.
Tog en kort promenad på lunchen i alla fall så man ska inte förakta den lilla början.

Utmaning 278 – En långsiktig strategi.

Jag satt på ett café i staden. Det var lite kallt, hösten var på väg och träden skiftade i rött, guld och grönt. Det var vackert ute och på ett moget vis. Hösten är som livets höst, den visa tiden i en människas liv.
- Livet är en riktigt lång strategi. Hur långt det är får vi väl diskutera, sa professorn.
- Det måste väl bero på perspektivet, menade jag.
- Vilket perspektiv, tyckte han då.
- Jag tror att vi väljer att först se bakåt så får vi vår riktning framåt, förslog jag
- Mycket klokt val, tyckte professorn.
Jag kallade honom för professorn, för han var så tankspridd och så hade han ingen ordning på håret. Det huvudet hade nog inte känt av en kam på mycket länge. En snabbdusch på morgonen och allt var klart. Men det var inte anskrämligt eller så utan han var en mycket renlig man, men inget var så noga med honom. Kläderna passade inte ihop och strumporna hade inte samma färg, men vad gjorde det, när han var så klok och kunnig. Vi satt där och drack kaffe och pratade länge.
Livet är ju alla de dagar vi lever, var och en och varje dag har en viss ordning. Men hur många tänker på att den ordningen har ett mönster som har kommit av uppfostran, traditioner och det sociala livet som kräver en viss balans för att kunna fungera. Det är inte ofta man sätter sig ner och ifrågasätter sina val för ofta är man inte medveten om att man gör val, hela tiden.
- Ungdomarna är så viktiga, det förstår de inte själva, fortsatte professorn. På sätt och vis har de känslan av att de är i en viktig period i sitt liv, men de ser inte på vilket sätt. Det är därför de ifrågasätter allting i hela sin omgivning för att få någon klarhet hur de själva vill att livets inriktning ska vara.
- Ja, säger jag och håller med. Ungdomsåren är mycket jobbiga och det är sällan som man vill ha hjälp med att styra sitt liv, det enda man vill ha är ett öra som lyssnar och starka vuxna som står stadigt när man ifrågasätter hur de har valt att leva.
Vi fortsatte diskussionen länge. Och när jag lämnade professorn så fortsatte mina tankar att snurra runt. Hur ofta tänkte jag inte ”Så ska jag aldrig göra mot mina barn”. De löftena höll jag säkert, men jag vet att jag gjorde andra fel som mina barn kanske tänker samma tanke, ”så ska jag aldrig göra mot mina barn”. Men det är så mycket man gör bara för att, man brukar göra så, man tror att man ska göra så, har inga andra alternativ. Traditioner, arv och sociala regler har starkare grepp om oss än vi ser och kanske vill se.
Men ibland händer det att man tar ett nytt spår i livet och om man gör det bör man veta att man kommer att möta mycket motstånd. Det är jobbigt att ändra på vanor och det krävs både tankemöda, energi och framför allt mod. Man blir ifrågasatt, utan att det är något fel på de nya vanorna, men man blir ifrågasatt för på något sätt har man ju bevisat att det gamla inte dög. Man blir en avvikare och det är svårt för en del att acceptera. Att bryta ny mark är både jobbigt och hårt, och det är tungt att gå och ständigt hitta nya vägar. Men det är så härligt befriande när du kan stå där, ha litat på dig själv, din intuition och veta att det är rätt väg, rätt sätt du valt att leva på
Den här berättelsen var en sortering av mina funderingar kring att ha en långsiktig strategi. Professorn är kanske mitt alter ego, eller så är han en klok figur. Eller så kanske han är den person som jag önskar att jag kunde vara, att inte bry mig så mycket om ytan på en människa utan bara se det inre.

Utmaning 276 – Att säga upp ett avtal

Jag har inte sagt upp något avtal, vad jag kan minnas. Det låter jag andra göra. Som el-avtal. Där har jag anslutit mig till Kundkraft som förhandlar, årsvis, med olika el-bolag. Ibland byter jag bolag och ibland är jag kvar på samma ytterligare ett år. Jag har inte så stora el-räkningar heller men huvudsaken är att jag slipper fundera. Bilförsäkringen har jag inte heller bytt själv, eller om det var hemförsäkringen. När jag bytte så ordnade det nya bolaget övergången med det gamla så de clearade mellan sig och jag slapp besvären. Är jag lat? Njae, jag är trött och har full sjå med att jobba och försörja mig. Då är det skönt att låta experter (om de nu är det!) sköta det som är praktiska göromål med papper och avtal.
Men innan jag började skriva det här, satt jag och funderade på avtal. Sådana avtal med gör med sig själv. Egentligen skulle man skriva ner dem och ordna dem i bokstavsordning så man kan gå tillbaka och se vad man hade lovat och vad resultatet blev. Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att jag ska ut och gå en timme varje kväll? Man går ju ner i vikt på det och det är nyttigt för nerverna att komma ut och andas frisk luft. Jag borde göra det, så har jag sagt sedan den senaste hjärtoperationen. När jag var hemma och sjukskriven så var jag ute på dagen och gick, oftast en timme eller mer, men nu när jag jobbar har jag säckat ihop. Om jag hade varit tydligare med att lova mig själv en timme varje kväll hade jag gjort det då? Det är så enkelt att hitta ursäkter. Men om man skriver ett avtal med sig själv så kanske ursäkterna håller sig borta.
Jag undrar om det är därför många går på Viktväktarna? Det mesta kan man ju läsa sig till, men just det att man genom att gå på möten gör det offentligt och därför måste skärpa sig. Men om man skriver ett avtal med sig själv kommer man då att slutföra det man lovar? Det här är en tanke som kom för mig nu när vi fick dagens utmaning. Om jag sluter ett avtal med mig själv och gör det jag vet är bra för mig, skriver ner det och gör det jag har sagt, så är det är mätare på hur mycket jag värderar mig själv. Så därför skriver jag följande.

Härmed sluter jag ett avtal med mig själv om att jag varje dag efter det att jag har kommit hem från arbetet, ska byta om till bekvämare kläder och gå en promenad på minst en halvtimme. Jag kommer att redovisa här på min blogg hur jag uppfyller mitt avtal och hur jag förbättrar min hälsa.

Utmaning 273 – en föraning

Jag har ofta föraningar om vad som kommer att hända. Men det första, en riktig otäck händelse inträffade när jag var omkring 20 år. Jag hade haft körkort i några år men var lite ovan vid bilen. Det var en tidig morgon och jag hade kört en person som skulle infinna sig på en plats i en annan stad. Jag hade inte kört i den staden tidigare och allt var nytt för mig, både just den bilen och den platsen. Jag kände mig lite utlämnad så där tidigt på morgonen. När vi åkte ner till den plats där personen i fråga skulle infinna sig passerade vi en vägsträcka som delade sig konstigt och jag tänkte att ”Här är det lätt att köra fel.” Det var inte mer med det, utan vi fortsatte en bra bit till. När jag sedan skulle köra tillbaka kom jag till den vägsträcka där det hade sett så kontigt ut och tänkte att ”Här är det skumt. Bäst att jag tar det försiktigt.” Så jag kröp fram och när jag närmade mig back-krönet kom en bil emot mig, han körde på fel sida av vägen och hade jag haft en normal hastighet, hade en frontalkrock varit given.

Det här lärde mig att känna efter i magen innan jag gjorde något. Ibland känner jag att det är fel men hittar inga alternativ till den väg jag står i begrepp att ta, det kan gälla vad som helst i livet, men känner jag fel, så blir det fel. Kan jag stoppa mig själv och inte göra någonting i stället blir det rätt. Jag har lite svårt att lyda mig själv, men jag tränar på det.

Utmaning 268 - En bild att skriva till

Nu var bostadsområdet klart. Bygget hade dragit ut på tiden så alla vi som skulle flytta in hade varit tvungna att antingen be att få bo kvar i våra lägenheter, försena byte av bostäder eller ordna tillfälliga bostäder för att åtminstone sova i medan de väntade på att husen skulle ställas i ordning. Äntligen skulle vi få ta våra fina hus i anspråk. Utsikten var bedårande och det var gott om fria ytor att använda till lek och motion. Alla var fyllda med en stor förväntan och glädje. Det var inte roligt att inflyttningen var så kraftigt försenad men den känslan skulle nog ge sig bara vi kom i ordning.
Det som hände vid det första bomötet vi hade, då byggbolaget skulle ge oss alla en praktisk information om området, om tvättstugor, förråd, nycklar och allt möjligt vi behövde veta, var att det utbrast en högljudd protest mot den kraftiga förseningen. Hur skulle bolaget kompensera oss, var den stora frågan och så ville vi att det skulle vara någon slags ingång till oss och vårt område. Vi ville ha en portal.
Byggbolaget kunde hjälpa oss med material men jobbet fick vi ordna själva. Angus, som ursprungligen var en irländsk bonde visste hur man arbetade med sten så han skrev sig som en given arbetsledare och med det vågade de ansvariga släppa oss och vi fick själva bestämma hur vi skulle ha portalen.

Dagen kom då stenarna anlände. Det var några långa, men de flesta var små fyrkanter i vit kalksten. Vi fick några armeringsjärn också och någon sorts fogmassa. Men Angus tog ledningen och bestämde att vi skulle sätta igång och bygga vår portal. Till påsken skulle den stå där klar och fin. Två pelare som stod rakt upp, hade Angus bestämt. Och eftersom ingen annan visste hur man gjorde så gjorde vi som Angus sa. Det gick åt flera lediga helger och kvällar. Det fumlades och stenarna var tunga och svåra att hålla i så de blev kantstötta och en del sprack dessutom. Men vi lappade ihop så gott vi kunde och fick till slut allt på plats. På torsdagskvällen innan långfredagen stod det två resliga pelare som port till vårt bostadsområde. På långfredagens morgon vaknade jag av att det var en massa folk som sprang och tjoade utanför mitt köksfönster. Höga röster av skratt och gråt tvingade mig upp ur sängen, på med kläderna och så sprang jag ut. Jag bara stod och gapade. Där det kvällen innan hade stått två resliga pelare hade den ena halvan ramlat ner från den höga stenen och den andra hade böjt sig över och på något sätt hade det bildats en båge. Det blev ju riktigt snyggt tyckte vi då vi hade lugnat ner oss. Angus och hans gäng limmade fast alla stenar och lät bågen stå där. Den passade inte in i vårt fina område, men med lite fantasi kunde man drömma om Grekland. Dimitris Portokalos tyckte det var det finaste vi kunde ha gjort. Nu kände han sig hemma. ”Här ska jag bo tills jag blir morfars farsfars far” sa han och aldrig hade han trott att han skulle känna sig hemma här i Sverige. Som tack för att vi lät portalen stå kvar, bjöd han oss alla till grillfesten han skulle ha på kvällen.
Ja, så kan det gå när man ser en sådan här fin bild.

Utmaning 267 – Premiärnerver

Jag har inga problem med att stå framför en massa människor och berätta, informera eller undervisa om något. Tycker det är kul att få ge kunskap om det är så att jag har något som kan vara till nytta för andra. Det här låter kanske lite förmätet, men jag tänker inte på min egen roll eller hur jag uppför mig, utan vill att de som lyssnar ska få det de kom för att få. Jag tror nog att vi alla är olika så, och känner väl mer att det är en gåva jag har fått såsom de som sjunger vackert för att vi andra ska få njuta av vacker sång. Eller konstnärer som målar tavlor som vi andra får uppleva och finna skönhet i. Därför trodde jag att jag inte hade premiärnerver.
Men så kom den dagen när jag skulle hålla ett tal inför ett sittande middagssällskap. Jag var tvungen att hålla detta tal, för dessa människor och började känna att nu var det inte lek längre. Jag skulle inte undervisa, inte informera utan ett tal som beskrev något som var min sanna känsla i detta sammanhang. Jag var väldigt nervös innan. En känsla som jag inte alls var van vid och visste inte hur jag skulle hantera det. Premiärnerver hade alla andra men inte jag, trodde jag. Det var bara att förbereda sig och skriva ner så många stolpar jag kom på och tänka igenom vad jag ville ha sagt. Men hjärtat slog hårdare för varje gång jag tänkte på detta tal. Jag pratade med min äldsta dotter om det, inte för att söka råd utan för att få upp spöket på bordet, så att säga, och på så sätt kanske få bort denna osäkerhet. Hon kom med ett gott råd: -Tänk dig att alla är xakna, så ser du att inget är så märkvärdigt. Alla titlar och sociala ställningar försvinner då. Alla är vi lika xakna när det verkligen gäller.
Så kom då dagen och stunden då jag skulle stå där och säga mitt hjärtas mening. Men innan jag gick upp tittade min dotter på mig och jag kunde höra hennes ljudlösa viskning. ”Tänk dig att alla är xakna.” När jag stod där på plats så gjorde jag det – tänkte. Och det hjälpte en bit, faktiskt. Ett mycket gott råd till alla nerver. När det verkligen gäller är vi alla xakna.

Utmaning 265 – Att veta.

Spicecomments.com - Bears Comments

Det är tryggt att veta. Det är så bekvämt att ha all kunskap med sig när man åker omkring i världen. När man har insett det känns det så obekvämt att ha minnesglapp då och då. Kunskap är en lätt ryggsäck att bära med sig.
Det som är svårt är när vetskapen anas men ännu inte är bekräftad. Som nu då många lever under hotet att bli av med jobbet eller få andra anställningar. Det är en fruktansvärd situation både för dem som kommer att vara kvar på sina anställningar och de som blir av med dem. Innan ledningen har funderat färdigt på vilka som får gå och vilka som får bli kvar lever de alla under ett hot som gör det svårt att se hur framtiden kommer att se ut och vart livet är på väg. En människa är ju funtad så att man lever med en fot i historien och den andra foten i drömmen om i morgon. Det är inte många av oss lever i nuet. Det startas ju kurser över hela landet och många böcker skrivs om att fånga dagen, lev nu och njut av dina barn, meditera på ditt välbefinnande nu, tänk inte på morgondagen, var dag har sin plåga. Det är så svårt att inte veta vart man är på väg och om man inte själv håller i ratten och styr, vem gör då det? Då är det bättre att få ett dåligt besked, t.ex. Du får sluta ditt jobb om sex månader. Då vet man vad man har att rätta sig efter och kan göra något åt sin situation, kanske.
Att veta är en trygghet i sig, även om man vet att det blir dåligt. Att inte veta utan leva i osäkerhet kan mala ner ens självförtroende och man känner sig som en liten mask.

Utmaning 258 – Något vitt.

Ann utmanar oss att berätta om något vitt. Det finns mycket att berätta om vitt. Vitt är allt och inget. Vitt är en blandning av alla färger. Jag visste det sedan tidigare så jag slog upp vitt i Wikipedia och där kan man läsa:

Alla vita färgämnen består av finfördelade genomskinliga material. Ett exempel är transparent vatten, som även i form av is är transparent. Finfördelad is (som till exempel snö) är vit, på grund av de enskilda iskristallernas gränsytor som alla reflekterar en del av ljuset. Papper består av ganska transparenta cellulosafibrer.
Vitt och svart
Vit färg kontrasterar mot svart, den mörkaste färgen, som inte består av något ljus alls.

Sådär, nu har jag tagit bort alla romantiska föreställningar om vitt. Men det finns en sak som inte vetenskapen kan bryta ner i minsta atom.
Det är upplevelsen av vitt.

Vit som snö. Där snön lägger sig som ett förlåtande täcke och gömmer allt fult tills våren kommer och det grönskar igen.
Vit som mjölk, som greken sa när jag kom ner en höst och innan solen hade bränt mig brun.
Vit som jungfrun som är oskuldfullheten själv. Den väna, den sköna.
Vit som Snövits hy, med ebenholts-svart hår och läppar röda som blod.
Vit som en början på den romanen alla vi här önskar skriva.
Vit som den lilla lögnen man tar till när man är rädd för att såra.
Vit som en nyfödds babys samvete.
Vitt som spöket jag såg när jag var barn. Eller var det en ängel. Kanske var det en ängel för jag blev inte rädd.
Vitt är också fredens färg.

Och hur avslutar man en sådan här uppräkning som nästan kunde bli en dikt?

Utmaning 257 – Att styra.

Om ett minne från länge sedan.
Det var när jag var ung och delägare i en Pettersson-båt. En Pettersson-båt är en träbåt som ofta är långsmal, har rak stäv och är i regel cirka 8-10 meter lång. Jag tror att den tillverkades på 30-talet så den var ganska gammal när vi köpte den. En träbåt av ädlare slag. Nåväl, denna båt hade rykte om sig att vara mycket sjösäker och med den informationen åkte vi långt ut i Stockholms skärgård. Det var en vanlig helg och vi skulle jobba på måndagen. På fredagen var det lugnt väder så efter jobbet åkte vi ut. Vi sov inne i ruffen i sovsäckarna. Det var en skön sömn och vi vaggades rofyllt hela natten.
Petterssonbåtarna är inte kända för att gå fort i vattnet så jag kunde känna mig trygg. Jag har en oerhörd respekt för havet, både i flytande och fast form. På lördagsnatten blåste det upp och vi fick flytta båten till en lugnare vik. Vi väntade länge på söndagen för att låta vinden mojna innan vi vågade oss hemåt. Men till slut var vi tvungna att fortsätta. Vågorna var höga och vinden tog tag i båten och det var svårt att styra rätt. Det gick inte att manövrera båten på ett bra sätt så vi fick gå in i en liten ö-grupp, slänga i ankaret och ta oss i land. Där satt vi i flera timmar och höll i båtlinan så att inte båten skulle slås sönder. Det blåste och var rätt kallt, men efter några timmar kunde vi fortsätta. Vi fick navigera efter fyrarna och så småningom kunde vi lägga till vid vår brygga.
Nu, så här efteråt, är det ju en erfarenhet och ett skräckslaget minne. Minnet av att helt tappa styrförmågan långt ute till havs, utan någon annan möjlighet att komma dit man måste, är ju något jag ofta återkommer till. Vi var dumdristiga som inte gav oss hem tidigare, inte hade bättre koll på vädret och åkte iväg så långt utan att försäkra oss om alternativa övernattningar. Men utan äventyr får man heller inga erfarenheter, och jag är i alla fall glad att jag är här bland de levande ett tag till.

Utmaning 255 - Något taggigt

Vi satt vid var sin sida av cafébordet. Jag hade tagit en mellanstor kopp vanligt kaffe och ville inte ha något annat till. Han satt på andra sidan och drack kaffe men hade beställt en tårtbit till sig själv. – Han äter ändå något gott och mjukt, tänkte jag där jag satt och iakttog hans ätande. En person som var mycket besvärlig och skulle alltid vara den som visste allt. Visserligen var han mycket kunnig i det mesta, men man behöver inte torgföra allting man vet. En liten smidighet är alltid klädsamt. Men i det här sällskapet var jag ensam om att ha en sådan åsikt. Mannen mitt emot hade på något sätt ett tvång att få berätta och få alla andra att veta att han ägde mycket kunskap.
Med den inställningen till sin omgivning blir det ganska mycket suckar och stönande. Ingen annan kunde ju bidra med något nytt. Han visste ju allt. Jag var väldigt intresserad av fenomenet besserwisser. Han log och stoppade in en bit tårta till.
– Ska du med på mötet i eftermiddag, frågade han.
Vi skulle samlas i en aula i en skola intill och få information om den nya organisationen. Alla var nervösa och skulle han med så visste man inte vad som kunde hända.
– Ja, jag hade tänkt det, svarade jag. Och du?
– Jo, jag kommer självklart, svarade han. Man måste ju hålla koll på vad de har hittat på nu.
Mötet visade att vi skulle dra ner på antalet anställda och det var många som skulle få gå, men man försökte lösa allting så smidigt det nu gick. Min vän från caféet skulle vara tvungen att lämna sin anställning, men han var inte orolig. På mötet ställde han många besvärliga frågor och ifrågasatte beslutet. Han fick många emot sig, konstigt nog, för jag tyckte nog att han var klar och tydlig och ville sina arbetskamraters bästa. Efter mötet talades vi vid en stund och jag frågade honom.
– Hur orkar du ta så mycket mothugg?
– Jag tar det på taggarna, svarade han.
– Hur då? Nu blev jag riktigt nyfiken.
– Jo, jag är som en igelkott. Mycket av det motstånd jag får tänker jag att det tar jag på taggarna och då känns det inte. Men om t.ex. du skulle vara ojuste mot mig så hamnar det på mjukdelarna och då gör det ont.
”Jag tar det på taggarna” blev sedan något jag ofta tänkte på när det blev jobbigt i min omgivning.

Utmaning 254 - Att vara långsint.

Idag ska vår berättelse handla om att vara långsint. Men vi som skriver här på skrivpuff skriver ju av oss varenda dag. Så vem hinner vara långsint? Det är ju illa för dem som har ett gott minne och kommer ihåg alla oförrätter och klumpiga kommentarer som har kastat emot en. Då är det bättre med en som jag som inte kommer ihåg vad filmen handlade om som vi såg sist. Och när var det förresten? Var någonstans såg jag en film senast? Vem såg jag den med i så fall, då skulle jag kanske kunna fråga den personen. Om det nu var en person? Ja, så är det i min värld.
A propå klumpiga kommentarer så kommer jag faktiskt ihåg min skolkamrat på 60-talet som hade fräckheten att uttrycka högt och tydligt, mitt i gruppen av kompisarna, att mina rosa handskar var fula och inte alls passade ihop med den jacka och byxor jag hade på mig. Den dressen hade jag sytt själv och var riktigt snygg, det var en rutig historia i blått och gult och kanske orange, jag kommer inte ihåg så bra, men i och för sig var det inget rosa i tyget. Jag blev riktigt ledsen men visade det naturligtvis inte, men den hullingen visste var den tog. En fruktansvärd människa som bara kunde slänga ur sig en sådan fullständigt onödig kommentar.
Men åter till dagens ämne. Långsint är jag inte, tack och lov, eller ….! Vem orkar?

Utmaning 253 - Tid.

Tid är viktigt, den mäter allt. Inte bara timmar, minuter och sekunder.
Tiden mäter din kapacitet. Om du kan springa en viss sträcka på en viss tid kan du vinna priser av alla sorter. Eller så kan du mäta dig mot dig själv.
Tiden är rättvis. Den tar inte hänsyn till kön, ålder, ras. Om du är lång eller kort. Om du är tjock eller smal. Den bara mäter.
Tiden kan mäta känsla. T.ex. den tid det tar att äta en tårtbit kan tala om, om du tycker om tårtan eller inte. Äter du sakta och ser ut att njuta så vill du att tårtan ska räcka länge och kastar du i dig biten och sväljer bitarna hela så är det inte din favorit.
Tid kan användas till att mäta betydelse. När någon söker upp dig ofta och vill prata länge med dig, betyder du mycket för den personen och om du inte vill umgås med någon hittar du på ursäkter för att slippa och vill tillbringa så liten tid som möjligt.
Tiden hos läkaren säger mycket om dennes kompetens. När jag gör ett läkarbesök och jag känner att läkaren tar tid med mig, får förtroende för honom eller henne. Men är besöket kort och jag känner att det är pressat så mister jag förtroendet för den läkaren och dennes kunskap.
Hur man använder sin tid säger mycket om dig som person.
Därför är tid mer än bara timmar, minuter och sekunder.
Detta var några snabba funderingar om Tid.

Utmaning 252 - Att ha tråkigt.

Det här törs jag nästan inte skriva om. Ibland kan det vara så fruktansvärt tråkigt på jobbet. Inspirationen är totalt borta och när jag ska prata känns det som att någon har varit där och stulit alla orden som jag behöver. Det har inte någon betydelse vilket väder det är, som idag. Solen skiner och det lär vara ganska skönt ute. Jag längtar inte ut heller så det är inte det att jag känner mig tvingad att sitta här och producera dokument. Det är inget fel på arbetskamraterna heller, det är bara så fruktansvärt tråkigt. Ordet tråkig låter lika tråkigt som tillståndet är. Segt och trist. Det är några som är hemma och ligger sjuka och diskussionerna går om det är vanlig influensa eller om det är ”den influensan”. Stackars människor som har blivit drabbade. Hoppas de inte ligger där och lider utan kan njuta av sjukdomens vinster. Sjukdomens vinster är när man kan ligga i soffan och blippa bland kanalerna på TVn och äta lite sjukgodis, frukt eller snacks. Man kan be någon hyra hem en film eller köpa en tidning som man aldrig brukar läsa annars, men som kan ge en skön förströelse. Eller läsa en bok som inte engagerar en utan som man bara mår bra av. Några sådana finns ju. Vinst kan också vara att någon gör en god soppa som man kan sörpla i sig och inte behöver man städa efter sig heller.
Men här är det tråkigt idag.
Jag tror att det är nyttigt att ha det tråkigt ibland. I tråkigheten finns det en sorts vila. Man orkar helt enkelt inte rycka upp sig utan sitter som en hösäck, en stund. Men solen går upp även bland oss tråkiga så i morgon kanske jag har tråkat färdigt och blir pigg och full av energi …. kanske.
Tråkiga hälsningar AnnChristin

Utmaning 251 - Att gå utanför ramarna.

Jag bor i trakten nära huvudstaden och här är det en stressig miljö. Det är lite svårt att vara vänlig och samtala med människor så där hur som helst som man kanske kan göra på mindre orter. Men jag har tröttnat på att vara rädd och undra vad folk tycker om en. Folk tycker en massa ändå så det kan man inte rätta sig efter. Ibland när jag står i kön till kassan för att betala mina varor kan det vara trevligt att prata med någon när man ändå måste vänta. Nu får man ju inte bete sig hur tokigt som helst, det måste ske med artighet och respekt. – En tanke slog mig. Det är ju också en ram, hmmm. – Nåväl, men det är ändå så att det är ovanligt att man är öppen för att prata med kö-grannarna.
En dag när mamma och jag hade varit och handlat en del hade jag bilen med och hade parkerat i garaget intill centrumanläggningen. Bredvid min bil stod en snygg liten Mercedes. Den var klarblå och var en cabriolet med svart tak. En riktigt liten glädjespridare, tänkte jag. (Jag gillar verkligen att köra bil) Strax efter kom ägarinnan, en dam lite över pensionsåldern, fräsch, glad och pigg. Jag kunde inte låta bli att fråga om bilen och uttrycka min glädje över att se en kvinna äga denna fina bil. Hon blev otroligt glad och berättade glatt varför hon hade köpt bilen och att hon älskade att köra osv. osv.
Mamma undrade om jag kände damen ifråga och på mitt nekande svar säger hon bara: Du är ju värre än jag.
Varför inte, jag vill gärna vara värst med att prata med människor som jag inte känner och låta dem få glädjen att bejaka sig och berätta trevliga saker. Det ger mig så mycket tillbaka. Här i storstaden är det verkligen att gå utanför ramarna.

Utmaning 250 - En promenad.

Vi gick en promenad i ett område som var mycket vackert. Det var ett stycke vanlig svensk skog. Promenadstigen var väl upptrampad och ganska så bred. Rötterna från de intilliggande träden reste sig på en riktig snubbelhöjd, så det gällde att ha ögonen med sig och lyfta fötterna ordentligt. Men det var skönt att kunna röra sig i den friska skogsluften. Jag kände att lungorna fylldes med en riktig syremättad och ren luft. Oj, vad jag kände mig nyttig! Ju längre vi gick ju gladare i sinnet blev jag. Annars var jag tyngd av allvar och hade problem att brottas med, men här i skogen kunde jag släppa alla krav och bara kämpa på. När vi hade kommit in en bit in i skogen började vi cirkla runt stigen och spanade lite om vi kunde hitta någon svamp. Jag har ju inga ”svampögon” så för mig blev det svårt. Jag kunde stå mitt i en hel koloni av höstkantareller utan att se en enda. De gula som lyser som guld i skogsbacken kan ju även en färgblind se, men att se höstkantareller är en gåva. Vi hittade, trots mig, en del svampar men efter ett tag började jag bli lite mer alert och gick omkring och sparkade undan löv, mossa och annat skräp för att se om det växte finare svampar under skräplagret.
Helt plötsligt var det inte så roligt att leta svamp längre. Min kompis hade kläckt ur sig att ”Det är inte så konstigt att det mest är svampletare som ser gömda lik i skogarna. Man kikar ju under buskar och bråten för att kanske hitta en liten kantarell och då kan man hitta en hand eller fot utan sko som sticker upp.” Där försvann min svampletarglädje. Och så var den sköna promenaden slut. Annars tycker jag mycket om att gå i stan på somrarna och fotografera, vilket jag har berättat om här förut.
Hej då. AnnChristin

Utmaning 243 - Att införa ett förbud.

Vi slutade röka hemma hos oss. Men vi slutade inte att röka. Vi gjorde helt enkelt så att vi förbjöd oss att röka i vissa rum. Vi började med sovrummen, hur det nu inte skulle lukta där. Det är som att ha en rökruta i sitt eget hem och det är lika effektivt som att ha en kisshörna i swimmingpoolen. Men vi hade förbjudit oss att röka i sovrummen och det kändes ändå som ett steg i rätt riktning. Sedan förbjöd vi oss att röka i köket. Där skulle vi ju laga maten och sitta och äta. Efter ett tag tyckte vi att vi inte skulle röka i lägenheten över huvud taget, så då blev det balkongen. Det var rätt kallt att sitta där ute och röka och om man inte ljög för sig själv så var det inte så gott heller. Men nu var det ju förbjudet att röka inomhus så då gällde det att finna sig i det. Till slut tröttnade jag på eländet och slutade. Men det var en process att komma dithän. Idag är jag rökfri och har varit det i 20 år så nu är jag kanske ren i lungorna igen.
Men det var värre med kompisen som bestämde sig att för att röka endast då han drack vin. För då var det riktigt gott med en cigarett, annars skulle han inte röka. Men nu var det ju så att när han ändå hade lite rödvin hemma kunde han ju ta ett glas och sitta där och njuta av en cigarett! Det var ju inte förbjudet kom han på. När vinet var slut tänkte han att nu skulle han inte röka, men det skulle kanske komma över någon vän på kvällen så det var lika bra att han köpte hem lite rödvin. Men nu när vännen inte kom så kunde han ju ta ett glas, bara ett glas och en cigarett. Efter ett tag förstod han att så skulle det bli, att han skulle sitta där och pimpla rödvin för att ge sig själv tillåtelse att röka. Han slutade med vinet och cigaretterna. Efter ett tag mötte jag honom på stan och då var han tjock under överläppen. – ”Jag har i alla fall slutat röka,” sa han, ”och slutat med vin. Det är enklare att snusa.” Ja, så kan det gå med förbud.
Ha de gott / AnnChristin

Utmaning 241 - Att ångra sig.

Ett ångrat köp.
Som mamma vill man ju att barnen ska se snygga och prydliga ut samtidigt som de ska ha praktiska, bra kläder på sig. Det här med att följa modet måste få sig en liten törn av sunt förnuft, eller hur? Man vill ju inte att barnen ska avvika för mycket så att de känner sig utanför, samtidigt som man måste försöka få en egen möjlighet att styra. Så har man ju ekonomin att tänka på och det vet ju inte barnen om. Kanske.
Det var väl så jag försökte styra mina döttrar när de växte upp. Kläder var ju en trätofråga, men absolut inte ofta. Jag visste ju att kamraterna i skolan hade synpunkter på varandras kläder, men inte att uttrycken satte svåra spår och kom till uttryck när de sedan var med och vi skulle köpa kläder.
Ett år så skulle ena dottern och jag köpa nya byxor till henne. Vi var i flera butiker och valde och provade. Jag var ganska trött på diskussionerna och hittade ett par ljusbruna manchesterbyxor till henne. Manchester var ett av mina favorittyger när jag var ung. De var mjuka och bekväma samtidigt som de var varma och sköna. Jag hade allt från manchesterjeans till snygga dräkter i manchester. Jag hade sytt snygga snickarbyxor med tillhörande jackor i manchester till döttrarna när de gick på dagis, så manchester var ett ypperligt val, tyckte jag. Men dock inte dottern. Hon protesterade högljutt och i min trötthet och behov av en lösning NU säger jag till henne:
- Om du inte tar dessa byxor nu, så kommer jag aldrig köpa några fler byxor till dig.
- OK ! säger hon.
Äntligen, tänker jag och så går vi hem och jag tror att jag har lyckats få henne att vara resonlig. Hon använder byxorna i skolan några dagar, sedan hänger de i garderoben. Hon använde inte byxorna något mer. Tiden går och hon fortsätter att ha på sig sina slitna, trasig byxor och jag frågar henne.
- Varför använder du inte de ljusbruna manchesterbyxorna. De hänger ju där i garderoben som om de vore alldeles nya.
- Jag, tycker inte om dem, säger hon. De andra säger att det är potatisbyxor.
- Ja, men varför sa du att det var OK att köpa dem då, frågar jag dumt
- Du sa, ”om du inte tar dessa byxor så kommer jag aldrig mer köpa byxor till dig,” och jag vill att du ska köpa byxor till mig. Därför var jag tvungen att välja dem.
Där fick jag. Vem som vann striden är ju givet. I trötthet och stress gör man mycket som man ångrar. Jag lyssnade inte helt på min dotter. Jag försökte sedan vara klokare och gjorde därför bättre köp i fortsättningen.

Utmaning 237 - En idé jag inte genomfört (än)!

Min morfar på 1930-talet

Boken om mig själv och min mamma!
Hur många gånger har jag inte hört min mamma berätta om hur det var när hon växte upp. Ofta fick vi det berättats för oss när vi var små och fortfarande kommer det fram berättelser om hur hon hade det hemma i sitt barndomshem och hur det såg ut i Sverige på den tiden. Mina barn tycker det är mycket intressant att sitta och lyssna på henne. Många gånger har jag tänkt att jag skull bjuda in min mamma och min moster, sätta de vid köksbordet och sätta på videokameran och be dem berätta om hur det var en gång. Det är nu vi har dem här omkring oss. Så varför tar jag mig inte tid att göra det? Har inget svar på den frågan. Dumt, eller hur?

Samma sak är det med min barndom. Jag har så många gånger tänkt skriva ner berättelsen om mig och hur vi hade det. Skoltiden när vi gick i skolan på lördagarna, vad vi lekte med och hur vi blev behandlade och vilken respekt vi hade för alla vuxna. Och hur viktigt är det inte att jag berättar om hur det var när barnen var små och hur det var i de svåra passagerna i livet, som jag vet har påverkat dem väldigt mycket. Jag har skrivit ner vissa delar men inte sammanfogat allt och fyllt på med vardagligheterna som ändå är så viktiga. Det som formar våra seder och bruk och påverkar oss fortfarande utan att vi tänker på det. Hur tokigt prioriterar man inte?
Tack Ann för denna utmaning. Nu kanske det blir av att jag gör slag i saken och börjar med videofilmningen.

Utmaning 232 - Ett grundläggande behov.

Mat är ju en vikig del av tillvaron. I alla fall för att klara av den - tillvaron alltså. Nu var hon på resa och allt var ju ordnat. Mattiderna var planerade långt i förväg och hon behövde inte bekymra sig om det. Det var ju därför de hade valt att åka med på denna resa. Allting var förberett och planerat av andra. Det var bara att följa med och njuta av allt de skulle få se och uppleva. Dessa nya miljöer med en natur som inte fanns hemmavid. Så härligt skulle det bli. Och varmt. Äntligen skulle de kunna slappna av och tina upp. Hon kände sig frusen långt in i benmärgen, men nu skulle även benen få värme. Skönt!
Men det var så varmt, så fruktansvärt varmt. Det gick ju an att sitta i bussen med air-condition och bekväma stolar, men så fort de lämnade bussen slog värmen till. Det var som att få en bastu upptryckt i ansiktet när man tog det första steget utanför bussen. Men hon vande sig så småningom. Den andra dagen var det bättre, så när hon steg ut i värmen tog hon ett djupt andetag och andades ut långsamt så att hela kroppen slappnade av och hon kunde ta emot den varma kramen som kom emot henne. Ja, det började kännas som att bli kramad. Hon tyckte om landet och nu när hon hade vant sig vid värmen så tyckte hon om den också. Det gällde bara att dricka mycket så att balansen i kroppen blev bra. De gick runt och tittade på allt guiden visade och hon lyssnade intresserat. Men nu kom huvudvärken! Varför fick hon huvudvärk, nu när hon har semester och kan koppla av alla stress hon har hemma? Hon åt ju regelbundet, maten de fick var mycket god och av bra kvalitet, så de kunde inte klaga, och vatten fick de varje dag. En stor flaska precis innan de klev på bussen, så vatten hade de druckit duktigt av. Salt, hon kände det nu, de behövde salt. Vid nästa stopp stack hon in i en liten kiosk och köpte salta pinnar. Nu skulle de få se om det var det som fattades. Huvudvärken klingade av så det var väl något de fick tänka på, knapra några pinnar lite då och då.
Dagen efter skulle de åka till ett utsiktsberg. När de kom fram med bussen var de tvungna att gå i en uppförsbacke en bra bit för att nå platsen som skulle ha en sådan underbar utsikt. Spännande var det faktiskt, men det var varmt och jobbigt att gå uppför hela tiden. Hon började andas tungt och fick koncentrera sig på att ta ett steg i taget för att orka gå hela vägen. Där uppe fanns en liten kafeteria där de skulle köpa något lätt till lunch. Alla stod i kö när hon kom fram men det var ganska svalt i lokalen så det var inte så svårt att ställa sig sist i kön och vänta på sin tur. Under tiden kunde de välja vad de skulle äta.
Men vilken tid folk tog på sig där framme, tänkte hon. Måste de hålla på och ändra sig hela tiden? Om de inte vet vad de vill ha för något kan de väl kliva åt sidan och låta oss som har bestämt oss beställa, så kan de återkomma. Tankarna blev allt mörkare i hennes sinne. ”Vad håller de på med där framme, kan inte personalen plocka fram det som folk beställer eller vad sysslar de med?” Det blev mörkare och mörkare i hennes sinne. Till slut var hon nära att gå fram och klippa till dem som stod där och velade. Hon visste ju vad hon ville ha, så då kunde hon ju få köpa det, eller hur???
Tur att hon hade någon form av spärr inom sig. Hon gick inte fram och sänkte de veliga med en rak höger, utan sa några syrliga ord och gick ut. När hon kom fram till ett bord i skuggan satte hon sig och hela kroppen började skaka. Hur arg var hon egentligen? tänkte hon. Dottern, som var med på resan, lämnade henne vid bordet utan ett ord och gick in i kafeterian igen och kom ut med en mugg kaffe med mjölk i. Ställde muggen framför henne och sa: Drick! Hon tog en klunk och genast började det kännas bättre. De fick lite mat i sig senare och när de hade analyserat vad som hade hänt, insåg hon att blodsockrets nivå i kroppen har en mycket stor betydelse. Hon hade kunna bli ovän med alla i resesällskapet men nu var det bara några som bevittnade denna personlighetsförändring. Slutet gott allt gott.

Utmaning 231 - Att skapa en trend.

Hon var ung och var ny på jobbet. Det var viktigt att se bra ut och att göra bra ifrån sig. Men det hade gått en maska på strumpan. Det sista paret och hon hade ont om pengar. Skulle hon vara tvungen att springa iväg på lunchen för att köpa nya strumpor. Hela hennes tankeverksamhet var fokuserad på denna maska.
- Hur kunde hon vara så klumpig, tänkte hon.
- Det är väl inte hela världen, tyckte en äldre arbetskamrat. Skulle du kunna…..? och så fortsatte instruktionen till nya arbetsuppgifter.
Det enda hon kunde tänka på var vad cheferna skulle säga, eller kanske ännu värre. Vad skulle de tänka om henne? Hon hade det inpräntat i hela sin varelse att vara hel och ren. Skulle man vara fin så fick man gardera sig. Hur många gånger hade hon inte fått tips om att ta med ett extra par strumpor ifall det händer en olycka. Olyckor var det enda kom hon på, brukade hända henne.
- Nu får du lugna ner dig, sa hennes arbetskamrat. Det är ingen fara. Hur många tror du bryr sig om att du har en maska på strumpan, va? Är det någon som tittar på dina ben så är det inte för att du har en maska på strumpan utan för att de tittar på dina ben och då behöver du vara orolig!
- Min mamma sa alltid att om du har något trasigt eller något som är fel, gå fort och le så är det ingen som ser. De tittar på dig, inte på det felaktiga.
- Ha, ha, skrattade hon. Det ska bli min melodi.
Hon blev lugn och insåg att hennes reaktion var så överdriven. Men hennes osäkerhet hade fått henne att fullkomligt tappa perspektivet. För vem skulle vara så intresserad av just henne och leta alla möjliga fel? Ingen, naturligtvis. Alla var ju upptagna med sig själva och det enda man brydde sig om var om man skötte jobbet. De skulle få säga. Ja, hon ja, hon hade ofta trasiga strumpor, men hon gjorde ett bra jobb. Hon sa till sig själv:
- Kanske jag skapar en ny trend! I alla fall i min egen lilla värld.

Utmaning 230 – Om något överskattat.

Det här att hela tiden aktivera sig är mycket överskattat. Som barn lekte vi hela somrarna utomhus, i sol eller regn spelade ingen roll. Vädret var inte något hinder, det enda det betydde var valet av lekar. När mina barn var små lekte de också hela tiden och vädret var inte något de tänkte på. Då var det lusten att leka som var drivkraften. Ofta tyckte jag som mamma att de kunde passa på att leka ute när solen sken, men då ville de leka inomhus med något som drog igång deras fantasi. När det regnade drog de på sig stövlar och regnkläder och geggade ute i lera och sand.
En söndagskväll hade jag riktigt dåligt samvete. Jag hade städat hela helgen och fixat med kläder för veckan som kom. Vi hade inte hittat på någon aktivitet med barnen på hela helgen. Det dåliga samvetet slog verkligen till i mig. Just då höll de på att bada i badrummet och jag hörde deras skratt och glädjetjut (grannarna tyckte jag lät mina barn fick låta för mycket!!??) och att de hade riktigt roligt tillsammans. Då kom jag att tänka på vad de hade gjort hela helgen.
De hade helt enkelt varit sysselsatta med sitt och var helt nöjda med det. De fick leka med sina leksaker och de hade fantasi så det räckte i flera veckor om de hade haft den tiden. De har aldrig kommit till mig och tyckt att det var tråkigt utan de fixade sina lekar utan min inblandning. Så varför skulle jag då hålla på och aktivera dem!
Ibland går man på de tidningsartiklar som talar om för en att barnen mår bra och utvecklas av än det ena och än det andra. Jag tror att de klarar av sådant alldeles själva om de bara får lugnet och ron. Ibland överskattar vi sådana experter som kommer med sina ”nya” rön. Då skulle jag vilja säga, låt barnen få ha sina lekar ifred. Det är mycket utvecklande för dem.
Hur gick det med mig då? Ja, jag fick en helt ny syn på vår vardag. Jag upptäckte att allt vilade inte på mig utan det räckte med att jag bara fanns där och det var mycket vilsamt för mig.
Hälsnigar AnnChristin

Utmaning 229 - Något underskattat.

Jag har ofta tänkt på alla nej-sägare. Hur tråkiga de egentligen är. Säger nej, så fort man kommer med ett förslag att göra något roligt. En riktig glädjeförstörare upplever jag många gånger. Men åren har lärt mig att uppskatta dessa nejsägare, och som jag tyckte, tråkmånsar. Har man en nejsägare i närheten kan man ju lugnt dra på med vilka tokiga förslag som helst. Jag behöver ju inte begränsa mig själv, det gör ju nejsägaren. Ibland kan det ur alla mina tokiga påhitt dyka upp en liten diamant av idé, som min nejsägare helt plötsligt säger jag till. Då kommer chocken! Vad hände nu? Är detta något vi kan göra tillsammans, tänker jag då.
Eller när man är på jobbet. Då är det också viktigt att vårda alla nejsägare. Det är ju dom som sparar pengar åt oss och som vaskar fram de bra förslagen som vi kan jobba vidare med. Har någon av mina kära läsare tänkt så? Egentligen är nejsägaren värd sin vikt i guld, om man tänker efter riktigt noga.
Nu får vi ju inte blanda ihop den kvalificerade nejsägaren med motarbetaren. Sådana finns också och de är bara tunga att lyfta runt. Ska man jobba tillsammans i grupp eller vara i samma familj, så måste man få med alla och då är motarbetaren väldigt jobbig att ha att göra med. Men denna utmaning handlade inte om denna kategori så vi kanske behandlar detta tema en annan gång.
AnnChristin

Utmaning 224 - 12 augusti

Dagens utmaning är bilden på en svart katt som slickar sig om munnen. Först tyckte jag väl att jag inte hade något att bidra med då jag inte är någon kattmänniska. Men det där är ju lite märkligt för när djuren väl är innanför dörren och under ens tak så ser man till att man tar hand om dem. Det är väl därför man är morsa. Man ser helt enkelt till att de sina har det bra.
I min barndom hade vi katt. Det var mest min systers fel. Hon skulle ha djur och tjatade hela tiden om nya djur att ta hand om. Eller rättare sagt, ha nya djur. Ett tag hade hon både dansmöss och en tax och taxen var väldigt mycket för jakt. En bra hund om man ville jaga men vi hade den för att tjata oss fria för att slippa att gå ut med den. Hunden älskade mamma och det visade den alltför tydligt. Taxen hade ju fått korn på att det fanns dansmöss i huset och gav sig inte förrän han visste vilket rum de befann sig i. I sin bur alltså. Han förde sådant oväsen så till och men min syster fick ge upp och lämna tillbaka mössen. Eller om det var en mus.
För att återgå till katten. Vi hade katt några år. Det var en utekatt som oftast var inne. Hon älskade grädde och mjölk, men efter att ha visat med tydliga tecken på att hon inte tålde mjölk fick vi byta ut denna utsökta dryck mot vatten. Vi fick veta att det inte är alla katter som tål mjölk. Hur som helst så var det samma visa som med hunden och mössen. Vi hade akvariefiskar och jag tror att det var mammas intresse. (Ni märker väl att jag aldrig var inblandad i detta med att önska mig djur). Vi hade ett akvarium som var ganska stort för vi hade någon typ av guldfiskar i det, slöjfiskar hette de då. Ganska majestätiska fiskar med sina svepande stjärtfenor. Antagligen tyckte katten det också, för hon hoppade upp på akvariet och satte sig på den ena glasskivan och ville titta lite närmare på fiskarna. Med tassen försökte hon fånga en av dem. Hon var fullt upptagen med att fokusera på de simmande varelserna utan att tänka på vad hon satt på. Plötsligt brast glasskivan och hon dök i vattnet. Nu var hon ju bland fiskarna hon ville titta lite närmare på, men förmodligen var intresset att fly fältet större. För hon hoppade upp ur akvariet iklädd lite grönt och rusade så långt ifrån platsen hon kunde komma. Men minnet av denna resa var kort så när nästa skiva glas låg på plats gjorde hon om samma övning. Då var jag på plats och fick se olyckan. När hon satt i akvariet såg hon så dum ut så jag brast i skratt, och med blixtens hastighet var hon ur vattnet och försvann under någon låg möbel.
Samma katt blev rädd när vi fotograferade hemma, vilket vi gjorde en nyårsafton. Hon försvann och vi kunde inte hitta henne. Dagen efter pratade vi med våra grannar och han berättade att han kom hem på kvällen så damp det ner en katt en hårsmån från hans hatt och försvann med blixtens hastighet. Katten hade flytt från obehaget tre trappor upp i ett flerfamiljshus. Katten var försvunnen men någon av gårdens ungar hittade henne tre veckor senare. Vi var ju lite tveksamma om det var vår katt.
- ”Ge henne lite mjölk, så får vi reda på om det är vår katt”, sa mamma. Vi gjorde så och det visade sig vara vår katt. :D
Mjau/AnnChristin

Utmaning 223 - En beundransvärd person.

Det är många personer som sveper förbi mina tankar och jag berättar här mycket kort om var och en.
Mina tre barn (här skriver jag om dem som om de vore en klump) är nu vuxna men under deras uppväxt har det varit splittring i familjen. Jag har själv varit sjuk i omgångar och därmed skapat oro och förtvivlan hos dem. Trots detta har de kämpat på och skaffat sig gedigna utbildningar. Idag har de bra arbeten och är kloka och ansvarstagande vuxna. De har alltid varit en glädje för mig och jag är så tacksam att jag inte har behövt gå igenom svåra tonårsperioder med dem. Vi har alltid haft en öppen dialog mellan oss och de få gånger jag inte fått någon respons från dem har jag skrivit brev, som de har läst och vi har kunnat diskutera våra olika syner på tillvaron. Som mamma till dessa tre juveler känner jag mig mycket previligerad och jag beundrar dem för att de inte har strulat till sina liv, när så mycket pockar på från omgivningen.

En annan person jag beundrar är mamma. Hon har skapat en hemmiljö för mig och min syster trots att vi hade den pappa vi hade. Numera när jag tänker tillbaka på vår uppväxt undrar jag vad han gjorde i vår familj. Pappa var ingen person jag varken litade på eller kunde förvänta mig någon hjälp ifrån. Just nu känns det som han endast var den figuren som gjorde att vår familj ändå räknades som en familj. På den tiden var det inte lätt att leva ensamstående med barn och att skilja sig var en skam, oavsett vad som var orsaken till ett sådant beslut. Men när jag tänker på mamma kommer jag ihåg doften av nybakat när jag kom hem från skolan. När jag öppnade porten och kände doften i trapphuset sprang jag upp för alla trapporna och hoppades att det var mamma som hade bakat. Lyckan var stor när hon serverade varma bullar med en kopp kaffe med mycket mjölk. Eller om grannfrun hade bakat och hade överlämnat ett fat med nygräddade bullar till oss. Vi gjorde så våra grannar emellan, den som bakade fyllde ett fat med det nybakade och gick över till grannen. Vi hade ju inte frysar på den tiden så glädjen kom i flera omgångar på detta sätt. Det var många små händelser som bildade en trygghetskanal in i oss syskon och det var mamma som stod för dem. Tack mamma för livet.
Kram AnnChristin

Utmaning 222 - Om ett mönster.

Bilden visar klänningen under produktion

Dagens utmaning är svår, jag har inte en susning om vad jag kan bidra med. Naturligtvis börjar jag tänka på symönster till kläder. Jag har ju sytt en del under åren. När min ena dotter skulle gifta sig ville jag väldigt gärna sy hennes klänning. Det är ju en dröm som jag har haft ända sedan barnen var små. Men det är ju svårt att inte köra över deras egna önskningar. Hon kanske ville köpa sig en klänning? Vad visste jag egentligen. Jag bad henne gå ut på stan och prova olika klänningar så att hon skulle se om hon hittade någon att köpa. I vilket fall som helst är det bäst att prova olika klänningar för att se vilken modell man passar bäst i. Det är inte alldeles säkert att den klänning som är snygg passar när den väl kommer på kroppen.
Hon gjorde så och efter flera dagars springande i butiker hittade hon en klänning som hon till största delen tyckte var fin om den ändrades en del. Så fick vi veta vad hon ville ha.
Iväg till tygaffären och en erfaren brudklänningssömmerska. Vi fick goda råd och dottern ville ha en kombination av två klänningar. Med dessa mönster och massor av tyg och goda råd om ytterligare knep och smarta tips åkte vi hem. Det tog flera månader innan vi kom överens om hur allt skulle se ut och jag fick ändra och sy om ett otal gånger. Men skam den som ger sig.
I augusti förra året stod hon brud i en klänning som inte fanns någon annan stans och inte heller i någon butik. Hon var bedårande i den och jag kände att detta var vårt sista projekt vi hade tillsammans hon och jag. Efter denna dag var det hon och hennes man som skulle samarbeta med sina framtidsdrömmar. Jag skulle bli inblandad av helt andra orsaker i hennes liv. Det var en ära och en glädje att få ha alla dessa månader av diskussioner och jobb, och det var värt alltsamman.

Utmaning 221 - Om en smak.

Maskrosor, jag tycker om maskrosor, riktigt mycket faktiskt. Jag kan förstå alla dem som tycker att maskrosor är ogräs och sprider sig okontrollerat. Det är nog därför som alla tycker att de stör det gröna i gräsmattan, att blomman inte går att kontrollera. Nu för tiden när jag ser hur man mejar ner maskrosorna känner jag sorg i hjärtat, en liten sorg men i alla fall. Jag blir ledsen. Det är ju en sådan vacker gul färg.
Maskrosbarn är ju benämningen på människor som trots mycket svåra förhållanden som barn har vuxit upp och blivet starka, ofta omhändertagande människor. På engelska kallas de super-kids men maskrosor är ett uttryck som kommer från Norge. Där kallas dessa barn för löventannbarn, lejontand, och tydligen kallades maskrosor så förr. En maskros växer var som helst och tränger sig upp bland gatstenarna och visar sin gula blomma i vilken svart miljö som helst. Till och med så tränger den upp igenom nylagt asfalt. Maskrosor är en liten kämpe och lyckas komma igenom vilket motstånd som helst.
Maskrosor är riktigt goda att steka. Om du plockar blomman och klipper bort allt som är grönt och steker blomman i smör så ska du känna att smaken påminner mycket om champinjoner. Har du tålamod och hittar riktigt mycket maskrosblommor kan du göra vin. Det fordras däremot många blommor och när vinet är klart bör det lagras i fem år innan man smakar av det. Det är först då som vinet smakar gott. Maskrosor är en blomma som behöver uppskattas mer.
Lycka till / AnnChristin

Utmaning 219 - Min "goodie-bag" för författare?

I bagen hittar jag inspiration, kunskap, tålamod, lust, förmåga att prioritera författandet.
Vidare finns det en supporterskara som uppmuntrar, finns där utan att trycka ner utan bara uppmuntrar. En coach som visar mig till rätta och ger nyttig feed back. Någon som håller mig under armarna medan jag försöker flyta.
Där finns också någon som står för den ekonomiska tryggheten under tiden jag tar mina första stapplande steg.
I bagen finns det också meningsfullhet, jag vill ju även ha ett syfte med författarskapet. Visserligen tycker jag om tanken att få leva som en författare och leva på författarskapet, men det skrivna ska även har ett syfte som är mer än underhållning.
Det viktigaste för mig är ändå att få rätt inställning till prioriteringar, att jag inte faller in i den gamla livsstilen, alla andra först – sedan jag.
Sedan finns där succén. Framgången med resultatet. Och inspirationen till fortsatt författande.
Hmmm – en riktig "goodie-bag".

Utmaning 218 - Att upptäcka detaljer.

Jag har inte förmågan att upptäcka detaljerna i livet. Jag har lättare att se visioner, konsekvenser av olika handlingar och beslut. Jag brukar se skogen först och sedan alla träd, var och en. För att förstå vad min uppgift är i en arbetsuppgift måste jag få bilden på det som ska göras innan jag kan se var jag har min uppgift. Det är en lättnad att förstå hur man fungerar och vad man behöver ha för information för att fungera i en uppgift man inte har haft förut. Först då kan jag se hur varje detalj kommer att passa in i helheten.
Titta till exemper på Stockholm. (Jag berättade tidigare att jag hade varit inne i stan och fotograferat). En detalj i en del av södermalm är de gamla gatlyktorna. Det är en detalj som berättar att man vill bevara platsen som den kanske en gång såg ut. Men för att kunna sätta dit rätt detalj måste man se hela området för att få denna lykta att passa in. Detaljerna understryker då känslan, som man vill förmedla, att detta är ett område som har ett historiskt värde och då är det väldigt viktigt att man behåller de detaljer som understryker detta.
Det är viktigt med detaljer, men det är lika viktigt med helheten. Det är som ett pussel där varje bit är en detalj men där de tillsammans bildar en helhet. Så är det med allt här i livet. Att upptäcka dessa detaljer, som är dagens utmaning, är för mig verkligen en utmaning.
Lycka till till mig/AnnChristin

Utmaning 217 - Något stimulerande!

Jag måste erkänna – när jag är riktigt trött och hjärnan börjar upprepa sig själv, behöver jag något stimulerande. Något som får mig att kvickna till och hjälper mig att fokusera på det jag håller på med, eller behöver hålla på med. Det snabbaste ruset får jag från 70% choklad, helst smaksatt med chili. När jag lägger in en ruta och låter den smälta på tungan kan jag känna hur hela munnen fylls med choklad och den lite stickiga chilismaken gör entré i gommen. Hmmmm det är så gott. Då åker ögonlocken upp och hjärnan kvicknar till och helt plötsligt är jag på banan igen. Enkelt eller hur?
En annan metod är att prata med någon som behöver uppmuntras. Låter bra men är kanske lite mer av att hitta någon som har det jobbigare än man själv har. Då kan man peppa den personen och hjälpa till. Helt plötsligt är mitt eget behov av stimulans mättat och jag går hem och kryper upp i soffan och tittar på något spännande som Poirot. Då känner man sig kvick i vändningarna.
För det mesta är det nog så att jag försöker hitta en bok jag kan gräva ner mig i och vara i den tills den tar slut, givetvis. Men efter det att jag lagt ifrån mig boken sista gången börjar jag känna någon begynnande lust att t.ex. städa. Tar jag tag i den lusten är jag sysselsatt en lång tid och när det är klart behöver jag ingen stimulans. Då behöver jag bara sängen och en natts god sömn.
So long/AnnChristin

Utmaning 216 - En daglig dos.

Jag har haft ett kort uppehåll med att skriva på bloggen. Semester och andra upplevelser än mina skrivpuff-vänner, har tagit tid och hållit mig borta från datorn. Men är nu tillbaka och märker att det är en större ansträngning att skriva en vettig text till dagens utmaning än det var innan uppehållet. En liten skrivdos varje dag gör att hjärna och inspiration kommer allt snabbare för varje uppdrag. Samma sak är det nog med träning. Ska ta upp en mycket gammal vana att träna varje dag, eller i alla fall hitta en lagom dos av kroppsövningar som sträcker sig utanför det vardagliga. Erfarenheten säger att det kommer att gå lättare och lättare. Ett piller magträning och ryggträning kommer nog att bli smärtsamt och nyttigt.
Varför känns det som att det som är jobbigt och tråkigt är nyttigt? Förmodligen är det motståndet i början som gör att man har svårt att motivera sig. Men snart ska jag sätta i gång, i morgon – kanske. Nu ska jag ut i skogen och plocka blåbär, de är mycket nyttiga sägs det. Och därför ganska dyra har jag märkt. En dos blåbär varje dag gör ju att man får bättre syn. Det är bra för mycket annat också och det märkliga är att de trots är nyttiga så är de otroligt goda. Där fick jag för min hemma-gjorda tes att det som är nyttigt är tråkigt. Skönt att vi kunde reda ut det.
Tut i skogen/ AnnChristin