Skrivpuffens utmaning att skriva något om medkänsla väckte minnen om hur de flesta runt mig reagerade när jag hade haft en hjärtinfarkt. Jag vill inte skriva ”min hjärtinfarkt” eftersom jag aldrig har känt den som min. Jag har lidit av den men den har varit som en objuden gäst i min kropp och sådana, dvs. objudna gäster är aldrig ”mina”. Det kan verka som att jag är cynisk, otacksam eller tycker att vi människor är ena falska varelser, när en medkänsla är en del av vårt sociala liv. Men bara för att det är en del av vårt beteende betyder inte det automatiskt att alla människor finns där för oss när vi behöver hjälp. Att man har medkänsla behöver inte alls betyda att man visar det. Med mitt förra inlägg vill jag visa hur man känner det när man verkligen behöver hjälp. Ett telefonsamtal från någon eller en sorgsen reaktion hos någon som man har känt länge blir ofta smärtsam hos den som är sjuk, om det inte blir något praktiskt resultat. Det krävs av mig som sjuk att jag ska visa tacksamhet för att jag har väckt medlidande eller medkänsla hos någon. Men när man är så fruktansvärt dålig att all kraft går åt till att ta sig upp och se till att man kan klara av det mest elementära under dagen så är andras människors medkänsla utan handling bara plågsamt. Man känner det som att man måste be om ursäkt för att man har orsakat sina ”vänner” något obehagligt som de inte kan bemästra. Nu när jag är frisk kan jag erkänna att jag blev arg då. På den tiden blev jag arg och besviken och jag kommer ihåg alla oj då och suck från mina ”vänner” när jag var riktigt sjuk. Jag var bara 37 år när jag fick en hjärtinfarkt och det värsta med alla nyfikna och frågvisa var inte det att de ömkade mig. Utan frågorna berodde mest på att de tänkte på sig själva och sin egen situation. Det hände även på sjukhuset när jag låg på intensiven. När alla oj då och usch och stackars dig var slut, fick jag höra hur sjuka alla släktingar och bekanta var eller hade varit. Hur kan det komma sig att man försöker bräcka den som ligger? Sjukast vinner, eller vad?
En äkta medkänsla som innebär att jag förstår att det är svårt för dig, värmer. Vännen som skickar blommor eller ett kort, för de bor så långt bort eller inte har möjlighet att komma. Någon som kommer hem och städar hos en, hjälper en med att handla, när de ändå är i affären, frågar uppriktigt och sant om hur det är och de kan hjälpa till på något sätt, sådant värmer. Någon som finns och som bara lyssnar och inte ”tröstar” med att berätta något värre. Låt den som du visar medkänsla få känna att ”Nu är det bara du som räknas och jag finns här för dig, just nu”. Det räcker med en kort stund, det behöver inte ta en hel dag eller flera dagar, en timme kanske eller ett kort telefonsamtal på fem minuter. Mer behövs inte. Då kommer värmen in i en trasig själ.
