lördag 29 januari 2011

Jag är stark, jag är fri, jag är pigg - äntligen

Det är så märkligt. Strax efter nyår vaknade jag en morgon alldeles pigg och kände mig utvilad. Jag låg kvar i sängen en stund och njöt av denna ljuvliga känsla av att bara få vara till och vara glad och känna att jag har ork. Tackade mig själv för att jag hade varit så förståndig att jag hade tagit ledigt mellan jul och trettondag jul. Två veckors ledighet var vad jag verkligen behövde. Under en lång tid hade jag varit så trött och orkeslös och i ljuset av friskhet kände jag att jag troligtvis har haft en depression light. Jag vet att vi slarvar ofta med diagnosen depression för det är verkligen ingen roligt tillstånd, men ändå kan vi känna att vi är mer än bara deprimerade. I det tillståndet hade jag varit länge, i flera år faktiskt och med det följde en orkeslöshet som var mer än slöhet.
Jag låg där i sängen, förvånad över detta nya som välde över mig. När jag satte mig upp och satte fötterna på golvet upplevde jag det som att något fattades. Vad var det som fattades? Allt kändes ju bra? Ja, det var det, allt kändes bra. Jag har inte ont längre. I 24 år, ända sedan jag hade hjärtinfarkten som var ganska stor, har jag haft en smärta i kroppen. Den hade blivit en del av mig och jag har inte tänkt på den utan den har ju bara funnits där. En stelhet runt varje muskel och varje led, trots att jag i flera år tränat på gym, och en smärta som gjort mig stundvis orkeslös. Nu var den borta och jag kände det som att den fattades. En märklig känsla. Jag vet inte om det beror på att jag hade, på eget bevåg, ätit kalcium och D-vitaminer under några veckor. Eller om det har varit något annat som har inverkat. Just nu spelar det ingen roll vad det kan vara. Jag känner mig fortfarande fri och pigg och njuter av varje dag.




Jag visar er det fotot av mig när jag äter frukost i New York. En stad som kändes kreativ och full av liv. Vi bodde just i de kvarteren där många författare har bott och där det finns flera skolor och universitet. Jag hade fått resan av mina nära och kära och många vänner.










På många kaféer och Starbucks satt det både unga och gamla med sina laptops och de flesta hade en MacBook. Eftersom jag själv är en MacBook-ägare och är en jättenöjd sådan var vi ju tvungna att känna och klämma på en iPad. Vilket ni ser här.


Då, i höstas när resan var, hade jag ännu inte blivit smärtfri. Det var ändå ljuvligt och befriande att vistas i staden NY.

1 kommentar:

  1. Grattis mamma. Härligt att du är fri från smärtan och att du hittade din affär i NY. Är man Mac-tokig så är man/sonen

    SvaraRadera