När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Det var väl onödigt, tänkte jag när jag såg att låsen var förstörda. Jag blir så irriterad när man förstör, bara för att förstöra. Väskan var nästan ny och jag var så glad när jag hittade den, lagom stor och i en snygg färg, en turkosblå, vacker havsfärg. Den var lätt att känna igen bland alla andra väskor när jag nu skulle ut och resa. Och nu var den förstörd! Jag kunde ju inte ha en väska med lås som inte fungerar. Jag blev arg, riktigt arg kände jag. Jag tog tag i väskan och i min ilska konstaterade jag någon stans att den var riktigt tung. Men jag tänkte inte så mycket på det, utan ryckte tag i väska och släpade den med mig ut. En mörkhårig man i mörk överrock stod och stirrade på mig. Förmodligen tyckte han det var roligt med kvinnor som vågar visa humör.
– Han skulle bara veta vilket humör jag kan visa, tänkte jag när slet i väskan. Mannens väska stod strax intill min och till min förvåning upptäckte jag att han hade en likadan väska som jag. Men hans var något mörkare än min. Men till namnet var det nog samma färg. Allt det här noterade jag utan att tänka närmare på det när jag gick därifrån och kånkade på min väska.
Det var ju tur att hotellet inte låg så långt från stationen. Men jag märkte att adrenalin var klart underskattad. Det var en god draghjälp. Väskan var fruktansvärt tung. Medan jag checkar in på hotellet mer hör jag än ser att samme man kommer in hotellets lobby. Jag pratar med receptionisten och får min rumsnyckel och information om frukosttider i morgon. Jag ska bara vara där en natt innan jag ska vidare. Mannen i den mörka rocken har tagit en tidning och sitter vid soffan alldeles innanför dörrarna. Jag ser att han tittar över tidningskanten medan jag står och väntar på hissen. Nu börjar det kännas lite kusligt. Ska han följa med in i hissen eller vad väntar han på? Precis när hissdörren skulle åka igen stack någon in foten och dörren åkte upp igen. Några gapiga killar som tydligen bodde på hotellet sprang in så det blev ganska trångt men det gick bra. Vi kom upp på mitt våningsplan och jag steg ur. Killarna fortsatte uppåt. I trappan kom den mörkklädde mannen sakta gående. Han bar sin väska uppför alla trapporna. Kunde han inte vänta på nästa hiss? Han stod och pustade medan jag gick till mitt rum, öppnade och gick in. Det var rätt skönt att stänga dörren om sig. Nu kunde jag närmare se efter vad som hade hänt med min väska. Jag öppnade den, det var ju inte så svårt när låsen redan var uppbrutna, och blev förvånad när jag så vad som låg i. Det var flera tjocka böcker, insvepta i genomskinlig plast för att inte bli förstörda, antog jag. Varför låg dessa i min väska? Föresten, var det min väska? Jag började se efter vad som låg under böckerna. Det var kläder som jag inte kände igen. Manskläder! Min första tanke var: Vad gjorde de här? Snälla nå´n, vem hade bytt innehållet i min väska? Varför skulle det vara nödvändigt? Det snurrade runt i huvudet på mig. Det kom upp någon konstig doft från väskan, var det en giftgas. Jag började känna mig yr och lite lätt illamående. Det knackade hårt på dörren. Polisen! tänkte jag. Men jag gick och öppnade. Jag hade rent mjöl i påsen, eller ….?
In kommer två poliser med polisbrickorna uppe och efter dem ser jag mannen i den mörka rocken. Poliserna anklagade mig för stöld av statens egendom och pekar på böckerna som låg i min väska. De var värdefulla och därför inplastade. Och nu anklagades jag för att ha stulit dem. Den mörkklädde mannen står och harklar sig i dörröppningen. Han var alldeles matt och såg svimfärdig ut. - Ursäkta mig, hostade han fram. Det där är min väska, damen här har tagit fel väska. Min väska har trasiga lås och innehåller mina kläder. Jag ska strax presentera mig.” Han andades tungt men efter en stund fortsatte han ”Jag är professor Fürstenholste och forskar i egyptologi”. Mannen stod fortfarande och lutade sig mot dörrposten och såg svimfärdig ut. ”Jag har försökt hinna ifatt damen, men som ni ser är min hälsa inte så lysande just nu. Det här är hennes väska”. Jag ber om ursäkt, sa han. Jag ringde polisen när jag såg att damen här gick iväg med min väska, men undertiden följde jag efter och det var tur att hotellet låg så nära. Jag var rädd att hon skulle ta en taxi och försvinna, det var därför jag ringde er. Men nu vill jag bara byta väska och så är allt frid och fröjd.”
Poliserna såg lite misstänksamma ut. ”Nej, det här stämmer inte”, sade den yngre polisen, ”det finns ingen professor Fürstenholste som jag känner till och jag känner till de flesta, särskilt inom egyptologi, det är bäst ni följer med här” sa polisen till mannen i den mörka rocken. Mannen fick helt plötsligt riktigt snabba fötter och sprang iväg, min väska stod kvar i korridoren och jag kunde ta in den. Den andra väskan, antog jag, skulle de hämta när ”professorn” hade fångats in.
Jag ställde undan den och tackade Gud för att min fina väska var hel och med alla mina tillbehör intakta. Vad förvånade de skulle bli om de hade öppnat den! ….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar