Utmaning 165 – Ann vill att vi skriver om något äckligt.

Jag läste ett kåseri av Göran Lindén, redaktör på Hemmets Journal för någon månad sedan och historien har följt med mig sedan dess. Det var det äckligaste jag har läst och undrar fortfarande om det kan vara sant.
Det är så här, ungefär.
”En ung tjej ägde en boa-orm. Hon hade ormen i ett stort terrarium men brukade ofta släppa ut ormen för att kela med den. (Jag kan inte förstå att det skulle vara njutbart, vare sig för ormen eller för tjejen, men det är min personliga åsikt). En dag slutade ormen äta och hon kunde inte förstå varför. Ormen verkade väldigt slö och var inte alls intresserad av den föda den brukar äta. När hon tog ut ormen och försökte aktivera den låg den slö på golvet och det enda den gjorde var att sträcka ut sig. Tjejen blev orolig och tog ormen till veterinären och lät undersöka den. Veterinären undersökte ormen men fann inga fel. En orm behöver inte äta så ofta. Men veterinären tittade på tjejen och sa: - Det här är inget keldjur som man ska hålla på och klappa. Anledningen till att ormen sträcker ut sig bredvid dig är att den helt enkelt mäter dig. Att den inte vill äta hänger ihop med samma sak, att den förbereder sig för nästa måltid – att äta dig!”
Där slutade jag att läsa. Det var det äckligaste jag har läst. Kan det vara sant att ormar gör så? Sorry att historien inte är min, jag bara förmedlar den här. Men den var så äcklig så den passar bra att berättas här, med dagens tema. Vid fikabordet på jobbet får det bli andra historier. Men jag har alltid sagt att det är bara naturligt att man är rädd för ormar. Det har inte med fobier att göra, alltid, utan en naturlig försvarsinstinkt.