Utmaning 268 - En bild att skriva till

Nu var bostadsområdet klart. Bygget hade dragit ut på tiden så alla vi som skulle flytta in hade varit tvungna att antingen be att få bo kvar i våra lägenheter, försena byte av bostäder eller ordna tillfälliga bostäder för att åtminstone sova i medan de väntade på att husen skulle ställas i ordning. Äntligen skulle vi få ta våra fina hus i anspråk. Utsikten var bedårande och det var gott om fria ytor att använda till lek och motion. Alla var fyllda med en stor förväntan och glädje. Det var inte roligt att inflyttningen var så kraftigt försenad men den känslan skulle nog ge sig bara vi kom i ordning.
Det som hände vid det första bomötet vi hade, då byggbolaget skulle ge oss alla en praktisk information om området, om tvättstugor, förråd, nycklar och allt möjligt vi behövde veta, var att det utbrast en högljudd protest mot den kraftiga förseningen. Hur skulle bolaget kompensera oss, var den stora frågan och så ville vi att det skulle vara någon slags ingång till oss och vårt område. Vi ville ha en portal.
Byggbolaget kunde hjälpa oss med material men jobbet fick vi ordna själva. Angus, som ursprungligen var en irländsk bonde visste hur man arbetade med sten så han skrev sig som en given arbetsledare och med det vågade de ansvariga släppa oss och vi fick själva bestämma hur vi skulle ha portalen.

Dagen kom då stenarna anlände. Det var några långa, men de flesta var små fyrkanter i vit kalksten. Vi fick några armeringsjärn också och någon sorts fogmassa. Men Angus tog ledningen och bestämde att vi skulle sätta igång och bygga vår portal. Till påsken skulle den stå där klar och fin. Två pelare som stod rakt upp, hade Angus bestämt. Och eftersom ingen annan visste hur man gjorde så gjorde vi som Angus sa. Det gick åt flera lediga helger och kvällar. Det fumlades och stenarna var tunga och svåra att hålla i så de blev kantstötta och en del sprack dessutom. Men vi lappade ihop så gott vi kunde och fick till slut allt på plats. På torsdagskvällen innan långfredagen stod det två resliga pelare som port till vårt bostadsområde. På långfredagens morgon vaknade jag av att det var en massa folk som sprang och tjoade utanför mitt köksfönster. Höga röster av skratt och gråt tvingade mig upp ur sängen, på med kläderna och så sprang jag ut. Jag bara stod och gapade. Där det kvällen innan hade stått två resliga pelare hade den ena halvan ramlat ner från den höga stenen och den andra hade böjt sig över och på något sätt hade det bildats en båge. Det blev ju riktigt snyggt tyckte vi då vi hade lugnat ner oss. Angus och hans gäng limmade fast alla stenar och lät bågen stå där. Den passade inte in i vårt fina område, men med lite fantasi kunde man drömma om Grekland. Dimitris Portokalos tyckte det var det finaste vi kunde ha gjort. Nu kände han sig hemma. ”Här ska jag bo tills jag blir morfars farsfars far” sa han och aldrig hade han trott att han skulle känna sig hemma här i Sverige. Som tack för att vi lät portalen stå kvar, bjöd han oss alla till grillfesten han skulle ha på kvällen.
Ja, så kan det gå när man ser en sådan här fin bild.