Jag har inga problem med att stå framför en massa människor och berätta, informera eller undervisa om något. Tycker det är kul att få ge kunskap om det är så att jag har något som kan vara till nytta för andra. Det här låter kanske lite förmätet, men jag tänker inte på min egen roll eller hur jag uppför mig, utan vill att de som lyssnar ska få det de kom för att få. Jag tror nog att vi alla är olika så, och känner väl mer att det är en gåva jag har fått såsom de som sjunger vackert för att vi andra ska få njuta av vacker sång. Eller konstnärer som målar tavlor som vi andra får uppleva och finna skönhet i. Därför trodde jag att jag inte hade premiärnerver.
Men så kom den dagen när jag skulle hålla ett tal inför ett sittande middagssällskap. Jag var tvungen att hålla detta tal, för dessa människor och började känna att nu var det inte lek längre. Jag skulle inte undervisa, inte informera utan ett tal som beskrev något som var min sanna känsla i detta sammanhang. Jag var väldigt nervös innan. En känsla som jag inte alls var van vid och visste inte hur jag skulle hantera det. Premiärnerver hade alla andra men inte jag, trodde jag. Det var bara att förbereda sig och skriva ner så många stolpar jag kom på och tänka igenom vad jag ville ha sagt. Men hjärtat slog hårdare för varje gång jag tänkte på detta tal. Jag pratade med min äldsta dotter om det, inte för att söka råd utan för att få upp spöket på bordet, så att säga, och på så sätt kanske få bort denna osäkerhet. Hon kom med ett gott råd: -Tänk dig att alla är xakna, så ser du att inget är så märkvärdigt. Alla titlar och sociala ställningar försvinner då. Alla är vi lika xakna när det verkligen gäller.
Så kom då dagen och stunden då jag skulle stå där och säga mitt hjärtas mening. Men innan jag gick upp tittade min dotter på mig och jag kunde höra hennes ljudlösa viskning. ”Tänk dig att alla är xakna.” När jag stod där på plats så gjorde jag det – tänkte. Och det hjälpte en bit, faktiskt. Ett mycket gott råd till alla nerver. När det verkligen gäller är vi alla xakna.
jo den vet jag att jag tog till ibland när jag skulle prata i skolan men det var så längesen nu men kanske känner jag på min föreläsning att det blir fel kanske jag skall ta till det.
SvaraRaderaJag har bara hållit middagstal några få gånger. Har då varit stolt över mig själv och nervositeten före tycker jag då efteråt har varit värt besväret.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag testar mitt jobbs datorsystem. Eftersom jag har fått min blogg spärrad i det systemet har jag sökt igenom alla texter om xakenhet. Därför tar jag bort Drumalex kommentar och skriver om den här där jag skriver x i stället för n.
SvaraRaderaDrumalex skrev den 24 september 2009 21.24 så här:
Har också hört den om xakenheten. Förberedelse är nog ändå det bästa. Första gången jag skulle presentera på en konsert skrev jag ner ordagrant och lärde in det hela utantill.