Idag ska vår berättelse handla om att vara långsint. Men vi som skriver här på skrivpuff skriver ju av oss varenda dag. Så vem hinner vara långsint? Det är ju illa för dem som har ett gott minne och kommer ihåg alla oförrätter och klumpiga kommentarer som har kastat emot en. Då är det bättre med en som jag som inte kommer ihåg vad filmen handlade om som vi såg sist. Och när var det förresten? Var någonstans såg jag en film senast? Vem såg jag den med i så fall, då skulle jag kanske kunna fråga den personen. Om det nu var en person? Ja, så är det i min värld.
A propå klumpiga kommentarer så kommer jag faktiskt ihåg min skolkamrat på 60-talet som hade fräckheten att uttrycka högt och tydligt, mitt i gruppen av kompisarna, att mina rosa handskar var fula och inte alls passade ihop med den jacka och byxor jag hade på mig. Den dressen hade jag sytt själv och var riktigt snygg, det var en rutig historia i blått och gult och kanske orange, jag kommer inte ihåg så bra, men i och för sig var det inget rosa i tyget. Jag blev riktigt ledsen men visade det naturligtvis inte, men den hullingen visste var den tog. En fruktansvärd människa som bara kunde slänga ur sig en sådan fullständigt onödig kommentar.
Men åter till dagens ämne. Långsint är jag inte, tack och lov, eller ….! Vem orkar?
Jag känner igen mig. Kommer heller inte ihåg. Det är nog inte så dumt.
SvaraRaderaSedan jag fick barn har minnet farit sin kos och tagit med sig både ord och människors namn.
SvaraRaderaDe brukar skylla på att man ammar, men...hm det är ett år sedan sist nu.
Men vissa oförätter sätter sig som etsat stål i ens minne och glöms aldrig bort.
Även om man inte kallar det långsinthet, så är kanske de där taggarna ändå en form av just detta. Något ouppklarat som fortfarande kräver sin lösning.
SvaraRadera