Utmaning 250 - En promenad.

Vi gick en promenad i ett område som var mycket vackert. Det var ett stycke vanlig svensk skog. Promenadstigen var väl upptrampad och ganska så bred. Rötterna från de intilliggande träden reste sig på en riktig snubbelhöjd, så det gällde att ha ögonen med sig och lyfta fötterna ordentligt. Men det var skönt att kunna röra sig i den friska skogsluften. Jag kände att lungorna fylldes med en riktig syremättad och ren luft. Oj, vad jag kände mig nyttig! Ju längre vi gick ju gladare i sinnet blev jag. Annars var jag tyngd av allvar och hade problem att brottas med, men här i skogen kunde jag släppa alla krav och bara kämpa på. När vi hade kommit in en bit in i skogen började vi cirkla runt stigen och spanade lite om vi kunde hitta någon svamp. Jag har ju inga ”svampögon” så för mig blev det svårt. Jag kunde stå mitt i en hel koloni av höstkantareller utan att se en enda. De gula som lyser som guld i skogsbacken kan ju även en färgblind se, men att se höstkantareller är en gåva. Vi hittade, trots mig, en del svampar men efter ett tag började jag bli lite mer alert och gick omkring och sparkade undan löv, mossa och annat skräp för att se om det växte finare svampar under skräplagret.
Helt plötsligt var det inte så roligt att leta svamp längre. Min kompis hade kläckt ur sig att ”Det är inte så konstigt att det mest är svampletare som ser gömda lik i skogarna. Man kikar ju under buskar och bråten för att kanske hitta en liten kantarell och då kan man hitta en hand eller fot utan sko som sticker upp.” Där försvann min svampletarglädje. Och så var den sköna promenaden slut. Annars tycker jag mycket om att gå i stan på somrarna och fotografera, vilket jag har berättat om här förut.
Hej då. AnnChristin