Utmaning 251 - Att gå utanför ramarna.

Jag bor i trakten nära huvudstaden och här är det en stressig miljö. Det är lite svårt att vara vänlig och samtala med människor så där hur som helst som man kanske kan göra på mindre orter. Men jag har tröttnat på att vara rädd och undra vad folk tycker om en. Folk tycker en massa ändå så det kan man inte rätta sig efter. Ibland när jag står i kön till kassan för att betala mina varor kan det vara trevligt att prata med någon när man ändå måste vänta. Nu får man ju inte bete sig hur tokigt som helst, det måste ske med artighet och respekt. – En tanke slog mig. Det är ju också en ram, hmmm. – Nåväl, men det är ändå så att det är ovanligt att man är öppen för att prata med kö-grannarna.
En dag när mamma och jag hade varit och handlat en del hade jag bilen med och hade parkerat i garaget intill centrumanläggningen. Bredvid min bil stod en snygg liten Mercedes. Den var klarblå och var en cabriolet med svart tak. En riktigt liten glädjespridare, tänkte jag. (Jag gillar verkligen att köra bil) Strax efter kom ägarinnan, en dam lite över pensionsåldern, fräsch, glad och pigg. Jag kunde inte låta bli att fråga om bilen och uttrycka min glädje över att se en kvinna äga denna fina bil. Hon blev otroligt glad och berättade glatt varför hon hade köpt bilen och att hon älskade att köra osv. osv.
Mamma undrade om jag kände damen ifråga och på mitt nekande svar säger hon bara: Du är ju värre än jag.
Varför inte, jag vill gärna vara värst med att prata med människor som jag inte känner och låta dem få glädjen att bejaka sig och berätta trevliga saker. Det ger mig så mycket tillbaka. Här i storstaden är det verkligen att gå utanför ramarna.