Utmaning 257 – Att styra.

Om ett minne från länge sedan.
Det var när jag var ung och delägare i en Pettersson-båt. En Pettersson-båt är en träbåt som ofta är långsmal, har rak stäv och är i regel cirka 8-10 meter lång. Jag tror att den tillverkades på 30-talet så den var ganska gammal när vi köpte den. En träbåt av ädlare slag. Nåväl, denna båt hade rykte om sig att vara mycket sjösäker och med den informationen åkte vi långt ut i Stockholms skärgård. Det var en vanlig helg och vi skulle jobba på måndagen. På fredagen var det lugnt väder så efter jobbet åkte vi ut. Vi sov inne i ruffen i sovsäckarna. Det var en skön sömn och vi vaggades rofyllt hela natten.
Petterssonbåtarna är inte kända för att gå fort i vattnet så jag kunde känna mig trygg. Jag har en oerhörd respekt för havet, både i flytande och fast form. På lördagsnatten blåste det upp och vi fick flytta båten till en lugnare vik. Vi väntade länge på söndagen för att låta vinden mojna innan vi vågade oss hemåt. Men till slut var vi tvungna att fortsätta. Vågorna var höga och vinden tog tag i båten och det var svårt att styra rätt. Det gick inte att manövrera båten på ett bra sätt så vi fick gå in i en liten ö-grupp, slänga i ankaret och ta oss i land. Där satt vi i flera timmar och höll i båtlinan så att inte båten skulle slås sönder. Det blåste och var rätt kallt, men efter några timmar kunde vi fortsätta. Vi fick navigera efter fyrarna och så småningom kunde vi lägga till vid vår brygga.
Nu, så här efteråt, är det ju en erfarenhet och ett skräckslaget minne. Minnet av att helt tappa styrförmågan långt ute till havs, utan någon annan möjlighet att komma dit man måste, är ju något jag ofta återkommer till. Vi var dumdristiga som inte gav oss hem tidigare, inte hade bättre koll på vädret och åkte iväg så långt utan att försäkra oss om alternativa övernattningar. Men utan äventyr får man heller inga erfarenheter, och jag är i alla fall glad att jag är här bland de levande ett tag till.