Utmaning 232 - Ett grundläggande behov.

Mat är ju en vikig del av tillvaron. I alla fall för att klara av den - tillvaron alltså. Nu var hon på resa och allt var ju ordnat. Mattiderna var planerade långt i förväg och hon behövde inte bekymra sig om det. Det var ju därför de hade valt att åka med på denna resa. Allting var förberett och planerat av andra. Det var bara att följa med och njuta av allt de skulle få se och uppleva. Dessa nya miljöer med en natur som inte fanns hemmavid. Så härligt skulle det bli. Och varmt. Äntligen skulle de kunna slappna av och tina upp. Hon kände sig frusen långt in i benmärgen, men nu skulle även benen få värme. Skönt!
Men det var så varmt, så fruktansvärt varmt. Det gick ju an att sitta i bussen med air-condition och bekväma stolar, men så fort de lämnade bussen slog värmen till. Det var som att få en bastu upptryckt i ansiktet när man tog det första steget utanför bussen. Men hon vande sig så småningom. Den andra dagen var det bättre, så när hon steg ut i värmen tog hon ett djupt andetag och andades ut långsamt så att hela kroppen slappnade av och hon kunde ta emot den varma kramen som kom emot henne. Ja, det började kännas som att bli kramad. Hon tyckte om landet och nu när hon hade vant sig vid värmen så tyckte hon om den också. Det gällde bara att dricka mycket så att balansen i kroppen blev bra. De gick runt och tittade på allt guiden visade och hon lyssnade intresserat. Men nu kom huvudvärken! Varför fick hon huvudvärk, nu när hon har semester och kan koppla av alla stress hon har hemma? Hon åt ju regelbundet, maten de fick var mycket god och av bra kvalitet, så de kunde inte klaga, och vatten fick de varje dag. En stor flaska precis innan de klev på bussen, så vatten hade de druckit duktigt av. Salt, hon kände det nu, de behövde salt. Vid nästa stopp stack hon in i en liten kiosk och köpte salta pinnar. Nu skulle de få se om det var det som fattades. Huvudvärken klingade av så det var väl något de fick tänka på, knapra några pinnar lite då och då.
Dagen efter skulle de åka till ett utsiktsberg. När de kom fram med bussen var de tvungna att gå i en uppförsbacke en bra bit för att nå platsen som skulle ha en sådan underbar utsikt. Spännande var det faktiskt, men det var varmt och jobbigt att gå uppför hela tiden. Hon började andas tungt och fick koncentrera sig på att ta ett steg i taget för att orka gå hela vägen. Där uppe fanns en liten kafeteria där de skulle köpa något lätt till lunch. Alla stod i kö när hon kom fram men det var ganska svalt i lokalen så det var inte så svårt att ställa sig sist i kön och vänta på sin tur. Under tiden kunde de välja vad de skulle äta.
Men vilken tid folk tog på sig där framme, tänkte hon. Måste de hålla på och ändra sig hela tiden? Om de inte vet vad de vill ha för något kan de väl kliva åt sidan och låta oss som har bestämt oss beställa, så kan de återkomma. Tankarna blev allt mörkare i hennes sinne. ”Vad håller de på med där framme, kan inte personalen plocka fram det som folk beställer eller vad sysslar de med?” Det blev mörkare och mörkare i hennes sinne. Till slut var hon nära att gå fram och klippa till dem som stod där och velade. Hon visste ju vad hon ville ha, så då kunde hon ju få köpa det, eller hur???
Tur att hon hade någon form av spärr inom sig. Hon gick inte fram och sänkte de veliga med en rak höger, utan sa några syrliga ord och gick ut. När hon kom fram till ett bord i skuggan satte hon sig och hela kroppen började skaka. Hur arg var hon egentligen? tänkte hon. Dottern, som var med på resan, lämnade henne vid bordet utan ett ord och gick in i kafeterian igen och kom ut med en mugg kaffe med mjölk i. Ställde muggen framför henne och sa: Drick! Hon tog en klunk och genast började det kännas bättre. De fick lite mat i sig senare och när de hade analyserat vad som hade hänt, insåg hon att blodsockrets nivå i kroppen har en mycket stor betydelse. Hon hade kunna bli ovän med alla i resesällskapet men nu var det bara några som bevittnade denna personlighetsförändring. Slutet gott allt gott.