Utmaning 224 - 12 augusti

Dagens utmaning är bilden på en svart katt som slickar sig om munnen. Först tyckte jag väl att jag inte hade något att bidra med då jag inte är någon kattmänniska. Men det där är ju lite märkligt för när djuren väl är innanför dörren och under ens tak så ser man till att man tar hand om dem. Det är väl därför man är morsa. Man ser helt enkelt till att de sina har det bra.
I min barndom hade vi katt. Det var mest min systers fel. Hon skulle ha djur och tjatade hela tiden om nya djur att ta hand om. Eller rättare sagt, ha nya djur. Ett tag hade hon både dansmöss och en tax och taxen var väldigt mycket för jakt. En bra hund om man ville jaga men vi hade den för att tjata oss fria för att slippa att gå ut med den. Hunden älskade mamma och det visade den alltför tydligt. Taxen hade ju fått korn på att det fanns dansmöss i huset och gav sig inte förrän han visste vilket rum de befann sig i. I sin bur alltså. Han förde sådant oväsen så till och men min syster fick ge upp och lämna tillbaka mössen. Eller om det var en mus.
För att återgå till katten. Vi hade katt några år. Det var en utekatt som oftast var inne. Hon älskade grädde och mjölk, men efter att ha visat med tydliga tecken på att hon inte tålde mjölk fick vi byta ut denna utsökta dryck mot vatten. Vi fick veta att det inte är alla katter som tål mjölk. Hur som helst så var det samma visa som med hunden och mössen. Vi hade akvariefiskar och jag tror att det var mammas intresse. (Ni märker väl att jag aldrig var inblandad i detta med att önska mig djur). Vi hade ett akvarium som var ganska stort för vi hade någon typ av guldfiskar i det, slöjfiskar hette de då. Ganska majestätiska fiskar med sina svepande stjärtfenor. Antagligen tyckte katten det också, för hon hoppade upp på akvariet och satte sig på den ena glasskivan och ville titta lite närmare på fiskarna. Med tassen försökte hon fånga en av dem. Hon var fullt upptagen med att fokusera på de simmande varelserna utan att tänka på vad hon satt på. Plötsligt brast glasskivan och hon dök i vattnet. Nu var hon ju bland fiskarna hon ville titta lite närmare på, men förmodligen var intresset att fly fältet större. För hon hoppade upp ur akvariet iklädd lite grönt och rusade så långt ifrån platsen hon kunde komma. Men minnet av denna resa var kort så när nästa skiva glas låg på plats gjorde hon om samma övning. Då var jag på plats och fick se olyckan. När hon satt i akvariet såg hon så dum ut så jag brast i skratt, och med blixtens hastighet var hon ur vattnet och försvann under någon låg möbel.
Samma katt blev rädd när vi fotograferade hemma, vilket vi gjorde en nyårsafton. Hon försvann och vi kunde inte hitta henne. Dagen efter pratade vi med våra grannar och han berättade att han kom hem på kvällen så damp det ner en katt en hårsmån från hans hatt och försvann med blixtens hastighet. Katten hade flytt från obehaget tre trappor upp i ett flerfamiljshus. Katten var försvunnen men någon av gårdens ungar hittade henne tre veckor senare. Vi var ju lite tveksamma om det var vår katt.
- ”Ge henne lite mjölk, så får vi reda på om det är vår katt”, sa mamma. Vi gjorde så och det visade sig vara vår katt. :D
Mjau/AnnChristin