Jag har ofta tänkt på alla nej-sägare. Hur tråkiga de egentligen är. Säger nej, så fort man kommer med ett förslag att göra något roligt. En riktig glädjeförstörare upplever jag många gånger. Men åren har lärt mig att uppskatta dessa nejsägare, och som jag tyckte, tråkmånsar. Har man en nejsägare i närheten kan man ju lugnt dra på med vilka tokiga förslag som helst. Jag behöver ju inte begränsa mig själv, det gör ju nejsägaren. Ibland kan det ur alla mina tokiga påhitt dyka upp en liten diamant av idé, som min nejsägare helt plötsligt säger jag till. Då kommer chocken! Vad hände nu? Är detta något vi kan göra tillsammans, tänker jag då.
Eller när man är på jobbet. Då är det också viktigt att vårda alla nejsägare. Det är ju dom som sparar pengar åt oss och som vaskar fram de bra förslagen som vi kan jobba vidare med. Har någon av mina kära läsare tänkt så? Egentligen är nejsägaren värd sin vikt i guld, om man tänker efter riktigt noga.
Nu får vi ju inte blanda ihop den kvalificerade nejsägaren med motarbetaren. Sådana finns också och de är bara tunga att lyfta runt. Ska man jobba tillsammans i grupp eller vara i samma familj, så måste man få med alla och då är motarbetaren väldigt jobbig att ha att göra med. Men denna utmaning handlade inte om denna kategori så vi kanske behandlar detta tema en annan gång.
AnnChristin
Nej säjarna är livsnödvändiga i min värld. utan dessa nej sägare skulle jag varit utblottade någon annanstans fast så rik på erfarenheter av massa tokigheter. Jag är gift med en man som är nej sägare i klokhet och han kan vägas i guld. min impulsivitet behöver honom som stoppar och min impuslivitet behöver han för att någon gång ibland röra på benen, vi behövs alla så sant som du skriver....
SvaraRadera