Det är många personer som sveper förbi mina tankar och jag berättar här mycket kort om var och en.
Mina tre barn (här skriver jag om dem som om de vore en klump) är nu vuxna men under deras uppväxt har det varit splittring i familjen. Jag har själv varit sjuk i omgångar och därmed skapat oro och förtvivlan hos dem. Trots detta har de kämpat på och skaffat sig gedigna utbildningar. Idag har de bra arbeten och är kloka och ansvarstagande vuxna. De har alltid varit en glädje för mig och jag är så tacksam att jag inte har behövt gå igenom svåra tonårsperioder med dem. Vi har alltid haft en öppen dialog mellan oss och de få gånger jag inte fått någon respons från dem har jag skrivit brev, som de har läst och vi har kunnat diskutera våra olika syner på tillvaron. Som mamma till dessa tre juveler känner jag mig mycket previligerad och jag beundrar dem för att de inte har strulat till sina liv, när så mycket pockar på från omgivningen.
En annan person jag beundrar är mamma. Hon har skapat en hemmiljö för mig och min syster trots att vi hade den pappa vi hade. Numera när jag tänker tillbaka på vår uppväxt undrar jag vad han gjorde i vår familj. Pappa var ingen person jag varken litade på eller kunde förvänta mig någon hjälp ifrån. Just nu känns det som han endast var den figuren som gjorde att vår familj ändå räknades som en familj. På den tiden var det inte lätt att leva ensamstående med barn och att skilja sig var en skam, oavsett vad som var orsaken till ett sådant beslut. Men när jag tänker på mamma kommer jag ihåg doften av nybakat när jag kom hem från skolan. När jag öppnade porten och kände doften i trapphuset sprang jag upp för alla trapporna och hoppades att det var mamma som hade bakat. Lyckan var stor när hon serverade varma bullar med en kopp kaffe med mycket mjölk. Eller om grannfrun hade bakat och hade överlämnat ett fat med nygräddade bullar till oss. Vi gjorde så våra grannar emellan, den som bakade fyllde ett fat med det nybakade och gick över till grannen. Vi hade ju inte frysar på den tiden så glädjen kom i flera omgångar på detta sätt. Det var många små händelser som bildade en trygghetskanal in i oss syskon och det var mamma som stod för dem. Tack mamma för livet.
Kram AnnChristin
Jag hade glömt bort hur grannarna verkligen umgicks och hjälpte varandra när man var liten. Vart har den förmågan tagit vägen, nu för tiden verkar alla mest rädda för varandra. Att läsa på skrivpuff är som att öppna dörrar i sitt eget medvetande hela tiden.
SvaraRaderaJag kommer från en by där man också hjälper varandra och har sedan när jag flyttat till lägenhet försökt att fortsätta på den linjen.
SvaraRaderaSom tur är har jag träffat en karl som är likadan så idag är vårt hus fyllt av barn och vuxna från grannskapet, och vi hjälper dem och de oss.
Vad gott att läsa din text idag. Önskar att jag haft det som du med din mamma. Det är härligt att läsa om dessa fina mammor.
SvaraRaderaCattis
Jag måste säga att jag också har en mamma som jag beundrar och som hjälpt mig väldigt mycket i livet. Jag har henne att tacka för mycket. Min mamma kan också baka bullar och lite då och då lät hon mig äta en innan den gräddades i ugnen, supergott! Måste också säga att min mamma är väldigt duktig på att skriva!
SvaraRadera/Den manliga av dina tre juveler! (jaja jag vet, läs en bok)
vilken underbar text och visst är det så att vi är eller vi har i allafall livet att tacka våra mödrar för även om det är en massa annat med men livet utan moder inget liv. bullbakande grannar är något som jag tycker borde införas igen den iden skulle jag vilja ta vara på
SvaraRadera