Blir man tagen på allvar? Ja, det är en fråga som man kanske ska ställa sig. Nog tror jag att jag blir tagen på allvar. Folk tror ju på vad jag säger. Kanske är det lätt att inbilla sig det, när ens barn gör som man säger. När de var små och de verkligen trodde att jag hade ögon i nacken. Jag såg allt och hörde allt, trodde de. Min ena dotter fick en chock när hon vid 16-års ålder upptäckte att jag inte kunde allt. Vad säger man om det? Att jag nog hade lyckats, eller hur? Tänk vilken trygghet hon måste ha känt. Men hade jag den känslan, att jag blev trodd och de gjorde som jag sa, naturligtvis inte. Det var ett tjat och förmaningar i vår familj som i alla andras.
Men varför inte vända på frågan och fråga sig om man tar andra människor på allvar. Nog tar jag människor på allvar, även om de har åsikter som jag inte skulle vilja göra till mina så handlar det om respekt att tillåta att andra har andra åsikter.
Det var en tid när jag vikarierade som lärare i skolorna runt Stockholm. Ofta när man kommer som vikarie är det ju fritt fram för alla lustigkurrar att visa sin repertoar av konster i klassrummet. Det bästa knepet jag hade då var att sätta den busigaste killen (det var alltid en kille) som min hjälpreda och tolk. Han fick berätta vad som rent praktiskt brukar ske vid raster och sådant som inte hade med undervisningen att göra. När jag behandlade dem med respekt och litade på vad de sa, märkte jag en skillnad. Att ta ungdomar på allvar är den bästa medicinen. När jag visade att jag trodde på det de sa inträffade förvandlingen. Helt plötsligt börjar dessa lustigkurrar att skärpa sig och visar mig att ”Du kan lita på mig och det jag säger.”
Tidningarna har ju en tendens att överdriva alla händelser för att kunna sälja lösnummer. Det har ju blivit så att det är sällan som jag förfasar mig över någon stor rubrik. Det jag kan undrar över är var sanningen ligger någonstans. Inte är det i artikeln i alla fall. Tyvärr har det blivit så. Om inte massmedia tar sina läsare på
allvar, så tar inte jag dem på allvar heller. Och därmed köper jag inte någon tidning.
Och nu står den viktiga frågan kvar. Tar jag mig själv på allvar? Hur prioriterar jag - om jag tar mig själv på allvar? Den frågan får nog följa med mig ett tag för den är större än jag kan svara på nu. Hur gör man när man tar sig själv på allvar?
Och så kommer vi till sista funderingen: ”Vem tar dessa rader på allvar?”
Hej då AnnChristin
vilka spännade frågor tyvärr kommer nog även jag att ta med mig dessa frågor några dagar. jag gillade dessa frågor hur gör jag när jag tar mig själv på allvar. den sista frågan kan jag svara på jag tog till mig din text och känner tyngd i dina ord och värda många tankar tycker jag så dessa rader tar i allafall jag på allvar.....
SvaraRaderaJag brukar säga att jag inte kan ta något på allvar. Vi är ju så små, så små och obetydliga i det stora alltet som är livet. Skratta och gläds åt det enkla du har omkring dig, så orkar du med, det är min livsfilosofi.
SvaraRaderaMen när jag läser din text så blir jag fundersam. Det finns saker som måste tas på allvar trots allt. Vi måste visa respekt för varandra. Och hänsyn.
Jag tar i allra högsta grad din text på allvar. *Ler*