Du är ett offer, sa han.

Du är ett offer, sa´ han.
- Ja kanske det", tänkte jag. Jag är nog ett offer. Ska jag be om ursäkt för det nu?
Snabbt for tanken genom mitt huvud. Först blir man gjord till ett offer för att någon i ens närhet har burit sig illa åt mot en. Sedan hittar man ett sätt att överleva i detta och då är man ju ett offer och eftersom jag fortfarande är jag och inte har varit tillåten så är det svårt att se att man kan vara någon annan.
- Ja, jag är ett offer! Det är ungefär som att vara alkoholist. Ja, jag är alkoholist, säger man och menar att man är ett offer. Nu dricker jag inte alkohol så det är inte det som är problemet. Jag behöver få bli erkänd. Betrodd. Jag behöver betyda något bra. Jag behöver få utrymme. Jag vill inte behöva ursäkta mig i onödan. Jag är bra som jag är och jag kräver att andra ska göra det jag behöver de ska göra för att få mitt jobb gjort.

Dagen efter.
Känns lite avslöjat idag, men vad ska jag göra? Kan inte göra gårdagen ogjord, visst skulle jag vilja att jag hade kunnat lösa detta på ett annat sätt. Men nu är det så här. Sträcker på mig och tar kommandot. Kommer ihåg vem jag är. Det är så lätt att krypa undan en hotande auktoritet. Vanans makt är så stor, så jag måste ta det som ett projekt att kunna hantera det. Text från 2005 av AnnChristin