Utmaning 243 - Att införa ett förbud.

Vi slutade röka hemma hos oss. Men vi slutade inte att röka. Vi gjorde helt enkelt så att vi förbjöd oss att röka i vissa rum. Vi började med sovrummen, hur det nu inte skulle lukta där. Det är som att ha en rökruta i sitt eget hem och det är lika effektivt som att ha en kisshörna i swimmingpoolen. Men vi hade förbjudit oss att röka i sovrummen och det kändes ändå som ett steg i rätt riktning. Sedan förbjöd vi oss att röka i köket. Där skulle vi ju laga maten och sitta och äta. Efter ett tag tyckte vi att vi inte skulle röka i lägenheten över huvud taget, så då blev det balkongen. Det var rätt kallt att sitta där ute och röka och om man inte ljög för sig själv så var det inte så gott heller. Men nu var det ju förbjudet att röka inomhus så då gällde det att finna sig i det. Till slut tröttnade jag på eländet och slutade. Men det var en process att komma dithän. Idag är jag rökfri och har varit det i 20 år så nu är jag kanske ren i lungorna igen.
Men det var värre med kompisen som bestämde sig att för att röka endast då han drack vin. För då var det riktigt gott med en cigarett, annars skulle han inte röka. Men nu var det ju så att när han ändå hade lite rödvin hemma kunde han ju ta ett glas och sitta där och njuta av en cigarett! Det var ju inte förbjudet kom han på. När vinet var slut tänkte han att nu skulle han inte röka, men det skulle kanske komma över någon vän på kvällen så det var lika bra att han köpte hem lite rödvin. Men nu när vännen inte kom så kunde han ju ta ett glas, bara ett glas och en cigarett. Efter ett tag förstod han att så skulle det bli, att han skulle sitta där och pimpla rödvin för att ge sig själv tillåtelse att röka. Han slutade med vinet och cigaretterna. Efter ett tag mötte jag honom på stan och då var han tjock under överläppen. – ”Jag har i alla fall slutat röka,” sa han, ”och slutat med vin. Det är enklare att snusa.” Ja, så kan det gå med förbud.
Ha de gott / AnnChristin

Utmaning 241 - Att ångra sig.

Ett ångrat köp.
Som mamma vill man ju att barnen ska se snygga och prydliga ut samtidigt som de ska ha praktiska, bra kläder på sig. Det här med att följa modet måste få sig en liten törn av sunt förnuft, eller hur? Man vill ju inte att barnen ska avvika för mycket så att de känner sig utanför, samtidigt som man måste försöka få en egen möjlighet att styra. Så har man ju ekonomin att tänka på och det vet ju inte barnen om. Kanske.
Det var väl så jag försökte styra mina döttrar när de växte upp. Kläder var ju en trätofråga, men absolut inte ofta. Jag visste ju att kamraterna i skolan hade synpunkter på varandras kläder, men inte att uttrycken satte svåra spår och kom till uttryck när de sedan var med och vi skulle köpa kläder.
Ett år så skulle ena dottern och jag köpa nya byxor till henne. Vi var i flera butiker och valde och provade. Jag var ganska trött på diskussionerna och hittade ett par ljusbruna manchesterbyxor till henne. Manchester var ett av mina favorittyger när jag var ung. De var mjuka och bekväma samtidigt som de var varma och sköna. Jag hade allt från manchesterjeans till snygga dräkter i manchester. Jag hade sytt snygga snickarbyxor med tillhörande jackor i manchester till döttrarna när de gick på dagis, så manchester var ett ypperligt val, tyckte jag. Men dock inte dottern. Hon protesterade högljutt och i min trötthet och behov av en lösning NU säger jag till henne:
- Om du inte tar dessa byxor nu, så kommer jag aldrig köpa några fler byxor till dig.
- OK ! säger hon.
Äntligen, tänker jag och så går vi hem och jag tror att jag har lyckats få henne att vara resonlig. Hon använder byxorna i skolan några dagar, sedan hänger de i garderoben. Hon använde inte byxorna något mer. Tiden går och hon fortsätter att ha på sig sina slitna, trasig byxor och jag frågar henne.
- Varför använder du inte de ljusbruna manchesterbyxorna. De hänger ju där i garderoben som om de vore alldeles nya.
- Jag, tycker inte om dem, säger hon. De andra säger att det är potatisbyxor.
- Ja, men varför sa du att det var OK att köpa dem då, frågar jag dumt
- Du sa, ”om du inte tar dessa byxor så kommer jag aldrig mer köpa byxor till dig,” och jag vill att du ska köpa byxor till mig. Därför var jag tvungen att välja dem.
Där fick jag. Vem som vann striden är ju givet. I trötthet och stress gör man mycket som man ångrar. Jag lyssnade inte helt på min dotter. Jag försökte sedan vara klokare och gjorde därför bättre köp i fortsättningen.

Utmaning 237 - En idé jag inte genomfört (än)!

Min morfar på 1930-talet

Boken om mig själv och min mamma!
Hur många gånger har jag inte hört min mamma berätta om hur det var när hon växte upp. Ofta fick vi det berättats för oss när vi var små och fortfarande kommer det fram berättelser om hur hon hade det hemma i sitt barndomshem och hur det såg ut i Sverige på den tiden. Mina barn tycker det är mycket intressant att sitta och lyssna på henne. Många gånger har jag tänkt att jag skull bjuda in min mamma och min moster, sätta de vid köksbordet och sätta på videokameran och be dem berätta om hur det var en gång. Det är nu vi har dem här omkring oss. Så varför tar jag mig inte tid att göra det? Har inget svar på den frågan. Dumt, eller hur?

Samma sak är det med min barndom. Jag har så många gånger tänkt skriva ner berättelsen om mig och hur vi hade det. Skoltiden när vi gick i skolan på lördagarna, vad vi lekte med och hur vi blev behandlade och vilken respekt vi hade för alla vuxna. Och hur viktigt är det inte att jag berättar om hur det var när barnen var små och hur det var i de svåra passagerna i livet, som jag vet har påverkat dem väldigt mycket. Jag har skrivit ner vissa delar men inte sammanfogat allt och fyllt på med vardagligheterna som ändå är så viktiga. Det som formar våra seder och bruk och påverkar oss fortfarande utan att vi tänker på det. Hur tokigt prioriterar man inte?
Tack Ann för denna utmaning. Nu kanske det blir av att jag gör slag i saken och börjar med videofilmningen.

Utmaning 232 - Ett grundläggande behov.

Mat är ju en vikig del av tillvaron. I alla fall för att klara av den - tillvaron alltså. Nu var hon på resa och allt var ju ordnat. Mattiderna var planerade långt i förväg och hon behövde inte bekymra sig om det. Det var ju därför de hade valt att åka med på denna resa. Allting var förberett och planerat av andra. Det var bara att följa med och njuta av allt de skulle få se och uppleva. Dessa nya miljöer med en natur som inte fanns hemmavid. Så härligt skulle det bli. Och varmt. Äntligen skulle de kunna slappna av och tina upp. Hon kände sig frusen långt in i benmärgen, men nu skulle även benen få värme. Skönt!
Men det var så varmt, så fruktansvärt varmt. Det gick ju an att sitta i bussen med air-condition och bekväma stolar, men så fort de lämnade bussen slog värmen till. Det var som att få en bastu upptryckt i ansiktet när man tog det första steget utanför bussen. Men hon vande sig så småningom. Den andra dagen var det bättre, så när hon steg ut i värmen tog hon ett djupt andetag och andades ut långsamt så att hela kroppen slappnade av och hon kunde ta emot den varma kramen som kom emot henne. Ja, det började kännas som att bli kramad. Hon tyckte om landet och nu när hon hade vant sig vid värmen så tyckte hon om den också. Det gällde bara att dricka mycket så att balansen i kroppen blev bra. De gick runt och tittade på allt guiden visade och hon lyssnade intresserat. Men nu kom huvudvärken! Varför fick hon huvudvärk, nu när hon har semester och kan koppla av alla stress hon har hemma? Hon åt ju regelbundet, maten de fick var mycket god och av bra kvalitet, så de kunde inte klaga, och vatten fick de varje dag. En stor flaska precis innan de klev på bussen, så vatten hade de druckit duktigt av. Salt, hon kände det nu, de behövde salt. Vid nästa stopp stack hon in i en liten kiosk och köpte salta pinnar. Nu skulle de få se om det var det som fattades. Huvudvärken klingade av så det var väl något de fick tänka på, knapra några pinnar lite då och då.
Dagen efter skulle de åka till ett utsiktsberg. När de kom fram med bussen var de tvungna att gå i en uppförsbacke en bra bit för att nå platsen som skulle ha en sådan underbar utsikt. Spännande var det faktiskt, men det var varmt och jobbigt att gå uppför hela tiden. Hon började andas tungt och fick koncentrera sig på att ta ett steg i taget för att orka gå hela vägen. Där uppe fanns en liten kafeteria där de skulle köpa något lätt till lunch. Alla stod i kö när hon kom fram men det var ganska svalt i lokalen så det var inte så svårt att ställa sig sist i kön och vänta på sin tur. Under tiden kunde de välja vad de skulle äta.
Men vilken tid folk tog på sig där framme, tänkte hon. Måste de hålla på och ändra sig hela tiden? Om de inte vet vad de vill ha för något kan de väl kliva åt sidan och låta oss som har bestämt oss beställa, så kan de återkomma. Tankarna blev allt mörkare i hennes sinne. ”Vad håller de på med där framme, kan inte personalen plocka fram det som folk beställer eller vad sysslar de med?” Det blev mörkare och mörkare i hennes sinne. Till slut var hon nära att gå fram och klippa till dem som stod där och velade. Hon visste ju vad hon ville ha, så då kunde hon ju få köpa det, eller hur???
Tur att hon hade någon form av spärr inom sig. Hon gick inte fram och sänkte de veliga med en rak höger, utan sa några syrliga ord och gick ut. När hon kom fram till ett bord i skuggan satte hon sig och hela kroppen började skaka. Hur arg var hon egentligen? tänkte hon. Dottern, som var med på resan, lämnade henne vid bordet utan ett ord och gick in i kafeterian igen och kom ut med en mugg kaffe med mjölk i. Ställde muggen framför henne och sa: Drick! Hon tog en klunk och genast började det kännas bättre. De fick lite mat i sig senare och när de hade analyserat vad som hade hänt, insåg hon att blodsockrets nivå i kroppen har en mycket stor betydelse. Hon hade kunna bli ovän med alla i resesällskapet men nu var det bara några som bevittnade denna personlighetsförändring. Slutet gott allt gott.

Utmaning 231 - Att skapa en trend.

Hon var ung och var ny på jobbet. Det var viktigt att se bra ut och att göra bra ifrån sig. Men det hade gått en maska på strumpan. Det sista paret och hon hade ont om pengar. Skulle hon vara tvungen att springa iväg på lunchen för att köpa nya strumpor. Hela hennes tankeverksamhet var fokuserad på denna maska.
- Hur kunde hon vara så klumpig, tänkte hon.
- Det är väl inte hela världen, tyckte en äldre arbetskamrat. Skulle du kunna…..? och så fortsatte instruktionen till nya arbetsuppgifter.
Det enda hon kunde tänka på var vad cheferna skulle säga, eller kanske ännu värre. Vad skulle de tänka om henne? Hon hade det inpräntat i hela sin varelse att vara hel och ren. Skulle man vara fin så fick man gardera sig. Hur många gånger hade hon inte fått tips om att ta med ett extra par strumpor ifall det händer en olycka. Olyckor var det enda kom hon på, brukade hända henne.
- Nu får du lugna ner dig, sa hennes arbetskamrat. Det är ingen fara. Hur många tror du bryr sig om att du har en maska på strumpan, va? Är det någon som tittar på dina ben så är det inte för att du har en maska på strumpan utan för att de tittar på dina ben och då behöver du vara orolig!
- Min mamma sa alltid att om du har något trasigt eller något som är fel, gå fort och le så är det ingen som ser. De tittar på dig, inte på det felaktiga.
- Ha, ha, skrattade hon. Det ska bli min melodi.
Hon blev lugn och insåg att hennes reaktion var så överdriven. Men hennes osäkerhet hade fått henne att fullkomligt tappa perspektivet. För vem skulle vara så intresserad av just henne och leta alla möjliga fel? Ingen, naturligtvis. Alla var ju upptagna med sig själva och det enda man brydde sig om var om man skötte jobbet. De skulle få säga. Ja, hon ja, hon hade ofta trasiga strumpor, men hon gjorde ett bra jobb. Hon sa till sig själv:
- Kanske jag skapar en ny trend! I alla fall i min egen lilla värld.

Utmaning 230 – Om något överskattat.

Det här att hela tiden aktivera sig är mycket överskattat. Som barn lekte vi hela somrarna utomhus, i sol eller regn spelade ingen roll. Vädret var inte något hinder, det enda det betydde var valet av lekar. När mina barn var små lekte de också hela tiden och vädret var inte något de tänkte på. Då var det lusten att leka som var drivkraften. Ofta tyckte jag som mamma att de kunde passa på att leka ute när solen sken, men då ville de leka inomhus med något som drog igång deras fantasi. När det regnade drog de på sig stövlar och regnkläder och geggade ute i lera och sand.
En söndagskväll hade jag riktigt dåligt samvete. Jag hade städat hela helgen och fixat med kläder för veckan som kom. Vi hade inte hittat på någon aktivitet med barnen på hela helgen. Det dåliga samvetet slog verkligen till i mig. Just då höll de på att bada i badrummet och jag hörde deras skratt och glädjetjut (grannarna tyckte jag lät mina barn fick låta för mycket!!??) och att de hade riktigt roligt tillsammans. Då kom jag att tänka på vad de hade gjort hela helgen.
De hade helt enkelt varit sysselsatta med sitt och var helt nöjda med det. De fick leka med sina leksaker och de hade fantasi så det räckte i flera veckor om de hade haft den tiden. De har aldrig kommit till mig och tyckt att det var tråkigt utan de fixade sina lekar utan min inblandning. Så varför skulle jag då hålla på och aktivera dem!
Ibland går man på de tidningsartiklar som talar om för en att barnen mår bra och utvecklas av än det ena och än det andra. Jag tror att de klarar av sådant alldeles själva om de bara får lugnet och ron. Ibland överskattar vi sådana experter som kommer med sina ”nya” rön. Då skulle jag vilja säga, låt barnen få ha sina lekar ifred. Det är mycket utvecklande för dem.
Hur gick det med mig då? Ja, jag fick en helt ny syn på vår vardag. Jag upptäckte att allt vilade inte på mig utan det räckte med att jag bara fanns där och det var mycket vilsamt för mig.
Hälsnigar AnnChristin

Utmaning 229 - Något underskattat.

Jag har ofta tänkt på alla nej-sägare. Hur tråkiga de egentligen är. Säger nej, så fort man kommer med ett förslag att göra något roligt. En riktig glädjeförstörare upplever jag många gånger. Men åren har lärt mig att uppskatta dessa nejsägare, och som jag tyckte, tråkmånsar. Har man en nejsägare i närheten kan man ju lugnt dra på med vilka tokiga förslag som helst. Jag behöver ju inte begränsa mig själv, det gör ju nejsägaren. Ibland kan det ur alla mina tokiga påhitt dyka upp en liten diamant av idé, som min nejsägare helt plötsligt säger jag till. Då kommer chocken! Vad hände nu? Är detta något vi kan göra tillsammans, tänker jag då.
Eller när man är på jobbet. Då är det också viktigt att vårda alla nejsägare. Det är ju dom som sparar pengar åt oss och som vaskar fram de bra förslagen som vi kan jobba vidare med. Har någon av mina kära läsare tänkt så? Egentligen är nejsägaren värd sin vikt i guld, om man tänker efter riktigt noga.
Nu får vi ju inte blanda ihop den kvalificerade nejsägaren med motarbetaren. Sådana finns också och de är bara tunga att lyfta runt. Ska man jobba tillsammans i grupp eller vara i samma familj, så måste man få med alla och då är motarbetaren väldigt jobbig att ha att göra med. Men denna utmaning handlade inte om denna kategori så vi kanske behandlar detta tema en annan gång.
AnnChristin

Utmaning 224 - 12 augusti

Dagens utmaning är bilden på en svart katt som slickar sig om munnen. Först tyckte jag väl att jag inte hade något att bidra med då jag inte är någon kattmänniska. Men det där är ju lite märkligt för när djuren väl är innanför dörren och under ens tak så ser man till att man tar hand om dem. Det är väl därför man är morsa. Man ser helt enkelt till att de sina har det bra.
I min barndom hade vi katt. Det var mest min systers fel. Hon skulle ha djur och tjatade hela tiden om nya djur att ta hand om. Eller rättare sagt, ha nya djur. Ett tag hade hon både dansmöss och en tax och taxen var väldigt mycket för jakt. En bra hund om man ville jaga men vi hade den för att tjata oss fria för att slippa att gå ut med den. Hunden älskade mamma och det visade den alltför tydligt. Taxen hade ju fått korn på att det fanns dansmöss i huset och gav sig inte förrän han visste vilket rum de befann sig i. I sin bur alltså. Han förde sådant oväsen så till och men min syster fick ge upp och lämna tillbaka mössen. Eller om det var en mus.
För att återgå till katten. Vi hade katt några år. Det var en utekatt som oftast var inne. Hon älskade grädde och mjölk, men efter att ha visat med tydliga tecken på att hon inte tålde mjölk fick vi byta ut denna utsökta dryck mot vatten. Vi fick veta att det inte är alla katter som tål mjölk. Hur som helst så var det samma visa som med hunden och mössen. Vi hade akvariefiskar och jag tror att det var mammas intresse. (Ni märker väl att jag aldrig var inblandad i detta med att önska mig djur). Vi hade ett akvarium som var ganska stort för vi hade någon typ av guldfiskar i det, slöjfiskar hette de då. Ganska majestätiska fiskar med sina svepande stjärtfenor. Antagligen tyckte katten det också, för hon hoppade upp på akvariet och satte sig på den ena glasskivan och ville titta lite närmare på fiskarna. Med tassen försökte hon fånga en av dem. Hon var fullt upptagen med att fokusera på de simmande varelserna utan att tänka på vad hon satt på. Plötsligt brast glasskivan och hon dök i vattnet. Nu var hon ju bland fiskarna hon ville titta lite närmare på, men förmodligen var intresset att fly fältet större. För hon hoppade upp ur akvariet iklädd lite grönt och rusade så långt ifrån platsen hon kunde komma. Men minnet av denna resa var kort så när nästa skiva glas låg på plats gjorde hon om samma övning. Då var jag på plats och fick se olyckan. När hon satt i akvariet såg hon så dum ut så jag brast i skratt, och med blixtens hastighet var hon ur vattnet och försvann under någon låg möbel.
Samma katt blev rädd när vi fotograferade hemma, vilket vi gjorde en nyårsafton. Hon försvann och vi kunde inte hitta henne. Dagen efter pratade vi med våra grannar och han berättade att han kom hem på kvällen så damp det ner en katt en hårsmån från hans hatt och försvann med blixtens hastighet. Katten hade flytt från obehaget tre trappor upp i ett flerfamiljshus. Katten var försvunnen men någon av gårdens ungar hittade henne tre veckor senare. Vi var ju lite tveksamma om det var vår katt.
- ”Ge henne lite mjölk, så får vi reda på om det är vår katt”, sa mamma. Vi gjorde så och det visade sig vara vår katt. :D
Mjau/AnnChristin

Utmaning 223 - En beundransvärd person.

Det är många personer som sveper förbi mina tankar och jag berättar här mycket kort om var och en.
Mina tre barn (här skriver jag om dem som om de vore en klump) är nu vuxna men under deras uppväxt har det varit splittring i familjen. Jag har själv varit sjuk i omgångar och därmed skapat oro och förtvivlan hos dem. Trots detta har de kämpat på och skaffat sig gedigna utbildningar. Idag har de bra arbeten och är kloka och ansvarstagande vuxna. De har alltid varit en glädje för mig och jag är så tacksam att jag inte har behövt gå igenom svåra tonårsperioder med dem. Vi har alltid haft en öppen dialog mellan oss och de få gånger jag inte fått någon respons från dem har jag skrivit brev, som de har läst och vi har kunnat diskutera våra olika syner på tillvaron. Som mamma till dessa tre juveler känner jag mig mycket previligerad och jag beundrar dem för att de inte har strulat till sina liv, när så mycket pockar på från omgivningen.

En annan person jag beundrar är mamma. Hon har skapat en hemmiljö för mig och min syster trots att vi hade den pappa vi hade. Numera när jag tänker tillbaka på vår uppväxt undrar jag vad han gjorde i vår familj. Pappa var ingen person jag varken litade på eller kunde förvänta mig någon hjälp ifrån. Just nu känns det som han endast var den figuren som gjorde att vår familj ändå räknades som en familj. På den tiden var det inte lätt att leva ensamstående med barn och att skilja sig var en skam, oavsett vad som var orsaken till ett sådant beslut. Men när jag tänker på mamma kommer jag ihåg doften av nybakat när jag kom hem från skolan. När jag öppnade porten och kände doften i trapphuset sprang jag upp för alla trapporna och hoppades att det var mamma som hade bakat. Lyckan var stor när hon serverade varma bullar med en kopp kaffe med mycket mjölk. Eller om grannfrun hade bakat och hade överlämnat ett fat med nygräddade bullar till oss. Vi gjorde så våra grannar emellan, den som bakade fyllde ett fat med det nybakade och gick över till grannen. Vi hade ju inte frysar på den tiden så glädjen kom i flera omgångar på detta sätt. Det var många små händelser som bildade en trygghetskanal in i oss syskon och det var mamma som stod för dem. Tack mamma för livet.
Kram AnnChristin

Utmaning 222 - Om ett mönster.

Bilden visar klänningen under produktion

Dagens utmaning är svår, jag har inte en susning om vad jag kan bidra med. Naturligtvis börjar jag tänka på symönster till kläder. Jag har ju sytt en del under åren. När min ena dotter skulle gifta sig ville jag väldigt gärna sy hennes klänning. Det är ju en dröm som jag har haft ända sedan barnen var små. Men det är ju svårt att inte köra över deras egna önskningar. Hon kanske ville köpa sig en klänning? Vad visste jag egentligen. Jag bad henne gå ut på stan och prova olika klänningar så att hon skulle se om hon hittade någon att köpa. I vilket fall som helst är det bäst att prova olika klänningar för att se vilken modell man passar bäst i. Det är inte alldeles säkert att den klänning som är snygg passar när den väl kommer på kroppen.
Hon gjorde så och efter flera dagars springande i butiker hittade hon en klänning som hon till största delen tyckte var fin om den ändrades en del. Så fick vi veta vad hon ville ha.
Iväg till tygaffären och en erfaren brudklänningssömmerska. Vi fick goda råd och dottern ville ha en kombination av två klänningar. Med dessa mönster och massor av tyg och goda råd om ytterligare knep och smarta tips åkte vi hem. Det tog flera månader innan vi kom överens om hur allt skulle se ut och jag fick ändra och sy om ett otal gånger. Men skam den som ger sig.
I augusti förra året stod hon brud i en klänning som inte fanns någon annan stans och inte heller i någon butik. Hon var bedårande i den och jag kände att detta var vårt sista projekt vi hade tillsammans hon och jag. Efter denna dag var det hon och hennes man som skulle samarbeta med sina framtidsdrömmar. Jag skulle bli inblandad av helt andra orsaker i hennes liv. Det var en ära och en glädje att få ha alla dessa månader av diskussioner och jobb, och det var värt alltsamman.

Utmaning 221 - Om en smak.

Maskrosor, jag tycker om maskrosor, riktigt mycket faktiskt. Jag kan förstå alla dem som tycker att maskrosor är ogräs och sprider sig okontrollerat. Det är nog därför som alla tycker att de stör det gröna i gräsmattan, att blomman inte går att kontrollera. Nu för tiden när jag ser hur man mejar ner maskrosorna känner jag sorg i hjärtat, en liten sorg men i alla fall. Jag blir ledsen. Det är ju en sådan vacker gul färg.
Maskrosbarn är ju benämningen på människor som trots mycket svåra förhållanden som barn har vuxit upp och blivet starka, ofta omhändertagande människor. På engelska kallas de super-kids men maskrosor är ett uttryck som kommer från Norge. Där kallas dessa barn för löventannbarn, lejontand, och tydligen kallades maskrosor så förr. En maskros växer var som helst och tränger sig upp bland gatstenarna och visar sin gula blomma i vilken svart miljö som helst. Till och med så tränger den upp igenom nylagt asfalt. Maskrosor är en liten kämpe och lyckas komma igenom vilket motstånd som helst.
Maskrosor är riktigt goda att steka. Om du plockar blomman och klipper bort allt som är grönt och steker blomman i smör så ska du känna att smaken påminner mycket om champinjoner. Har du tålamod och hittar riktigt mycket maskrosblommor kan du göra vin. Det fordras däremot många blommor och när vinet är klart bör det lagras i fem år innan man smakar av det. Det är först då som vinet smakar gott. Maskrosor är en blomma som behöver uppskattas mer.
Lycka till / AnnChristin

Utmaning 219 - Min "goodie-bag" för författare?

I bagen hittar jag inspiration, kunskap, tålamod, lust, förmåga att prioritera författandet.
Vidare finns det en supporterskara som uppmuntrar, finns där utan att trycka ner utan bara uppmuntrar. En coach som visar mig till rätta och ger nyttig feed back. Någon som håller mig under armarna medan jag försöker flyta.
Där finns också någon som står för den ekonomiska tryggheten under tiden jag tar mina första stapplande steg.
I bagen finns det också meningsfullhet, jag vill ju även ha ett syfte med författarskapet. Visserligen tycker jag om tanken att få leva som en författare och leva på författarskapet, men det skrivna ska även har ett syfte som är mer än underhållning.
Det viktigaste för mig är ändå att få rätt inställning till prioriteringar, att jag inte faller in i den gamla livsstilen, alla andra först – sedan jag.
Sedan finns där succén. Framgången med resultatet. Och inspirationen till fortsatt författande.
Hmmm – en riktig "goodie-bag".

Utmaning 218 - Att upptäcka detaljer.

Jag har inte förmågan att upptäcka detaljerna i livet. Jag har lättare att se visioner, konsekvenser av olika handlingar och beslut. Jag brukar se skogen först och sedan alla träd, var och en. För att förstå vad min uppgift är i en arbetsuppgift måste jag få bilden på det som ska göras innan jag kan se var jag har min uppgift. Det är en lättnad att förstå hur man fungerar och vad man behöver ha för information för att fungera i en uppgift man inte har haft förut. Först då kan jag se hur varje detalj kommer att passa in i helheten.
Titta till exemper på Stockholm. (Jag berättade tidigare att jag hade varit inne i stan och fotograferat). En detalj i en del av södermalm är de gamla gatlyktorna. Det är en detalj som berättar att man vill bevara platsen som den kanske en gång såg ut. Men för att kunna sätta dit rätt detalj måste man se hela området för att få denna lykta att passa in. Detaljerna understryker då känslan, som man vill förmedla, att detta är ett område som har ett historiskt värde och då är det väldigt viktigt att man behåller de detaljer som understryker detta.
Det är viktigt med detaljer, men det är lika viktigt med helheten. Det är som ett pussel där varje bit är en detalj men där de tillsammans bildar en helhet. Så är det med allt här i livet. Att upptäcka dessa detaljer, som är dagens utmaning, är för mig verkligen en utmaning.
Lycka till till mig/AnnChristin

Utmaning 217 - Något stimulerande!

Jag måste erkänna – när jag är riktigt trött och hjärnan börjar upprepa sig själv, behöver jag något stimulerande. Något som får mig att kvickna till och hjälper mig att fokusera på det jag håller på med, eller behöver hålla på med. Det snabbaste ruset får jag från 70% choklad, helst smaksatt med chili. När jag lägger in en ruta och låter den smälta på tungan kan jag känna hur hela munnen fylls med choklad och den lite stickiga chilismaken gör entré i gommen. Hmmmm det är så gott. Då åker ögonlocken upp och hjärnan kvicknar till och helt plötsligt är jag på banan igen. Enkelt eller hur?
En annan metod är att prata med någon som behöver uppmuntras. Låter bra men är kanske lite mer av att hitta någon som har det jobbigare än man själv har. Då kan man peppa den personen och hjälpa till. Helt plötsligt är mitt eget behov av stimulans mättat och jag går hem och kryper upp i soffan och tittar på något spännande som Poirot. Då känner man sig kvick i vändningarna.
För det mesta är det nog så att jag försöker hitta en bok jag kan gräva ner mig i och vara i den tills den tar slut, givetvis. Men efter det att jag lagt ifrån mig boken sista gången börjar jag känna någon begynnande lust att t.ex. städa. Tar jag tag i den lusten är jag sysselsatt en lång tid och när det är klart behöver jag ingen stimulans. Då behöver jag bara sängen och en natts god sömn.
So long/AnnChristin

Utmaning 216 - En daglig dos.

Jag har haft ett kort uppehåll med att skriva på bloggen. Semester och andra upplevelser än mina skrivpuff-vänner, har tagit tid och hållit mig borta från datorn. Men är nu tillbaka och märker att det är en större ansträngning att skriva en vettig text till dagens utmaning än det var innan uppehållet. En liten skrivdos varje dag gör att hjärna och inspiration kommer allt snabbare för varje uppdrag. Samma sak är det nog med träning. Ska ta upp en mycket gammal vana att träna varje dag, eller i alla fall hitta en lagom dos av kroppsövningar som sträcker sig utanför det vardagliga. Erfarenheten säger att det kommer att gå lättare och lättare. Ett piller magträning och ryggträning kommer nog att bli smärtsamt och nyttigt.
Varför känns det som att det som är jobbigt och tråkigt är nyttigt? Förmodligen är det motståndet i början som gör att man har svårt att motivera sig. Men snart ska jag sätta i gång, i morgon – kanske. Nu ska jag ut i skogen och plocka blåbär, de är mycket nyttiga sägs det. Och därför ganska dyra har jag märkt. En dos blåbär varje dag gör ju att man får bättre syn. Det är bra för mycket annat också och det märkliga är att de trots är nyttiga så är de otroligt goda. Där fick jag för min hemma-gjorda tes att det som är nyttigt är tråkigt. Skönt att vi kunde reda ut det.
Tut i skogen/ AnnChristin

Utmaning 214 - Att välja sida.

Vi var ute på stan´ idag, min son och jag. För första gången fick vi möjlighet att få ha en dag bara för oss och fotografera vår underbara huvudstad. Min son är upptagen med sin familj och sitt jobb och idag var det första gången vi kunde få ägna oss åt ett gemensamt intresse. Vi såg många vackra byggnader och utsikten från söders höjder över Gamla Stan, Kungsholmen och Djurgården var så vacker. Vi fotograferade mycket och pratade ännu mer. Mot slutet av vår vandring tänkte vi att vi skulle ha en efterrätt på lunchen vi hade ätit och hittade en liten sommarservering i en av de mindre parkerna i Stockholm. På gångvägen fram till serveringen gick några äldre kvinnor. Ja, den ena kvinnan gick med käpp och höll i sin väninnas permobil med vänsterhanden. De gick sakta men eftersom vi inte hade bråttom gick vi sakta bakom dem.
När vi kom fram till parkserveringen kom jag och min son fram före damerna eftersom de var tvungna att köra en liten omväg med permobilen. Då ser jag att damen som gick bredvid och höll sig i permobilen var blind och käppen var en vit blindkäpp. Häpet såg jag med beundran på detta par. Jag och min son fick möjlighet att hjälpa dessa damer med det de ville ha, glass, kaffe och kaka. Vi följde med dem till det bord de ville sitta vid och kunde lämna dem där. De skulle galant kunna klara sig därifrån. Här var det alltså en kvinna med ben som inte fungerade och en kvinna som inte såg. Ändå väljer de att gå ut i detta vackra väder som det var idag och vill sitta ner vid en parkservering och äta en klass och dricka kaffe. Jag och min son var så glada att de hade valt att inte sitta inne utan att trots sina handikapp gå ut och njuta av det varma och sköna som fanns där.
Den här berättelsen var väl inte direkt att välja sida, men det var ändå att göra ett val. Att sitta passivt inne eller ta sig ut och lukta på sommaren och njuta av det varma vädret.