Utmaning? infriade

Ormar
Jag undrar var mina åsikter och tankar om ormar får plats någonstans i skrivpuffs skrivaruppgifter. Dagens uppgift är om infriade. Skulle detta passa där? Om man kunde få folk att förstå att det inte är ok att ha giftiga ormar i flerfamiljshus, eller i hus överhuvudtaget. De bör leva i de länder där deras övermän, eller skriver man överdjur, finns. De passar inte här. Varför skriver jag om detta?
För några dagar sedan läste jag i en frågespalt om relationer om en kvinna som var särbo med en man som ägde ormar. Han var så förtjust i dem men kvinnan som hade två barn från ett tidigare äktenskap var inte så begeistrad i dessa djur. Hon ville gärna att särbon skulle bli sambo med henne och hennes barn. Kruxet var bara att hon inte ville att han skulle flytta in till dem med sina ormar. Jag förstår denna kvinna till fullo och har funderat på det här behovet att ha just dessa djur. Ormar är ju inte sociala. De lever inte i flock, de övervintrar i kallt klimat i stora ormgropar för att hålla värmen. De är listiga på olika sätt. De är till och med så listiga att de inte är i närheten när deras ungar föds. De som föder levande ungar hänger ju träden så att ungarna faller ner på marken. Annars äter de upp sin morsa, som tack för livet då, eller….? Jag gillar inte ormar och vill inte ha de i min närhet. Att ogilla ormar tillhör de rädslor som är för vår överlevnad anser jag. Det räddar mitt liv i alla fall att inte vara för nära ormar som dödar.

Skräp

Sitter här på jobbet efter tre veckors semester. De tre veckorna har varit fyllda av liv och meningsfulla sysselsättningar. Har skrivit en del på min bok, vilket har varit riktigt lyckat och viktigt. Är nöjd med att jag har fått hjälp att hitta faktainformation och framför allt, fått styrkan att sitta kvar på stolen tills dagens arbete har varit klart. Det är en seger för mig. Men det vikigaste som har hänt under semestern har varit att jag har haft tid för mina barnbarn. De är ju så små så de har inte kunnat njuta lika mycket som jag, men en dag kommer de tycka att det är roligt att komma till mig, farmor och mormor. Sedan har jag också hunnit med sådant som har hängt över mig. Sådant där pyssel som tar tid och som man sällan prioriterar i vardagen. Det är så skönt att ha blivit av med det. Dessutom har jag haft tid att styrketräna i lugn och ro och fått upp kraften i armar och ben. Så härligt!
Vad har detta med skräp att göra? Jo, jag sitter här på jobbet och funderar på vad jag ska göra av alla dessa dokument som tidigare har varit så vikiga. Just för tillfället känns det mer som skräp och inte något som tillhör det väsentliga i livet. Semester brukar ha den effekten på mig, och förmodligen på många fler. Det vikiga som sker omkring oss är det som rör hemmet och de närmaste, allt annat kan upplevas som skräp. Man kommer till jobbet och leker kontor! Men snart har detta skräp hunnit bli viktiga dokument ska upp till beslut innan de måste arkiveras enligt arkivförordningar. Viktiga beslut som i slutänden berör andra människor. Men just nu känns dessa väldigt långt borta och för tillfället har de i min tankevärld förvandlats till skräp.

Utmaning 216 – Att skriva

Agatha Christie i skrivartagen

Längtan att skriva finns där hela tiden. Frågan är hur jag ska mätta den hunger som finns inom mig. Så fort jag närmar mig mitt skrivarcentrum inom mig så är det så många saker som pockar på. Först måste jag göra än det ena, än det andra. När är jag vuxen nog att bestämma tid och plats att bara sitta och skriva? Jag kommer ihåg den känsla jag hade när jag satt i ett ljudisolerat rum. Jag vet inte om jag har berättat det förut här på bloggen. I så fall blir det en upprepning nu. Vi var ca 10 stycken som skulle göra ett test. Många intressanta frågor hade vi att ta ställning till. Allt var på tid, naturligtvis, och vi skulle göra vårt bästa för nu skulle vi utvärderas och våra styrkor, svagheter och intelligens skulle mätas. Men det är inte det som jag har som minne utan denna glädje i att vara koncentrerad på endast en sak. Testet i det här fallet. Jag undrar för mig själv om det är det tillståndet jag längtar efter. Det var så tyst, lugnt och koncentrerat.

Samma sak är det när jag ser på en del TV-program. Som igår, när det var en Agatha Christie-deckare, Miss Marple. Jag gillar dessa gamla deckare. Visserligen handlar allt om mord men det är en förutsättning för att kunna berätta om olika karaktärer och miljöer. Och det är miljöerna jag är så förtjust i. När jag ser dessa gamla engelska hus så kliar det i mina skrivarnerver. Jag vill åka dit och hyra ett sådant hus och sitta i lugn och ro och bara skriva.

Kan dessa ”längtor” ha med varandra att göra? Jag tror det. En inspirerande miljö, långt bortifrån min egen och isoleringen från omvärlden. Ska det vara så svårt att få till det här och nu?
Hur resultatet var från testet? Inga överraskningar. Jag känner mig själv ganska bra, vet att jag börjar bli alltför inriktad på detaljer när jag är stressad och lite annat, men jag var intelligentare än jag trodde att jag var. Och det var ju en överraskning! Vad jag nu ska med det till? Gåvor som man inte använder torkar in, eller är det inte så? Så därför måste jag få den där isolerade tillvaron i det engelska vackra huset. Tänk vilken bok det kunde födas där?

Utmaning 214 – Att födas

Kan man födas som vuxen? Inte till kroppen men till anden, kan man födas på nytt. Jag är frälst och det är ett ord som jag är kluven till. Till innehållet förstår jag vad det är och det är ju att vara räddad. Att vara räddad låter bra, men ordet frälst som sådant har jag en gammal känsla till. Den känslan har jag med mig från barndomen då jag tyckte att frälsta människor var konstiga. Jag upplevde så mycket fördömelse från dem som var religiösa på den tiden och att man skulle leva på ett visst sätt. – Men om jag nu inte kunde hålla med om allt som man skulle tycka och göra så kände jag mig så falsk så jag kunde inte känna att det var något som jag ville gå in under.
En dag när jag var i de yngre tonåren var det en invigning av ny lokal för missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan. För mig var det samma sak så det spelade ingen roll. Det här var någon gång på 60-talet och jag och min kompis gick dit för att se en invigning av någonting vi inte hade en aning om vad det var. När vi satt där så var det ju det ju inget konstigt som de sa. Vi hade kristendomsundervisning i skolan och ibland gick vi till kyrkan, som var svenska kyrkan. Ordningen i mötet var annorlunda och likaså kläderna på den som predikade. Men budskapet kände vi igen så det var inte något konstigt. Vid mötets slut frågade pastorn oss om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan och uppriktigt sagt förstod vi inte vad han menade. Vi trodde ju på att Jesus var Guds son och att han hade gått här på jorden som det stod om i Bibeln. Inga konstigheter alls förutom frågan om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan. Eftersom vi inte fick någon förklaring till vad det betydde tackade vi nej. Vi gick ut i hallen och tog på oss våra ytterkläder och gick därifrån. På vägen hem pratade vi om det och tyckte inte att det var något speciellt. För mig var religiösa människor några som var snåla, de tyckte att alla andra var syndare, de hade konstiga kläder och såg allmänt tråkiga ut. Man fick inte gå på bio eller läsa vilka böcker man ville och så vidare.
Men jag trodde ju så länge som fröken i skolan sa att Jesus var Guds son och vi bad morgonbön och bad Gud välsigna maten innan vi gick till lunchen. Sedan kom vetenskapen in i skolan och kastade ut alla dessa vanor och så började jag tvivla. Men jag hade ändå ett hopp om att det fanns någon där ute som var större än oss. Det måste ändå finnas något annat, annars är allt så meningslöst. Det var mitt hopp i det kaos som min tillvaro var när jag var ung. Precis som det är för många unga människor. Livet hade sina uppgångar och nedgångar och vuxenlivet närmade sig. Jag tappade fotfästet om vem jag var och vart jag skulle i livet och hade inget att hålla mig till. Försökte ordna upp min tillvaro med utbildning, man, barn och allt som hör vuxenlivet till. Jag gick igenom många kriser i livet och så när jag var 35 år så var det dags för Guds att väcka mig. Jag insåg att mitt liv var en enda strävan och att hålrummet inom mig höll på att gräva sig större. Under min ungdom hade jag ofta magkatarr och till och med magsår. Mina leder värkte och hur länge jag än sov så blev jag inte piggare.
Så kom dagen då något stort skulle hända. Efter många möten en längre tid med flera olika människor så insåg jag att min barndoms Jesus var en verklighet för mig. Gud fanns och Jesus är hans son. De mötte mig där hemma i min hall och jag blev knockad av den kraft som det innebar för mig att erkänna deras existens och där på knä så förstod jag frågan från pastorn i missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan om jag ville ta emot Jesus i mitt hjärta. Jag sa ja ut i den tomma hallen och då fylldes mitt inre tomrum och jag kände det som att jag föddes på nytt. Något som jag inte hade haft tidigare hade tagit sin boning inom mig och jag kände att det var gott.