Utmaning 54 - 23 februari

Det ingen vet är att ...
jag har tomt på fantasi. När jag försöker skriva om en hemlighet är det helt blankt. Kanske är det en nyhet för mig själv också. I ingen är ju även jag inräknad, eller hur? Det är ju en fantastisk känsla att liksom ha ett hål i fantasin. Det har jag aldrig läst, hört eller sett förut. Undrar vad som kan finnas i det hålet? Är det som i ost, tomt och ändå med runda fina kanter, eller är det fyllt av en hemlighet som ingen kan komma åt?
Visst är det fantastiskt att hålen i osten kan få omgivningen att se så perfekt ut. Kan det vara så med oss människor att när vi inte är något som sticker ut eller gör en massa väsen av sig utan när vi är ingenting så blir vår omgivning väldigt mjuk och slät. Ingen behöver ju försvara sig mot något som är tomt och inte kräver något utan man kan ju bara stå där och vara sig själv.
Äsch – sådan är jag ju inte. Det är klart att jag har fantasi. Hur ska jag annars kunna beskriva ett hål i osten där det inte finns något.

Utmaning 51 - 20 februari

Nu är det bråttom, jag ser ingenting förutom vägen. Jag är helt koncentrerad på att inte råka ut för någonting som kommer att försena mig. Blicken är fäst långt fram på vägbanan. Skogen jag åker igenom svischar förbi utan att jag lägger märke till om det är löv- eller barrskog. Tack och lov är det ingen som är ute på vägarna vid den här tiden. Det är som att jag åker genom en mjuk, tydlig tunnel. Jag är säker på att jag hinner nu. Jag älskar den här vägen. Den är så vänlig att köra och när jag har mindre bråttom är den riktigt njutbar. Om du skulle köra här någon gång så finns det en liten möjlighet att parkera bilen lite längre fram och stanna till en stund. Är det vackert väder så har du en underbar utsikt över den lilla byn som ligger alldeles strax nedanför. Och du har en härlig utsikt och ser långt ut över havet.
Den här bilden väcker så många tankar och fantasin flödar.

Utmaning 50 - 19 februari

SKAVSÅR.
Skavsår kan förstöra mycket. Jag vet, i min ålder har man ju haft en del skavsår på hälarna, tårna, under fötterna. Med vissa människor får man skavsår i öronen. Det känns som det i alla fall. Öronen tjatas sönder liksom, men det var inte det jag skulle berätta om nu. Jag hade så fruktansvärt ont i fötterna och det hade varit så i flera år. Efter en sommar med espadrillos var det kört. Fötterna värkte dag och natt och jag kunde knappt gå. Fick åka till akuten för att få hjälp och råkade få en duktig läkare, som utan att undersöka mina fötter, konstaterade att jag hade hälsporre i båda fötterna. Fick hjälp med att skaffa hålfots inlägg som skulle avhjälpa. Nu tyckte jag inte att det var så mycket bättre med att gå med dessa i skorna, men vad gör man? Härdar ut! Är det man gör. Travar på! Nu kom en arbetskamrat med tipset att skaffa MBT-skor. Dyra, men bra, en investering! Äntligen skulle jag kunna börja ta mina långa promenader som jag så väl behövde. Satte på mig skorna, gjorde mig beredd på att nu ska vi gå! Efter halva da´n var jag tvungen att ta av mig skorna. Trots alla pengar och de bästa skorna jag kunde få som hjälp med fötterna så fick jag skavsår, just det SKAVSÅR. Vem kunde tro att dessa perfekta skor kunde ge mig SKAVSÅR? Hur skulle jag nu göra? Jag fick plåstra, lirka, smörja in, gå i strumplästen, använda skor utan häl, i flera veckor tills skavsåren läkte. Nu har skorna och jag blivit sams. Så när det inte är halt längre så kommer vi nog att jobba tillsammans igen, skorna och jag, så jag får mina välbehövliga promenader. Snopet i alla fall!

Kvinnor kan

Igår stod jag och tittade ut genom köksfönstret. En pojke, ca 5 år, stod vid några kassar som stod på marken framför honom. Bakom honom kom en kvinna med två tunga kassar och gick förbi pojken, hon fortsatta cirka 30 meter innan hon satte ner sina kassar. Då vänder hon sig om och pojken börjar springa mot henne. När de möts gör de high five och fortsätter åt varsitt håll. Pojken springer fram och passar de två kassarna som kvinnan lämnade. Hon går tillbaka där pojken stod och hämtar dessa kassar. Hon lyfter upp dem och jag ser att de är tunga, går framåt, förbi pojken 30 meter, sätter ner kassarna, vänder sig om och pojken skuttar fram, gör high five med kvinnan, springer fram och passar de främre kassarna medan kvinnan hämtar de andra. Så upprepas proceduren. Helt fantastiskt att få bevittna detta. Dessa fantastiska kvinnor som klarar av livets svårigheter på ett sådant lekfullt sätt. Jag sänder min beundran till henne.

Utmaning 48 - 17 februari

Vilken var den mest intressanta människa jag pratade med igår?
Ja, frågan är ju enkel att svara på. Jag träffade inte så många då jag var ledig från jobbet. Vi hade varit bortrest över helgen. Min son gifte sig och det var en glädjefylld händelse och naturligtvis en massa tankar och känslor i omlopp. Jag förstod att jag behövde en dag då jag fick smälta alltihop så därför tog jag en extra ledig dag. Men så ledig blev den nu inte. Min väninna ringde och frågade om jag kunde hjälpa henne med att vara barnvakt åt hennes femåriga dotter en stund. Flickan var hängig och trött och orkade varken med dagmamma eller följa med sin mamma då hon skulle gå ett ärende på sta´n.
Jag åkte över till henne och satt där och väntade på att mamman skulle komma hem. Dottern låg i sin säng och tittade på film på datorn. Efter ett tag kom mamman hem och jag skulle gå. Jag klappade om dottern och sa: -”Var rädd om dig, så du blir frisk”. Sedan gick jag mot dörren. Där skickade jag en slängkyss till henne och sa: ”Du är riktigt söt du, en slängkyss smittar inte så du kan skicka en tillbaka”. Det gjorde hon med orden: ”Min mamma tycker också att jag är söt”. ”Ja, men det är du ju, så det är riktigt” svarade, jag och gick. Tänk att ligga där sjuk och trött och veta att man är söt, utan att för den skull vara märkvärdig. Det måste kännas gott i hjärtat på henne. Jag var glad för att hon kände det så och visste att hon var söt. Det var ju sant.

Utmaning 47 - 16 februari

Att återvända.
I tankarna återkommer jag ofta till min barndom. Där finns ofta svaret på själens frågor idag. Varför, hur kommer det sig, vad betyder det att han/hon sa så/gjorde så…. och många fler frågor poppar upp ideligen. Det onda gör ont därför att själen har fått ett sår som inte läker. Jag måste vid sådana tillfällen återvända till det som var, så jag kan städa undan det som skaver. Jag vill inte bära med mig de stenar som fortfarande gör mig illa. Jag vill omvandla dem till skimrande diamanter och rubiner röda som blod. Därför återvänder jag då och då till tiden Då. Min själ blöder ibland men allteftersom fylls min vackra påse med den ena ädelstenen efter den andra.

Utmaning 46 - 15 februari

Vilka egenskaper behöver en bra författare.

Jag vill verkligen bli författare och skriva…, vad vill jag skriva? Har jag egenskaperna? En författare måste ha
Tålamod – tålamod med sig själv och sin egen frustration.
Idéer - är naturligtvis viktigt. Men om jag ser till mig själv skulle jag börja på 10 böcker samtidigt, så jag tror nog att ha gåvan att
Strukturera – inte är så dum.
Vilja – är mer än önska. Det är en drivkraft
Envishet – är nog en syster till viljan att skriva. Sitta vid datorn, skrivbordet, café bordet, köksbordet eller var som helst och punkta ner ord, meningar, eller vad som kommer till en när man håller på och föder boken.
Orädd – det är också viktigt att vara orädd i sina formuleringar och våga berätta även sådant som tangerar de egna såren i själen.
Klister i baken – australiensaren Bryce Courtenay, författaren till Ensam är stark, har sagt. ”Man måste ha klister i baken, det som gör att ens rumpa är ordentligt fastklistrad vid den stol man sitter på framför datorn. Den som har det starkaste klistret vinner.”
Trots allt detta - Det enda sättet att skriva en bok är att skriva en mening i taget.

Utmaning 45 - 14 februari

Valentines Day. en kärleksförklaring.

Du vackra, du ljuvliga och kärleksfulla. Du fyller min dag med en glädje som går över allt annat som tänkas kan. Hos dig är jag trygg. Jag känner din närvaro trots att jag inte ser dig. Så fort du kommer in i rummet jag befinner mig i känner jag dig, jag vet dina steg över golvet. Du kommer nära och jag växer i styrka och min kärlek till dig blir oändlig. Jag ser inget slut ingen början allt är ett enda nu.

Utmaning 43 - 12 februari

Något jag önskade mig hett när du var liten men aldrig fick.

Ett piano! Jag ville så gärna ha ett piano. Men jag fick aldrig något. Jag är ju inte särskilt musikalisk och skulle väl passa in i ”kören för alla dem som inte kan sjunga”. Men här i denna berättelse står ju pianot jag alltid drömt om. Vitt, vackert, med svarta och vita tangenter. Det var en dröm att få trycka ner den ena tangenten efter den andra. Tänk att man kan få till en vacker melodi, eller en hotfull, skrämmande varningssång ur dessa vackra ”tänder”. Jag sitter där på pianostolen och förundras, våndas och klinkar. Läxan som jag har till nästa lektion är svår. Jag får inte till den, har aldrig hört melodin förut och vet alltså inte hur fort eller sakta jag ska spela på de vita och de svarta. Balkongdörren står öppen och plötsligt hör jag grannens radio spela min melodi. Den jag övar på: Åh, är det så det ska låta? tänker jag och härmar efter bästa förmåga. Plötsligt lossnar det och jag glider in i musiken och spelar så ljuvligt att fåglarna kommer och sätter sig på fönsterbläcket. Jag känner musiken genom mina fingrar, upp genom hjärtat och ut genom munnen. Jag nynnar, vaggar lätt, sluter ögonen och är musiken. Vilken underbar dröm.

Utmaning 37 - 6 februari

Här är någon som känner sig efterlängtad

Varje år är det samma sak. I många månader så förbereder sig familjen. Hur blir det i år? Kommer det vara lika lyckat som förut eller har man tröttnat? Många frågor trängs i hjärnkontoret, nervositeten pockar på och sipprar ut i porerna. ”Jag vill inte bli avslöjad” tänker han, det skulle vara så förödande. En stor förändring skulle då ske och han var inte beredd på det än. Lite till ville han ändå vara med om det. En gång till. Han var som ett barn som ville åka karusell en gång till, bara en gång till. Men det här var så speciellt och han var riktigt lysande. Glädjen fann inga gränser, han kunde verkligen känna förväntan långt innan entrén, en accelererande känslostorm som när han öppnade dörren skulle komma emot honom. Det här var hans stora rollprestation. Varje gång förändrade han kläderna, ändrade dialekten, gick på ett annat sätt. Ett år haltade han så mycket så ryggen låste sig. Det var riktigt illa då, men han kunde behålla hemligheten, fastän påfrestningen blev stor. Men i år är det lite annorlunda. Så var det dags. Bank, bank lät det på dörren. Lätta barnfötter hoppade jämfota på andra sidan och glada hejarop och skratt blandade med nervösa skrik.
Så öppnar han dörren och som varje år frågan han: Finns det några snälla barn här? Jaaaaa, skriker alla barn. Pappa är tomte i år!

Utmaning 32

Ljus, hur påverkas jag av ljus?
Det är ju olika och beror på vilket ljus vi talar om. Idag är det en underbart ljus, klar och något kylig dag. Ljuset så här i början på året medför en sådan förhoppning om en skön framtid, ett bra år, en öppning från mörkret. Vi tittar ut på morgonen och blir glada om himlen visar sig blå och inte störs av gråa moln. Sinnet blir liksom likadant. Öppet, klart och alla mörka tankar måste fly iväg. Vi vet att det blir ljusare och ljusare allteftersom vi närmar oss sommaren. Vi blir gladare och öppnare mot människor vi möter.
Ljuset på vintern omhuldar oss och visar på att det faktiskt finns ljusa punkter trots att det är mörkt omkring oss. Några tända stearinljus sprider mer än ljuset utan också värmen och inbjuder till gemenskap: - Kom här och dela värmen med mig, vi kan sitta ner en stund och vara förtroliga. Romantiskt? Ja, med rätt person men avvaktande med fel person. Ljuset i mörkret ger oss tröst och vägledning. Jag ser så mycket så jag kan ta nästa steg, sedan nästa och nästa. Då jag inte kan se så långt i det naturliga, så ser jag längre i mina tankar, mina drömmar och jag städar i minnenas arkiv. Det är skönt och befriande. Jag ser sedan med tillförsikt fram till det ljusa dagsljuset.