Utmaning 204 - En fest vi inte glömmer

Mamma skulle fylla 70 år och ville inte ordna någon fest. Det hade hon gjort när hon fyllde 60 tyckte hon så att ordna en fest till var mer jobbigt än roligt. Då träffades vi, min syster och jag, och diskuterade hur vi skulle göra. Självklart skulle mamma ha en fest.
Tillsamman med en av våra mostrar fick vi kontakt med större delen av släkten. Vi skickade ut en inbjudan om en överraskningsfest för mamma och att det skulle vara roligt om alla vi kusiner också kunde träffas.
Vi ordnade så att vi (jag och min syster) stod för lokalen och fikat så fick de andra ta med sig egen mat. Det blev både som en inomhus picknick och buffé. Alltihop skulle bli en överraskning för mamma. Undret var att ingen försa´ sig under det vi planerade och hade all kontakt mellan varandra. Vi bodde ju spritt i södra delen av Sverige, från Värmland till Småland och upp hit till Stockholm. Mamma var ju den som var centrum och stod för kontakterna mellan sina syskon.
Nåväl, det var mycket som skulle planeras och sovplatser skulle ordnas, men så kom då DAGEN då festen skulle vara. Vi hade förberett oss så väl att alla hade gått över till den lokal festen skulle vara i och så hade vi ordnat en liten träff för mamma hemma hos mig. Inför henne hade vi sagt att vi hade bokat ett bord på en fin restaurang inne i stan men att vi skull åka gemensamt från mig. På vägen till tåget svängde vi av och gick in lokalen med något svepskäl som ursäkt. I lokalen, som var nedsläckt och alldeles tyst, gömde sig alla släktingar. När vi kom in hoppade alla fram och började sjunga, ”Ja må du leva”.
Mammas reaktion var: först tyst någon minut sedan skrek hon rakt ut ett skrik som naturligt inte hör festligheter till. En sådan otrolig överraskning det var för henne. Där var alla hennes syskon med barn och barnbarn. Vi var ca 60 – 65 st av alla de storlekar. Vi överräckte det släktträd som vi hade knåpat ihop och diverse presenter.
Det var en fantastisk träff. Det som var så otroligt var att alla småbarn på tre, fyra år och uppåt visste att alla var släkt med alla och det blev en naturlig gemenskap trots att man inte visst om att alla dessa fanns och då aldrig hade träffats.
Ja, det var en fest som ingen av oss glömmer. Många vill att vi gör om det, men det ska nog till att en viktig person fyller jämnt för att man ska orka med ansträngningen.

Utmaning 202 - Lust.

Lust är en drivkraft som kan användas på olika sätt.
Ett besvärligt ord. Ordet betecknar en känsla som kan innebära att man uppträder oanständigt och gör att man kan trassla in sig i förhållanden som är svåra att trassla sig ur. Eller att man uppträder ekivokt etc etc.

MEN det kan också innebära en hjälp i vardagen. Jag ska ge ett exempel.
Jag har varit sjuk i många och långa omgångar. Har genomgått flera hjärtoperationer efter det att jag fick en infarkt i unga år. Det här har inneburit att min kropp inte är så snäll mot mig alla gånger. Jag har haft svårt att jobba upp muskelkrafterna efter de hårda prövningar som infarkt och operationer innebär. Det är många gånger svårt att disciplinera sig till långa promenader när man är ensam och det är ett stort motstånd att påbörja någon form av fysisk träning. Att städa och då menar jag skura golv, damma, putsa fönster och allt det där tunga som man behöver göra är inte roligt och ni skulle bara veta hur stort motståndet är. Det är här lusten kommer in. Ibland knackar den på och kommer in som en gäst i mitt hem och tar tag i mig och ger mig kraft. Jag får vilja och förmåga att ta skurtrasan, mattpiskan, dammvippan och fönstertrasorna och allt går som i en dans. Jag sätter på musik och sätter igång och alla dessa böjningar och sträckningar som man gör känns som ett välbehövligt gympass. Jag sträcker mig under sängarna och sofforna och ser till att det blir dammfritt och torkar av med en trasa som är indränkt i något väldoftande rengöringsmedel, jag höjer mig upp på tå och dammar av de högsta bokhyllorna. Då sjunger jag och gläds åt att smutsen och dammet försvinner. Jag njuter av varje rengjort hörn. Det finns inte längre några höga trösklar att kliva över utan allt blir som en lek.
När allt är klart känner jag mig nöjd och lycklig och tacka för lusten som kom som min personliga hjälpreda. Jag öppnar dörren och tackar för all hjälp och önskar den välkommen tillbaka.
AnnChristin

Utmaning 195 - FRANSKT

Dagens tema ger mig hur många associationer som helst. Men det första jag tänkte på är ett fotografi jag har av min moster från 1962.
Jag fick följa med min moster, morbror och kusiner när de åkte Europa runt på några veckor sommaren -62. Det var en härlig upplevelse, vi tältade och blåste gummimadrasser varje kväll och varje morgon packades allt ner igen för att åka vidare. Ett äventyr och en utmattning. Men Paris kommer jag speciellt ihåg. Det var Eiffeltornet, Triumfbågen, Avenue des Champs-Élysées som jag minns som en mycket bred och exklusiv gata med affärer som såg så fina ut att jag knappt vågade titta in genom skyltfönstren. Och så alla dessa bilar som förde ett fruktansvärt oväsen. Min morbror körde sin bil i denna trafik, medan jag satt bak med mina kusiner och tittade storögt på hur alla for kors och tvärs, tutade och bar sig åt tillsynes utan vett.
Efter Paris åkte vi vidare och ut på landet. Vi såg stora vinodlingar och gamla hus. Vad visste man om världen när man var 12 år och inte hade Internet eller tittade så mycket på TV? Böckerna i skolan kunde inte ge den här vardagsbilden av ett land som vi nu fick uppleva. Vi stannade till vid de små byarna och handlade. Det är från en sådan där by som kortet på min moster togs. Hon hade varit och köpt Pain Riche och så många att hon hade klämt ihop dem under armen. Så gjorde man i Frankrike det såg vi överallt. Så därför tog morbror kortet på henne. MEN att ha brödet fastklämt under armen en varm sommardag tyckte jag inte var så klokt. Hur skulle brödet smaka sedan? I mitt unga sinne trodde jag att det var därför man åt sådan där små starka ostar och drack sitt rödvin. Efter mosters brödköp såg jag gubbar och gummor överallt med klämda Pain Riche under armarna. Det är mitt minne av Frankrike.
Jag ser även framför mig grönklädda kullar som böljar sig runt de smala vägarna. På en del av dem växte det vindruvor. Men då vi var där var de inte mogna. Små och sura kart var det enda vi kunde smaka på så där vid dikeskanten.
Jag undrar om det skulle vara möjligt att få hyra ett litet hus i Provence under en semester? Det är något jag skulle se fram emot. Jag tror att jag ska ta och höra mig för om jag inte känner någon som har en anknytning till denna del av Frankrike.
Tack Ann för utmaningen, nu måsta jag längta till Frankrike också och Grattis Frankrike.
/ au revoir, eller à tout à l´heure / AnnChristin

Utmaning 194 - Att gå i mål.

Usch vilket utmaning, att skriva om att gå i mål. Jag känner mig nästan avslöjad. Börjar fundera på om jag någonsin gått i mål. När jag gör en snabb sammanfattning i minnesbanken känns det som att jag har en massa oavslutade projekt. Men behöver det betyda att jag inte har gått i mål någonstans? När jag nu sitter här och funderar på vad jag har satt upp för mål i mitt liv, då känns det som att inget av det som jag har satt upp som mål har jag lyckats med.

Men är det verkligen så? Som med ViktVäktarkurserna till exempel. Jag gick ner i vikt en ca 10 kg varje gång, men trots det känner jag mig misslyckad eftersom målet var mycket längre bort. Med den kikaren framför mina ögon hade jag svårt att njuta av det jag hade uppnått. Minus 10 kilogram. Att jag hade kämpat för varje gram glömde jag bort, därför det var så många fler gram som jag inte hade fått bort. Varför kan man inte njuta av det man har lyckats med i stället för att ha på sig ”långt-bort-i-målet”-kikaren!!!! och gräma sig över det som inte blev?

Eller som med min examen! Den fanns inte eftersom jag hade en futtig liten tenta kvar för att få ut examensbetyget. Men den tentan hade fått en sådan hög tröskel framför sig så det var nästan oöverstigligt. Livet med jobb, familjebildning och barn gjorde att den där sista tentan sköts framför mig hela tiden, tills den dag då jag endast hade några månader på mig att fixa det sedan skulle det bli för sent att få en examen. Utbildningen kunde ju ingen ta ifrån mig, men examen? Nu hade det gått så lång tid, så att komplettera med någon bok var inte möjligt utan jag fick läsa in ett nytt ämne. Vilket jag gjorde och samtidigt som jag väntade mitt tredje barn, jobbade heltid, hade två små barn som behövde mig och ett hus att sköta – så pluggade jag in mig på ämnet och skrev en uppsats. Med lite hot och eld i baken så klarade jag av det. Jag gick i mål, 10 år senare men ändå. Jag fick min examen. Är ganska stolt trots allt. Jag gjorde det. Men det var länge som jag kände att jag hade misslyckat. Att jag hade missat målet.

Det jag behöver göra är kanske att vara duktig på att fira det jag har klarat av. Ha en liten fest, eller gå på bio bara för att markera och påminna mig själv om att jag har gått i mål. Att jag har gjord det jag lovat.

Ja, det ska jag göra. Det blir mitt nästa mål: Jag ska bli bra på att berömma mig själv, inför mig själv så att jag märker att jag avslutar det jag påbörjar.

Bye / AnnChristin

Utmaning 191 - Att bli tagen på allvar.

Blir man tagen på allvar? Ja, det är en fråga som man kanske ska ställa sig. Nog tror jag att jag blir tagen på allvar. Folk tror ju på vad jag säger. Kanske är det lätt att inbilla sig det, när ens barn gör som man säger. När de var små och de verkligen trodde att jag hade ögon i nacken. Jag såg allt och hörde allt, trodde de. Min ena dotter fick en chock när hon vid 16-års ålder upptäckte att jag inte kunde allt. Vad säger man om det? Att jag nog hade lyckats, eller hur? Tänk vilken trygghet hon måste ha känt. Men hade jag den känslan, att jag blev trodd och de gjorde som jag sa, naturligtvis inte. Det var ett tjat och förmaningar i vår familj som i alla andras.

Men varför inte vända på frågan och fråga sig om man tar andra människor på allvar. Nog tar jag människor på allvar, även om de har åsikter som jag inte skulle vilja göra till mina så handlar det om respekt att tillåta att andra har andra åsikter.

Det var en tid när jag vikarierade som lärare i skolorna runt Stockholm. Ofta när man kommer som vikarie är det ju fritt fram för alla lustigkurrar att visa sin repertoar av konster i klassrummet. Det bästa knepet jag hade då var att sätta den busigaste killen (det var alltid en kille) som min hjälpreda och tolk. Han fick berätta vad som rent praktiskt brukar ske vid raster och sådant som inte hade med undervisningen att göra. När jag behandlade dem med respekt och litade på vad de sa, märkte jag en skillnad. Att ta ungdomar på allvar är den bästa medicinen. När jag visade att jag trodde på det de sa inträffade förvandlingen. Helt plötsligt börjar dessa lustigkurrar att skärpa sig och visar mig att ”Du kan lita på mig och det jag säger.”

Tidningarna har ju en tendens att överdriva alla händelser för att kunna sälja lösnummer. Det har ju blivit så att det är sällan som jag förfasar mig över någon stor rubrik. Det jag kan undrar över är var sanningen ligger någonstans. Inte är det i artikeln i alla fall. Tyvärr har det blivit så. Om inte massmedia tar sina läsare på
allvar, så tar inte jag dem på allvar heller. Och därmed köper jag inte någon tidning.

Och nu står den viktiga frågan kvar. Tar jag mig själv på allvar? Hur prioriterar jag - om jag tar mig själv på allvar? Den frågan får nog följa med mig ett tag för den är större än jag kan svara på nu. Hur gör man när man tar sig själv på allvar?
Och så kommer vi till sista funderingen: ”Vem tar dessa rader på allvar?”
Hej då AnnChristin

Utmaning 189 - En känsla jag trivs med

Jag satt i möte i en stor lokal. Vi var kanske 1000 eller 1500 personer på detta möte. Några personer i lokalen kände jag men långt ifrån alla. Det var både gamla och barn och alla åldrar där emellan och jag satt där tillsammans med både kända och okända. Jag hade det bekvämt och följde intresserad det som hände på scenen.

Helt plötsligt kände jag en värme komma över mig bakifrån. Jag var oförberedd på att något sådant kunde ske, så jag satt där och funderade på vad det var. Så mycket visste jag att det inte var någon värmefläkt eller något varmt stråk som flödade i lokalen. Jag tappade koncentrationen på vad som sades medan jag satt där och försökte lokalisera vad det var för något varmt som omslöt mig. Helt plötsligt känner jag att det är någon som tycker om mig här. Det var det som var det varma - någon här i lokalen tycker om mig! Jag blev så rörd och satt och njöt i denna osynliga famn. Det var en känsla som jag inte upplevt förut, att man kan sitta i en lokal med så många människor och känna att det finns en speciell människa som tycker om mig, just mig. Med denna känsla från en speciell person så skulle jag kunna uträtta stordåd. Så kändes det. Jag blev stark, orädd, klok och växte säkert flera decimeter. Men vem var det som förmedlade detta varma, vackra tillstånd? När mötet var slut vänder jag mig om åt det håll som jag kände denna värme komma ifrån och upptäcker Honom. ”Jasså, han tycker om mig i alla fall”, tänkte jag. Jag undrar hur det blir nu? Det har gått flera år sedan detta hände mig, och jag undrar fortfarande ”Undrar hur det blir nu?”
AnnChristin

Utmaning 187 - Om tystnad.

Tystnad kan vara vilsam om den är självvald. En promenad i skogen med en vän som inte pratar så mycket är mycket uppbyggande och stärkande. Jag vet inte om jag skulle vilja gå i skogen alldeles själv. En gång i tiden var det inga problem, det var då jag kände mig oövervinnelig och hade inga problem med en skogspromenad mol allena, men nu är det inte lika njutbart, tyvärr. Men tystnad kan också vara riktigt obehaglig.
Det var en person som var i konflikt med sin arbetsgivare. Hon hade inte något annat val än att gå till jobbet varje dag trots att det var en plåga. Hon genomled dagarna och tänkte att det kommer en lösning så småningom. Hon läste platsannonser, men insåg att det var svårt i hennes ålder och med hennes sjukdomshistoria att få något annat jobb. Det gällde att härda ut. Hon berättade att en dag när hon kom till jobbet, satt alla i fikarummet och fikade. Hon gick dit för att hämta kaffe och ta med sig till sitt skrivbord. När hon kom in i rummet blev det helt plötsligt tyst, ingen sa´ något och hon kände att alla tyckte det var obehagligt. – Jag tänker inte bjuda på någon lättnad för dem med att börja prata, tänkte hon. Så hon tog muggen, hällde upp kaffe och mjölk i lugn och ro och gick därifrån. Efter ett tag bröt kaffesällskapet upp och var och en gick till sin plats.
Det som sedan hände var att en av arbetskamraterna kom in till henne och frågade hur hon mådde. Han hade tyckt att det var riktigt obehagligt att de tystnade allihop när hon kom in i rummet, men försäkrade att den tystnaden inte hade med henne att göra, men han var nästa skräckslagen för den känsla av obehag som hade spridit sig. Själv hade min vän inte haft några problem med den tystnaden, utan lät allt vara som det nu var.
Så småningom blev det också bättre på arbetsplatsen. Chefen och hon pratade ut om vad som hade orsakat konflikten. Det gäller att inte låta sig påverkas av vare sig människor eller tystnader.

Du är ett offer, sa han.

Du är ett offer, sa´ han.
- Ja kanske det", tänkte jag. Jag är nog ett offer. Ska jag be om ursäkt för det nu?
Snabbt for tanken genom mitt huvud. Först blir man gjord till ett offer för att någon i ens närhet har burit sig illa åt mot en. Sedan hittar man ett sätt att överleva i detta och då är man ju ett offer och eftersom jag fortfarande är jag och inte har varit tillåten så är det svårt att se att man kan vara någon annan.
- Ja, jag är ett offer! Det är ungefär som att vara alkoholist. Ja, jag är alkoholist, säger man och menar att man är ett offer. Nu dricker jag inte alkohol så det är inte det som är problemet. Jag behöver få bli erkänd. Betrodd. Jag behöver betyda något bra. Jag behöver få utrymme. Jag vill inte behöva ursäkta mig i onödan. Jag är bra som jag är och jag kräver att andra ska göra det jag behöver de ska göra för att få mitt jobb gjort.

Dagen efter.
Känns lite avslöjat idag, men vad ska jag göra? Kan inte göra gårdagen ogjord, visst skulle jag vilja att jag hade kunnat lösa detta på ett annat sätt. Men nu är det så här. Sträcker på mig och tar kommandot. Kommer ihåg vem jag är. Det är så lätt att krypa undan en hotande auktoritet. Vanans makt är så stor, så jag måste ta det som ett projekt att kunna hantera det. Text från 2005 av AnnChristin

Stukade vingar

Hon verkade vara dynamisk, veta vad hon vill, men innerst inne hade man stukat hennes själ. Hon hade inte tro på sig själv, utan kände sig undanskuffad, bortglömd och missförstådd. Vem skulle kunna se henne såsom hon var, med den brutna själ hon bar, tyst och sårbar. Ingen kunde se på henne att hon inte hade läget under kontroll, ingen kunde se hennes stora sorg. Hon gömde allt under en glättig yta som alla avundades henne. De flesta var rädda för henne. Själv förstod hon inte varför.
Text av AnnChristin 2005

Utmaning 183 – En skattkista full med minnen.

En skattkista var väl det jag önskade mig som mest när jag var barn. Jag hade många kartonger, stora och små, som jag gömde saker i som jag ville ha kvar. Jag kunde plocka fram den låda som innehöll det jag önskade titta på just då och känna på stenen från den där stranden som var så fin, den som var så slät och vacker i färgen. Så kom jag ihåg den resan som vi gjorde då, med familjen eller med min morbror och moster med kusiner. Kolapappret från en stad i ett annat land. Just så smakade den kolan och vykort som visade vackra utsikter och byggnader som var kända. Jag kunde inte spara vad som helst, det var tvunget att vara sådant som man normalt sparar på, annars skulle min syster hitta lådan och reta mig. Det ville jag inte, inte alls på långa vägar.
Min kompis och jag gömde skatter ute i skogen. En plåtlåda skulle nog räcka för att inte sakerna skulle bli förstörda och hittas av djur. Vi fick en sådan låda och i den lade vi hårt bröd, snäckor, en liten docka som vi inte lekte med längre, bokmärken och annat som vi inte skulle gråta över om det försvann. Sedan gick vi ut och grävde ner lådan. Men det var viktigt att vi inte skulle glömma bort var vi hade gömt den så då gjorde vi en skattkarta. Det har man ju när man har gömt en skattkista. Då gällde det att vi var sams så inte den andre skulle förstöra skatten.
Det är viktigt med skattkistor och vackra minnen. Just nu håller jag på och skannar in bilder från det när barnen var små. Jag blir påmind om den tiden och nu ser jag hur underbara de är. Då var jag fylld av ansvar och vardagliga göromål så jag hann inte riktigt njuta av dem, men nu när jag ser på bilderna ser jag hur fina de är och hur fantastiskt det var. Det om något är riktiga skattkistor fulla med minnen.

Utmaning 182 - Att göra något meningsfullt

Nu har jag grubblat på vad jag tycker är meningsfullt. Jag har inte tänkt på fattiga länder, svältande barn, sjuka barn och vuxna. Visst är det meningsfullt att hjälpa dem, missförstå mig inte. Lämnar en slant vid insamlingar, skickar pengar till organisationer jag litar på, visst det är meningsfullt. Men jag ska vara ärlig och säga att jag inte känner det meningsfullt. Det är som städning, det ska göras annars är det inte bra. Om det ska kännas meningsfullt måste det vara något utöver det dagliga eller det vanliga.
Kan det vara att tvätta fönstren fastän jag inte har lust till det – Är det meningsfullt? Ja, det är det men det känns inte meningsfullt.
Kan det vara att äntligen städa ur förrådet och kasta iväg det som inte behövs? – Är det meningsfullt? Ja, men det känns inte så.
Vattna mammas blommor när hon är bortrest. – Är det meningsfullt? Ja, men det är något som jag ska göra.
Det som känns meningsfullt är det där oväntade som man gör. Stannar och pratar en stund med grannen. Jag tar mig tid att se någon, stannar upp en stund och pratar bort en stund. Lyssnar på någon som har bekymmer och som får prata av sig en stund. Det känns meningsfullt.
Jag tänker att det som känns meningsfullt är det som finns utanför den där listan som jag har gjort upp, alla dessa måsten och borden. Det är väl konstigt, att listan som måste göras för att det är nödvändigt inte känns meningsfullt utan det som inte syns för ögat som samtal och att bara finnas till för någon är det som känns meningsfullt och fyller min själ med glädje. Så egentligen är det skillnad på meningsfullt och meningsfullt om ni förstår vad jag menar. Att göra något meningsfullt och att vara meningsfull känns inte som om det är samma sak.