En timmes skön höstpromenad är stärkande. Jag gick den välkända vägen och var försjunken i mina tankar. Tänk vad en promenad kan göra för tankarnas hälsa. Det var lite trögt med den övriga hälsan så jag tog det lugnt och stannade till lite då och då. I närheten vid en lågstadieskola höll man på och smalna av körbanan så ingen skulle kunna köra om när bussen stod vid busshållplatsen. Mina tankar gick till den otäcka utveckling som har varit en tid. Alltför många kör alldeles för fort på vägar där det bor många barn och där lågstadieskolor och daghem ligger. Man har försökt få bilförare att sänka hastigheten på alla dessa platser och har därför satt upp 30-skyltar. ”Tråkigt att det inte hjälpte, men det här är bra ” tänkte jag, synd att de måste göra hinder som skadar fordon för att man ska få förare att ta det lugnt så att de inte skadar barn. Jag funderade vidare på hur hårt det ha blivit oss människor emellan när jag avbröts av:
”Hej, kan du hämta bollen, är du snäll”. Jag tittade upp och såg fyra små killar hänga över staketet till skolan. ”Bollen, den ligger där”, ropade de och pekade på andra sidan gatan. Jag såg bollen så jag hämtade den och gick över med den och kastade in den till dem. ”Ni kan inte kasta så långt när ni inte kan gå ut och hämta den”, sa´ jag till dem. Då säger den lockhåriga grabben lite blygt: ”Jag visste inte att jag kunde kasta så långt” och så vände de sig om och gick några steg innan de vände sig om ”Tack så mycket för hjälpen”, sa han. Jag blev så glad över denna artighet och kände att det är i alla fall en bra generation. Denna artiga och trevliga pojke var en fin liten representant för den yngre generationen som är på väg att växa upp. Jag hoppas att deras friskhet får hålla i sig länge och långt upp i åren. Jag gick hem med en skön känsla i magen.
