söndag 17 juli 2011

En kort suck inför ett avgörande

Jag ska skicka iväg några kapitel till min författarcoach, Ann Ljungberg, om hon fortfarande vill kännas vid mig. Allt har tagit sådan lång tid och mycket av livet har varit i vägen. Nu när jag ska bestämma vad som är klart för att bedömas har jag en sådan vånda. Jag måste avgöra vad som är klart och vad som måste bearbetas om igen. Det är ett riktigt avgörande.
Samma vånda har jag med min nya hemsida som jag håller på och bygger upp. Jag kommer att lägga ut en del texter där och hela tiden är det en avvägning av hur mycket jag ska lägga ut. Jag håller på och lär mig något helt nytt som kommer att föra ut mina tankar i cyberrymden och hoppas att de träffar på någon som har behov av just det. Allt detta arbete är en lång räcka av avgörande, beslut, ändringar och nya beslut. Så är det i mitt liv just nu.

Trotsa var det

Det finns ett uttryck som jag inte klarar av att hantera. Det är: Det går inte!
Då är det som om hela mitt inre reser sig upp som en man och skriker – JO! DET GÅR, DU VET BARA INTE HUR! Så skriker den där filuren inom mig, som har rest sig som en man. Hon, den där filuren, är ett enda trotsigt stort motstånd. Det är som en vägg, eller mur, det är det enda jag inte kan komma förbi. Trotset, att aldrig ge upp, hur svårt det än verkar.
Ibland har jag varit i situationer då det varit enklare att bara acceptera sakernas tillstånd och inte brytt sig. Men det motståndet inom mig har varit så starkt så jag har inte kunnat ge upp. Det var så det kändes när jag låg på intensiven efter hjärtinfarkten. Det hade varit lätt att bara ge upp. Men jag kunde inte. Hon, inom mig, var starkare. Den som trotsade döden och vägrade ge upp. Jag låg och bidade min tid och till slut kunde jag komma vidare. Jag fick träna på att gå i trapporna och klara av några våningar innan jag skickades hem. Men det var en härlig seger att få möjligheten att trotsa döden och fortsätta att leva ett riktigt levande liv.


fredag 15 juli 2011

Samband

Bakom fasaden av glädje gömmer sig sorg, tristess, ilska och vanmakt. Hon får vara ifred alla de glada dagarna och kan då ha sina inre bearbetningar utan att någon frågar: Vad är det? Hur mår du egentligen?
Vid några tillfällen, väldigt få gånger, kanske två - ville hon berätta hur hon verkligen hade det men det gick inte för rädslan hos den som borde lyssna blev så stor så samtalet avslutades i nervösa utbrott. Ingen skulle få höra. – Var stark! Ryck upp dig! Ta dig i kragen! Du får inte falla ihop! Du som är så stark klarar det!
Hennes styrka var räddningen för den som var den begynnande orsaken. Hennes trygghet är den andras skärm, bakom den kan man gömma sig och slippa ta itu med det som finns i ryggsäcken.

Men min kära!
Sitt ner vid min sida och lyssna på min sorgesång och förstå din roll i min tragedi. Ser du sambanden mellan sorg och glädje? Förstår du styrkan jag får ur askan från min tragedi? Ser du glädjen jag har hittat? Ser du tryggheten jag har då jag vet att värre ting kan hända? Snart har jag vuxit in i den alltför stora kostymen jag fick på mig redan när jag var barn.


torsdag 14 juli 2011

En stofil.

Vem kan vara en stofil? Jag slog upp ordet och hittade bl.a. original eller kuf som synonymer. En person som jag då tänker på är min lärare i hyresrätt. Juristen med darr på manschetten och darr vid beslut. Det är bra med juridik, lagar och tolkningar av dessa, på något vis är det rättvist med juridik och det var väl meningen med det. Däremot kan man råka ut för lagvrängare och det var nog sådana han var rädd för. Min lärare. Han var en duktig pedagog och det var mycket intressanta föreläsningar. Han kunde sitt ämnesområde mycket bra. Men jag undrar hur det var med livet. En tjock och tunnhårig man, lite satt till kroppsformatet och ganska så kompakt, men han kunde hålla i lagboken och ändå läsa i den när han stod. Hade kanske bra syn.
Under varje föreläsning gissade vi studenter vilka menyer han hade avverkat med dagens slips på. Den som när den var ny var enfärgad var då oftast prickig eller fläckig av några tidigare måltider. Han bodde på östermalm så han slapp åka bussen till universitetet där vi träffades och bil vågade han inte ha. Körkort var inte att tänka på. Det fanns alltför många juridiska krångligheter för att våga sig på några sådana vidlyftiga ting som att äga en bil. Inte ville han flytta hemifrån heller för är man expert på hyresrätt så vet man hur många svårigheter man skulle kunna råka ut för. Nej, då var det bättre att bo hemma hos mamma så blev inte livet så skrämmande. Trots det så hade han tapetserat om ett rum, låtit någon tapetserat eller så var det kanske hans mamma som hade beställt jobbet. För, ve och fasa, de hade inte flyttat undan en tung bokhylla utan bara tapetserar runt den. Det gick ju inte an för en omtapetsering skulle vara fackmannamässigt utfört och det var inte det här. För bokhyllans skull. Och vad spelar det för roll för mig? Men det är så att jag fortfarande undrar hur denna stofil fick det i livet och jag undrar också hur det gick med rummet och bokhyllan. De andra mer normala lärare, magistrar, adjunkter och allt vad de var har jag glömt för länge sedan. Kommer inte ihåg utseendet på någon av dem. Märkligt!

måndag 11 juli 2011

Att vara vrång

Ibland är det så skönt att vara vrång. Motvalls sa man ofta förr. Motvalls kärring var ett populärt uttryck om man ville förklara någon som var just vrång. Men det är väl inget som man vill vara? Eller…? Det är mycket besvärligt att inte flyta med utan att vara just vrång. Emot det mesta, tycker inte att de andra har så många bra idéer eller bara är för enkelriktade. Det är ju något man kan hålla med om, om man står lite utanför och betraktar. Alla som inte är vrånga är enkelriktade, går åt samma håll, tycker samma sak, ser på samma slags filmer, tycker att samma sorts deckare är helt fantastiska. Men om man nu inte tycker om böckerna av de kända deckarförfattarna eller inte alls längtar tills man får se den där filmen som alla säger är så fantastisk, då är man vrång. Man går emot hela tiden, man är motvalls.
Så var min moster. Hon var vrång – alltid. Det finns ingen som vi alla andra har haft så roligt åt. Jag skriver åt för det var sällan man hade roligt med henne och de gånger det hände undrade man vad som hände. Men jag förstår henne. Nu som vuxen kan jag förstå henne. Det är roligare att vara vrång än att alltid vara med. Man är någon, man syns, folk kommer ihåg mig, men jag vet inte om man blev bekräftad som numera är så viktigt. Men man syntes och alla vet vem man är. Jag skulle vilja be att få lite mer vrånghet, tack.