Då är det som om hela mitt inre reser sig upp som en man och skriker – JO! DET GÅR, DU VET BARA INTE HUR! Så skriker den där filuren inom mig, som har rest sig som en man. Hon, den där filuren, är ett enda trotsigt stort motstånd. Det är som en vägg, eller mur, det är det enda jag inte kan komma förbi. Trotset, att aldrig ge upp, hur svårt det än verkar.
Ibland har jag varit i situationer då det varit enklare att bara acceptera sakernas tillstånd och inte brytt sig. Men det motståndet inom mig har varit så starkt så jag har inte kunnat ge upp. Det var så det kändes när jag låg på intensiven efter hjärtinfarkten. Det hade varit lätt att bara ge upp. Men jag kunde inte. Hon, inom mig, var starkare. Den som trotsade döden och vägrade ge upp. Jag låg och bidade min tid och till slut kunde jag komma vidare. Jag fick träna på att gå i trapporna och klara av några våningar innan jag skickades hem. Men det var en härlig seger att få möjligheten att trotsa döden och fortsätta att leva ett riktigt levande liv.
När man vunnit mot något så stort som Döden, ja då är inget omöjligt. tack för att du delade med dig.
SvaraRaderaJo det går. Visst går det. Men det är väl som en kvinna som filuren har rest sig. Tänker jag.
SvaraRadera