onsdag 30 september 2009

Utmaning 273 – en föraning

Jag har ofta föraningar om vad som kommer att hända. Men det första, en riktig otäck händelse inträffade när jag var omkring 20 år. Jag hade haft körkort i några år men var lite ovan vid bilen. Det var en tidig morgon och jag hade kört en person som skulle infinna sig på en plats i en annan stad. Jag hade inte kört i den staden tidigare och allt var nytt för mig, både just den bilen och den platsen. Jag kände mig lite utlämnad så där tidigt på morgonen. När vi åkte ner till den plats där personen i fråga skulle infinna sig passerade vi en vägsträcka som delade sig konstigt och jag tänkte att ”Här är det lätt att köra fel.” Det var inte mer med det, utan vi fortsatte en bra bit till. När jag sedan skulle köra tillbaka kom jag till den vägsträcka där det hade sett så kontigt ut och tänkte att ”Här är det skumt. Bäst att jag tar det försiktigt.” Så jag kröp fram och när jag närmade mig back-krönet kom en bil emot mig, han körde på fel sida av vägen och hade jag haft en normal hastighet, hade en frontalkrock varit given.

Det här lärde mig att känna efter i magen innan jag gjorde något. Ibland känner jag att det är fel men hittar inga alternativ till den väg jag står i begrepp att ta, det kan gälla vad som helst i livet, men känner jag fel, så blir det fel. Kan jag stoppa mig själv och inte göra någonting i stället blir det rätt. Jag har lite svårt att lyda mig själv, men jag tränar på det.

fredag 25 september 2009

Utmaning 268 - En bild att skriva till


Nu var bostadsområdet klart. Bygget hade dragit ut på tiden så alla vi som skulle flytta in hade varit tvungna att antingen be att få bo kvar i våra lägenheter, försena byte av bostäder eller ordna tillfälliga bostäder för att åtminstone sova i medan de väntade på att husen skulle ställas i ordning. Äntligen skulle vi få ta våra fina hus i anspråk. Utsikten var bedårande och det var gott om fria ytor att använda till lek och motion. Alla var fyllda med en stor förväntan och glädje. Det var inte roligt att inflyttningen var så kraftigt försenad men den känslan skulle nog ge sig bara vi kom i ordning.
Det som hände vid det första bomötet vi hade, då byggbolaget skulle ge oss alla en praktisk information om området, om tvättstugor, förråd, nycklar och allt möjligt vi behövde veta, var att det utbrast en högljudd protest mot den kraftiga förseningen. Hur skulle bolaget kompensera oss, var den stora frågan och så ville vi att det skulle vara någon slags ingång till oss och vårt område. Vi ville ha en portal.
Byggbolaget kunde hjälpa oss med material men jobbet fick vi ordna själva. Angus, som ursprungligen var en irländsk bonde visste hur man arbetade med sten så han skrev sig som en given arbetsledare och med det vågade de ansvariga släppa oss och vi fick själva bestämma hur vi skulle ha portalen.

Dagen kom då stenarna anlände. Det var några långa, men de flesta var små fyrkanter i vit kalksten. Vi fick några armeringsjärn också och någon sorts fogmassa. Men Angus tog ledningen och bestämde att vi skulle sätta igång och bygga vår portal. Till påsken skulle den stå där klar och fin. Två pelare som stod rakt upp, hade Angus bestämt. Och eftersom ingen annan visste hur man gjorde så gjorde vi som Angus sa. Det gick åt flera lediga helger och kvällar. Det fumlades och stenarna var tunga och svåra att hålla i så de blev kantstötta och en del sprack dessutom. Men vi lappade ihop så gott vi kunde och fick till slut allt på plats. På torsdagskvällen innan långfredagen stod det två resliga pelare som port till vårt bostadsområde. På långfredagens morgon vaknade jag av att det var en massa folk som sprang och tjoade utanför mitt köksfönster. Höga röster av skratt och gråt tvingade mig upp ur sängen, på med kläderna och så sprang jag ut. Jag bara stod och gapade. Där det kvällen innan hade stått två resliga pelare hade den ena halvan ramlat ner från den höga stenen och den andra hade böjt sig över och på något sätt hade det bildats en båge. Det blev ju riktigt snyggt tyckte vi då vi hade lugnat ner oss. Angus och hans gäng limmade fast alla stenar och lät bågen stå där. Den passade inte in i vårt fina område, men med lite fantasi kunde man drömma om Grekland. Dimitris Portokalos tyckte det var det finaste vi kunde ha gjort. Nu kände han sig hemma. ”Här ska jag bo tills jag blir morfars farsfars far” sa han och aldrig hade han trott att han skulle känna sig hemma här i Sverige. Som tack för att vi lät portalen stå kvar, bjöd han oss alla till grillfesten han skulle ha på kvällen.
Ja, så kan det gå när man ser en sådan här fin bild.

torsdag 24 september 2009

Utmaning 267 – Premiärnerver

Jag har inga problem med att stå framför en massa människor och berätta, informera eller undervisa om något. Tycker det är kul att få ge kunskap om det är så att jag har något som kan vara till nytta för andra. Det här låter kanske lite förmätet, men jag tänker inte på min egen roll eller hur jag uppför mig, utan vill att de som lyssnar ska få det de kom för att få. Jag tror nog att vi alla är olika så, och känner väl mer att det är en gåva jag har fått såsom de som sjunger vackert för att vi andra ska få njuta av vacker sång. Eller konstnärer som målar tavlor som vi andra får uppleva och finna skönhet i. Därför trodde jag att jag inte hade premiärnerver.
Men så kom den dagen när jag skulle hålla ett tal inför ett sittande middagssällskap. Jag var tvungen att hålla detta tal, för dessa människor och började känna att nu var det inte lek längre. Jag skulle inte undervisa, inte informera utan ett tal som beskrev något som var min sanna känsla i detta sammanhang. Jag var väldigt nervös innan. En känsla som jag inte alls var van vid och visste inte hur jag skulle hantera det. Premiärnerver hade alla andra men inte jag, trodde jag. Det var bara att förbereda sig och skriva ner så många stolpar jag kom på och tänka igenom vad jag ville ha sagt. Men hjärtat slog hårdare för varje gång jag tänkte på detta tal. Jag pratade med min äldsta dotter om det, inte för att söka råd utan för att få upp spöket på bordet, så att säga, och på så sätt kanske få bort denna osäkerhet. Hon kom med ett gott råd: -Tänk dig att alla är xakna, så ser du att inget är så märkvärdigt. Alla titlar och sociala ställningar försvinner då. Alla är vi lika xakna när det verkligen gäller.
Så kom då dagen och stunden då jag skulle stå där och säga mitt hjärtas mening. Men innan jag gick upp tittade min dotter på mig och jag kunde höra hennes ljudlösa viskning. ”Tänk dig att alla är xakna.” När jag stod där på plats så gjorde jag det – tänkte. Och det hjälpte en bit, faktiskt. Ett mycket gott råd till alla nerver. När det verkligen gäller är vi alla xakna.

tisdag 22 september 2009

Utmaning 265 – Att veta.


Bears Comments

Spicecomments.com - Bears Comments

Det är tryggt att veta. Det är så bekvämt att ha all kunskap med sig när man åker omkring i världen. När man har insett det känns det så obekvämt att ha minnesglapp då och då. Kunskap är en lätt ryggsäck att bära med sig.
Det som är svårt är när vetskapen anas men ännu inte är bekräftad. Som nu då många lever under hotet att bli av med jobbet eller få andra anställningar. Det är en fruktansvärd situation både för dem som kommer att vara kvar på sina anställningar och de som blir av med dem. Innan ledningen har funderat färdigt på vilka som får gå och vilka som får bli kvar lever de alla under ett hot som gör det svårt att se hur framtiden kommer att se ut och vart livet är på väg. En människa är ju funtad så att man lever med en fot i historien och den andra foten i drömmen om i morgon. Det är inte många av oss lever i nuet. Det startas ju kurser över hela landet och många böcker skrivs om att fånga dagen, lev nu och njut av dina barn, meditera på ditt välbefinnande nu, tänk inte på morgondagen, var dag har sin plåga. Det är så svårt att inte veta vart man är på väg och om man inte själv håller i ratten och styr, vem gör då det? Då är det bättre att få ett dåligt besked, t.ex. Du får sluta ditt jobb om sex månader. Då vet man vad man har att rätta sig efter och kan göra något åt sin situation, kanske.
Att veta är en trygghet i sig, även om man vet att det blir dåligt. Att inte veta utan leva i osäkerhet kan mala ner ens självförtroende och man känner sig som en liten mask.

tisdag 15 september 2009

Utmaning 258 – Något vitt.


Ann utmanar oss att berätta om något vitt. Det finns mycket att berätta om vitt. Vitt är allt och inget. Vitt är en blandning av alla färger. Jag visste det sedan tidigare så jag slog upp vitt i Wikipedia och där kan man läsa:

Alla vita färgämnen består av finfördelade genomskinliga material. Ett exempel är transparent vatten, som även i form av is är transparent. Finfördelad is (som till exempel snö) är vit, på grund av de enskilda iskristallernas gränsytor som alla reflekterar en del av ljuset. Papper består av ganska transparenta cellulosafibrer.
Vitt och svart
Vit färg kontrasterar mot svart, den mörkaste färgen, som inte består av något ljus alls.

Sådär, nu har jag tagit bort alla romantiska föreställningar om vitt. Men det finns en sak som inte vetenskapen kan bryta ner i minsta atom.
Det är upplevelsen av vitt.

Vit som snö. Där snön lägger sig som ett förlåtande täcke och gömmer allt fult tills våren kommer och det grönskar igen.
Vit som mjölk, som greken sa när jag kom ner en höst och innan solen hade bränt mig brun.
Vit som jungfrun som är oskuldfullheten själv. Den väna, den sköna.
Vit som Snövits hy, med ebenholts-svart hår och läppar röda som blod.
Vit som en början på den romanen alla vi här önskar skriva.
Vit som den lilla lögnen man tar till när man är rädd för att såra.
Vit som en nyfödds babys samvete.
Vitt som spöket jag såg när jag var barn. Eller var det en ängel. Kanske var det en ängel för jag blev inte rädd.
Vitt är också fredens färg.

Och hur avslutar man en sådan här uppräkning som nästan kunde bli en dikt?

måndag 14 september 2009

Utmaning 257 – Att styra.


Om ett minne från länge sedan.
Det var när jag var ung och delägare i en Pettersson-båt. En Pettersson-båt är en träbåt som ofta är långsmal, har rak stäv och är i regel cirka 8-10 meter lång. Jag tror att den tillverkades på 30-talet så den var ganska gammal när vi köpte den. En träbåt av ädlare slag. Nåväl, denna båt hade rykte om sig att vara mycket sjösäker och med den informationen åkte vi långt ut i Stockholms skärgård. Det var en vanlig helg och vi skulle jobba på måndagen. På fredagen var det lugnt väder så efter jobbet åkte vi ut. Vi sov inne i ruffen i sovsäckarna. Det var en skön sömn och vi vaggades rofyllt hela natten.
Petterssonbåtarna är inte kända för att gå fort i vattnet så jag kunde känna mig trygg. Jag har en oerhörd respekt för havet, både i flytande och fast form. På lördagsnatten blåste det upp och vi fick flytta båten till en lugnare vik. Vi väntade länge på söndagen för att låta vinden mojna innan vi vågade oss hemåt. Men till slut var vi tvungna att fortsätta. Vågorna var höga och vinden tog tag i båten och det var svårt att styra rätt. Det gick inte att manövrera båten på ett bra sätt så vi fick gå in i en liten ö-grupp, slänga i ankaret och ta oss i land. Där satt vi i flera timmar och höll i båtlinan så att inte båten skulle slås sönder. Det blåste och var rätt kallt, men efter några timmar kunde vi fortsätta. Vi fick navigera efter fyrarna och så småningom kunde vi lägga till vid vår brygga.
Nu, så här efteråt, är det ju en erfarenhet och ett skräckslaget minne. Minnet av att helt tappa styrförmågan långt ute till havs, utan någon annan möjlighet att komma dit man måste, är ju något jag ofta återkommer till. Vi var dumdristiga som inte gav oss hem tidigare, inte hade bättre koll på vädret och åkte iväg så långt utan att försäkra oss om alternativa övernattningar. Men utan äventyr får man heller inga erfarenheter, och jag är i alla fall glad att jag är här bland de levande ett tag till.

lördag 12 september 2009

Utmaning 255 - Något taggigt


Vi satt vid var sin sida av cafébordet. Jag hade tagit en mellanstor kopp vanligt kaffe och ville inte ha något annat till. Han satt på andra sidan och drack kaffe men hade beställt en tårtbit till sig själv. – Han äter ändå något gott och mjukt, tänkte jag där jag satt och iakttog hans ätande. En person som var mycket besvärlig och skulle alltid vara den som visste allt. Visserligen var han mycket kunnig i det mesta, men man behöver inte torgföra allting man vet. En liten smidighet är alltid klädsamt. Men i det här sällskapet var jag ensam om att ha en sådan åsikt. Mannen mitt emot hade på något sätt ett tvång att få berätta och få alla andra att veta att han ägde mycket kunskap.
Med den inställningen till sin omgivning blir det ganska mycket suckar och stönande. Ingen annan kunde ju bidra med något nytt. Han visste ju allt. Jag var väldigt intresserad av fenomenet besserwisser. Han log och stoppade in en bit tårta till.
– Ska du med på mötet i eftermiddag, frågade han.
Vi skulle samlas i en aula i en skola intill och få information om den nya organisationen. Alla var nervösa och skulle han med så visste man inte vad som kunde hända.
– Ja, jag hade tänkt det, svarade jag. Och du?
– Jo, jag kommer självklart, svarade han. Man måste ju hålla koll på vad de har hittat på nu.
Mötet visade att vi skulle dra ner på antalet anställda och det var många som skulle få gå, men man försökte lösa allting så smidigt det nu gick. Min vän från caféet skulle vara tvungen att lämna sin anställning, men han var inte orolig. På mötet ställde han många besvärliga frågor och ifrågasatte beslutet. Han fick många emot sig, konstigt nog, för jag tyckte nog att han var klar och tydlig och ville sina arbetskamraters bästa. Efter mötet talades vi vid en stund och jag frågade honom.
– Hur orkar du ta så mycket mothugg?
– Jag tar det på taggarna, svarade han.
– Hur då? Nu blev jag riktigt nyfiken.
– Jo, jag är som en igelkott. Mycket av det motstånd jag får tänker jag att det tar jag på taggarna och då känns det inte. Men om t.ex. du skulle vara ojuste mot mig så hamnar det på mjukdelarna och då gör det ont.
”Jag tar det på taggarna” blev sedan något jag ofta tänkte på när det blev jobbigt i min omgivning.

fredag 11 september 2009

Utmaning 254 - Att vara långsint.

Idag ska vår berättelse handla om att vara långsint. Men vi som skriver här på skrivpuff skriver ju av oss varenda dag. Så vem hinner vara långsint? Det är ju illa för dem som har ett gott minne och kommer ihåg alla oförrätter och klumpiga kommentarer som har kastat emot en. Då är det bättre med en som jag som inte kommer ihåg vad filmen handlade om som vi såg sist. Och när var det förresten? Var någonstans såg jag en film senast? Vem såg jag den med i så fall, då skulle jag kanske kunna fråga den personen. Om det nu var en person? Ja, så är det i min värld.
A propå klumpiga kommentarer så kommer jag faktiskt ihåg min skolkamrat på 60-talet som hade fräckheten att uttrycka högt och tydligt, mitt i gruppen av kompisarna, att mina rosa handskar var fula och inte alls passade ihop med den jacka och byxor jag hade på mig. Den dressen hade jag sytt själv och var riktigt snygg, det var en rutig historia i blått och gult och kanske orange, jag kommer inte ihåg så bra, men i och för sig var det inget rosa i tyget. Jag blev riktigt ledsen men visade det naturligtvis inte, men den hullingen visste var den tog. En fruktansvärd människa som bara kunde slänga ur sig en sådan fullständigt onödig kommentar.
Men åter till dagens ämne. Långsint är jag inte, tack och lov, eller ….! Vem orkar?

torsdag 10 september 2009

Utmaning 253 - Tid.


Tid är viktigt, den mäter allt. Inte bara timmar, minuter och sekunder.
Tiden mäter din kapacitet. Om du kan springa en viss sträcka på en viss tid kan du vinna priser av alla sorter. Eller så kan du mäta dig mot dig själv.
Tiden är rättvis. Den tar inte hänsyn till kön, ålder, ras. Om du är lång eller kort. Om du är tjock eller smal. Den bara mäter.
Tiden kan mäta känsla. T.ex. den tid det tar att äta en tårtbit kan tala om, om du tycker om tårtan eller inte. Äter du sakta och ser ut att njuta så vill du att tårtan ska räcka länge och kastar du i dig biten och sväljer bitarna hela så är det inte din favorit.
Tid kan användas till att mäta betydelse. När någon söker upp dig ofta och vill prata länge med dig, betyder du mycket för den personen och om du inte vill umgås med någon hittar du på ursäkter för att slippa och vill tillbringa så liten tid som möjligt.
Tiden hos läkaren säger mycket om dennes kompetens. När jag gör ett läkarbesök och jag känner att läkaren tar tid med mig, får förtroende för honom eller henne. Men är besöket kort och jag känner att det är pressat så mister jag förtroendet för den läkaren och dennes kunskap.
Hur man använder sin tid säger mycket om dig som person.
Därför är tid mer än bara timmar, minuter och sekunder.
Detta var några snabba funderingar om Tid.

onsdag 9 september 2009

Utmaning 252 - Att ha tråkigt.


Det här törs jag nästan inte skriva om. Ibland kan det vara så fruktansvärt tråkigt på jobbet. Inspirationen är totalt borta och när jag ska prata känns det som att någon har varit där och stulit alla orden som jag behöver. Det har inte någon betydelse vilket väder det är, som idag. Solen skiner och det lär vara ganska skönt ute. Jag längtar inte ut heller så det är inte det att jag känner mig tvingad att sitta här och producera dokument. Det är inget fel på arbetskamraterna heller, det är bara så fruktansvärt tråkigt. Ordet tråkig låter lika tråkigt som tillståndet är. Segt och trist. Det är några som är hemma och ligger sjuka och diskussionerna går om det är vanlig influensa eller om det är ”den influensan”. Stackars människor som har blivit drabbade. Hoppas de inte ligger där och lider utan kan njuta av sjukdomens vinster. Sjukdomens vinster är när man kan ligga i soffan och blippa bland kanalerna på TVn och äta lite sjukgodis, frukt eller snacks. Man kan be någon hyra hem en film eller köpa en tidning som man aldrig brukar läsa annars, men som kan ge en skön förströelse. Eller läsa en bok som inte engagerar en utan som man bara mår bra av. Några sådana finns ju. Vinst kan också vara att någon gör en god soppa som man kan sörpla i sig och inte behöver man städa efter sig heller.
Men här är det tråkigt idag.
Jag tror att det är nyttigt att ha det tråkigt ibland. I tråkigheten finns det en sorts vila. Man orkar helt enkelt inte rycka upp sig utan sitter som en hösäck, en stund. Men solen går upp även bland oss tråkiga så i morgon kanske jag har tråkat färdigt och blir pigg och full av energi …. kanske.
Tråkiga hälsningar AnnChristin

tisdag 8 september 2009

Utmaning 251 - Att gå utanför ramarna.

Jag bor i trakten nära huvudstaden och här är det en stressig miljö. Det är lite svårt att vara vänlig och samtala med människor så där hur som helst som man kanske kan göra på mindre orter. Men jag har tröttnat på att vara rädd och undra vad folk tycker om en. Folk tycker en massa ändå så det kan man inte rätta sig efter. Ibland när jag står i kön till kassan för att betala mina varor kan det vara trevligt att prata med någon när man ändå måste vänta. Nu får man ju inte bete sig hur tokigt som helst, det måste ske med artighet och respekt. – En tanke slog mig. Det är ju också en ram, hmmm. – Nåväl, men det är ändå så att det är ovanligt att man är öppen för att prata med kö-grannarna.
En dag när mamma och jag hade varit och handlat en del hade jag bilen med och hade parkerat i garaget intill centrumanläggningen. Bredvid min bil stod en snygg liten Mercedes. Den var klarblå och var en cabriolet med svart tak. En riktigt liten glädjespridare, tänkte jag. (Jag gillar verkligen att köra bil) Strax efter kom ägarinnan, en dam lite över pensionsåldern, fräsch, glad och pigg. Jag kunde inte låta bli att fråga om bilen och uttrycka min glädje över att se en kvinna äga denna fina bil. Hon blev otroligt glad och berättade glatt varför hon hade köpt bilen och att hon älskade att köra osv. osv.
Mamma undrade om jag kände damen ifråga och på mitt nekande svar säger hon bara: Du är ju värre än jag.
Varför inte, jag vill gärna vara värst med att prata med människor som jag inte känner och låta dem få glädjen att bejaka sig och berätta trevliga saker. Det ger mig så mycket tillbaka. Här i storstaden är det verkligen att gå utanför ramarna.

måndag 7 september 2009

Utmaning 250 - En promenad.


Vi gick en promenad i ett område som var mycket vackert. Det var ett stycke vanlig svensk skog. Promenadstigen var väl upptrampad och ganska så bred. Rötterna från de intilliggande träden reste sig på en riktig snubbelhöjd, så det gällde att ha ögonen med sig och lyfta fötterna ordentligt. Men det var skönt att kunna röra sig i den friska skogsluften. Jag kände att lungorna fylldes med en riktig syremättad och ren luft. Oj, vad jag kände mig nyttig! Ju längre vi gick ju gladare i sinnet blev jag. Annars var jag tyngd av allvar och hade problem att brottas med, men här i skogen kunde jag släppa alla krav och bara kämpa på. När vi hade kommit in en bit in i skogen började vi cirkla runt stigen och spanade lite om vi kunde hitta någon svamp. Jag har ju inga ”svampögon” så för mig blev det svårt. Jag kunde stå mitt i en hel koloni av höstkantareller utan att se en enda. De gula som lyser som guld i skogsbacken kan ju även en färgblind se, men att se höstkantareller är en gåva. Vi hittade, trots mig, en del svampar men efter ett tag började jag bli lite mer alert och gick omkring och sparkade undan löv, mossa och annat skräp för att se om det växte finare svampar under skräplagret.
Helt plötsligt var det inte så roligt att leta svamp längre. Min kompis hade kläckt ur sig att ”Det är inte så konstigt att det mest är svampletare som ser gömda lik i skogarna. Man kikar ju under buskar och bråten för att kanske hitta en liten kantarell och då kan man hitta en hand eller fot utan sko som sticker upp.” Där försvann min svampletarglädje. Och så var den sköna promenaden slut. Annars tycker jag mycket om att gå i stan på somrarna och fotografera, vilket jag har berättat om här förut.
Hej då. AnnChristin