Att vara vrång

Ibland är det så skönt att vara vrång. Motvalls sa man ofta förr. Motvalls kärring var ett populärt uttryck om man ville förklara någon som var just vrång. Men det är väl inget som man vill vara? Eller…? Det är mycket besvärligt att inte flyta med utan att vara just vrång. Emot det mesta, tycker inte att de andra har så många bra idéer eller bara är för enkelriktade. Det är ju något man kan hålla med om, om man står lite utanför och betraktar. Alla som inte är vrånga är enkelriktade, går åt samma håll, tycker samma sak, ser på samma slags filmer, tycker att samma sorts deckare är helt fantastiska. Men om man nu inte tycker om böckerna av de kända deckarförfattarna eller inte alls längtar tills man får se den där filmen som alla säger är så fantastisk, då är man vrång. Man går emot hela tiden, man är motvalls.
Så var min moster. Hon var vrång – alltid. Det finns ingen som vi alla andra har haft så roligt åt. Jag skriver åt för det var sällan man hade roligt med henne och de gånger det hände undrade man vad som hände. Men jag förstår henne. Nu som vuxen kan jag förstå henne. Det är roligare att vara vrång än att alltid vara med. Man är någon, man syns, folk kommer ihåg mig, men jag vet inte om man blev bekräftad som numera är så viktigt. Men man syntes och alla vet vem man är. Jag skulle vilja be att få lite mer vrånghet, tack.