Utmaning 183 – En skattkista full med minnen.

En skattkista var väl det jag önskade mig som mest när jag var barn. Jag hade många kartonger, stora och små, som jag gömde saker i som jag ville ha kvar. Jag kunde plocka fram den låda som innehöll det jag önskade titta på just då och känna på stenen från den där stranden som var så fin, den som var så slät och vacker i färgen. Så kom jag ihåg den resan som vi gjorde då, med familjen eller med min morbror och moster med kusiner. Kolapappret från en stad i ett annat land. Just så smakade den kolan och vykort som visade vackra utsikter och byggnader som var kända. Jag kunde inte spara vad som helst, det var tvunget att vara sådant som man normalt sparar på, annars skulle min syster hitta lådan och reta mig. Det ville jag inte, inte alls på långa vägar.
Min kompis och jag gömde skatter ute i skogen. En plåtlåda skulle nog räcka för att inte sakerna skulle bli förstörda och hittas av djur. Vi fick en sådan låda och i den lade vi hårt bröd, snäckor, en liten docka som vi inte lekte med längre, bokmärken och annat som vi inte skulle gråta över om det försvann. Sedan gick vi ut och grävde ner lådan. Men det var viktigt att vi inte skulle glömma bort var vi hade gömt den så då gjorde vi en skattkarta. Det har man ju när man har gömt en skattkista. Då gällde det att vi var sams så inte den andre skulle förstöra skatten.
Det är viktigt med skattkistor och vackra minnen. Just nu håller jag på och skannar in bilder från det när barnen var små. Jag blir påmind om den tiden och nu ser jag hur underbara de är. Då var jag fylld av ansvar och vardagliga göromål så jag hann inte riktigt njuta av dem, men nu när jag ser på bilderna ser jag hur fina de är och hur fantastiskt det var. Det om något är riktiga skattkistor fulla med minnen.