Usch vilket utmaning, att skriva om att gå i mål. Jag känner mig nästan avslöjad. Börjar fundera på om jag någonsin gått i mål. När jag gör en snabb sammanfattning i minnesbanken känns det som att jag har en massa oavslutade projekt. Men behöver det betyda att jag inte har gått i mål någonstans? När jag nu sitter här och funderar på vad jag har satt upp för mål i mitt liv, då känns det som att inget av det som jag har satt upp som mål har jag lyckats med.
Men är det verkligen så? Som med ViktVäktarkurserna till exempel. Jag gick ner i vikt en ca 10 kg varje gång, men trots det känner jag mig misslyckad eftersom målet var mycket längre bort. Med den kikaren framför mina ögon hade jag svårt att njuta av det jag hade uppnått. Minus 10 kilogram. Att jag hade kämpat för varje gram glömde jag bort, därför det var så många fler gram som jag inte hade fått bort. Varför kan man inte njuta av det man har lyckats med i stället för att ha på sig ”långt-bort-i-målet”-kikaren!!!! och gräma sig över det som inte blev?
Eller som med min examen! Den fanns inte eftersom jag hade en futtig liten tenta kvar för att få ut examensbetyget. Men den tentan hade fått en sådan hög tröskel framför sig så det var nästan oöverstigligt. Livet med jobb, familjebildning och barn gjorde att den där sista tentan sköts framför mig hela tiden, tills den dag då jag endast hade några månader på mig att fixa det sedan skulle det bli för sent att få en examen. Utbildningen kunde ju ingen ta ifrån mig, men examen? Nu hade det gått så lång tid, så att komplettera med någon bok var inte möjligt utan jag fick läsa in ett nytt ämne. Vilket jag gjorde och samtidigt som jag väntade mitt tredje barn, jobbade heltid, hade två små barn som behövde mig och ett hus att sköta – så pluggade jag in mig på ämnet och skrev en uppsats. Med lite hot och eld i baken så klarade jag av det. Jag gick i mål, 10 år senare men ändå. Jag fick min examen. Är ganska stolt trots allt. Jag gjorde det. Men det var länge som jag kände att jag hade misslyckat. Att jag hade missat målet.
Det jag behöver göra är kanske att vara duktig på att fira det jag har klarat av. Ha en liten fest, eller gå på bio bara för att markera och påminna mig själv om att jag har gått i mål. Att jag har gjord det jag lovat.
Ja, det ska jag göra. Det blir mitt nästa mål: Jag ska bli bra på att berömma mig själv, inför mig själv så att jag märker att jag avslutar det jag påbörjar.
Bye / AnnChristin
Bra tänkt. Visst är det så att det är mycket lättare att ge negativ kritik både till sig själv och andra trots att det borde vara tvärtom. Hurra för din nya inställning.
SvaraRaderaJättebra mål att berömma dig själv! Se till att fira lite också för allt det du har lyckats med som att vara tre barns mamma med hus och ta examen, viken kapacitet och vilja; GRATTIS!
SvaraRaderaGeorg säger: Du har all rätt och vara stolt, ja vilken kapacitet och vilja, men det skulle vara bra att det står att du fick stöd, hjälp och uppmuntran från andra som fanns i din närhet då. Det skadar inte att vara ödmjuk och uppskatta andras hjälp. Man klarar inte allt på egen hand. Eller ??
SvaraRaderaVisst det är bra att berömma sig själv men glöm inte och berömma andra och ge de lite feed back då och då., det är lika viktigt det med. Det är vad jag tycker vad tycker du.
Det här var inte ett försvarstal för egna bedrifter utan ett exempel på hur man kan se på sig själv. Självklart lever ingen av oss för oss själva, och i det här fallet ligger det i sakens natur speciellt då jag väntade barn är det självklart att det finns människor runt omkring mig. Men eftersom jag inte skriver en bok här och fokus låg på hur man ser på sina mål i livet, så skulle det tynga texten om jag skrev om allt som var runt omkring. Jag förväntar mig att läsaren av texten inser det också.
SvaraRadera/AnnChristin
Ja, detta med att gå i mål är svårt. Jag har precis kommit hem från en resa. Jag och min man har åkt runt i Kalifornien. Tanken är väl att man ska njuta av en sådan resa, speciellt när det är den efterlängtade semestern - ett "mål" som man har jobbat för under ett helt arbetsår. Men för min del kände jag mest sorg och misslyckande. Jag är en VÄLDIGT målmedveten person och ett av mina mål i livet har varit att flytta till Kalifornien. Efter att ha pluggat en termin i Kalifornien bestämde jag mig för att flytta tillbaka för att ta en MBA examen. Visst mitt liv är inte slut så det kan fortfarande hända, men för några år sedan var väldigt nära att ta steget och flytta dit. Jag hade allt stöd jag behövde! Jag hade vänner i LA som hjälpte mig med det mesta vad gällde det administrativa, kontakter med universitet etc. och min underbara familj här hemma stöttade mig och hjäpte mig med allt jag behövde ha hjälp med... MEN... Jag flyttade inte! Jag träffade några av mina vänner när vi var i Kalifornien och alla frågade samma sak "Vad hände?", "Skulle inte du komma tillbaka för din MBA examen?". Jag har uppnått många mål i livet; Jag har gift mig med en underbar man, jag har en magisterexamen och jag har ett väldigt bra jobb, men trots det kände jag sorg när jag åkte runt i Kalifornien.
SvaraRaderaJag måste ändå säga att jag beundrar dig för att du tog tag i dina studier igen och såg till att avsluta dem. Min man har VÄLDIGT lite kvar på sin utbildning. Som de flesta teknologer är det bara några småsaker som saknas för att komma i mål. Självklart finns jag här och hjälper honom med allt han behöver för att avsluta sina studier. Jag har t.o.m. sagt att han kan ta 100% tjänstledigt och att jag försörjer honom under den tiden. Jag har även erbjudit mig att sitta bredvid och studera med honom. Men det handlar inte enbart om hjälp och stöd. Om man bestämmer sig för att avsluta/nå ett gammalt mål finns risken där att man misslyckas igen och det är nog hårdare att släppa samma mål en andra gång (eller kanske t.o.m. en tredje). Första gången kan man alltid tänka att jag kan nå det senare. Men vad säger man till sig själv om man inte når det en andra gång, eller som i min mans fall så kommer det i sådant fall att bli en tredje. Vad händer med självförtroende då? Hur misslyckad skulle man inte känna sig om man satsar hårt en andra eller tredje gång till? Och tänk på alla runtomkring som ställer upp en andra eller tredje gång.
Det är beundrasvärt att man när gamla mål, men det som är mest beundrasvärt är att man vågar sats igen, att man vågar utsätta sig för risken att mislyckas ytterligare en gång bara för att man har bestämt sig för att äntligen nå sitt mål. Jag beundrar dig och är oerhört stolt och glad över att du nådde ditt mål!!! Alla behöver förebilder i livet, så om du kan då kan jag och min man.