Utmaning 184 - Ett rekord

Det var friluftsdag i skolan och alla skulle åka med abonnerad buss ut i skogen. Alla i högstadiet var tvungna att ta sig runt i något av de spår som gymnastiklärarna hade lagt ut. Man kunde välja ta en lätt bana som var snitslad och väldigt lätt att gå. Det var ju bara de som inte vågade ge sig ut i skogen som gick den banan. Förmodligen de som gick i sjuan, eller kanske de riktigt lata som insåg att det skulle gå fort och de kunde lägga sig i gräset och vila efteråt medan de väntade in alla andra. Men min kompis och jag var ju ändå scouter och var vana vid skogsäventyr. Vi ville ju gå en riktig bana med karta och kompass. Lätt som en plätt, var vår åsikt. Självklart skulle vi ta den. Den svåra banan, som killarna skulle gå. Var man 14 år så var sådant viktigt. Tuffa tjejer var vi i alla fall i början av banan.
Vi gick in i skogen med ett självklart lugn och hittade första kontrollen. Det här var ju lätt. Den andra kontrollen var inte heller några problem och inte heller den tredje. Men det fjärde var tydligen flyttad. Vi såg inte någonstans den orange/vita orienteringsskärmen. Hur många gånger vi än kontrollerade kartan och kompassen kunde vi inte hitta kontrollen. Men vi kunde ju inte ge upp! Det skulle vara för pinsamt. Vi som var scouter och vana vid skog och att läsa karta och använda kompass var ju inga problem hade vi ju sagt. Så vi letade vidare. Vi gick upp på flera av höjderna runt det område som kontrollen borde ligga och spanade åt alla håll. In i skrevor och runt konstiga trän och under nedhängande granris. Och där långt inne i en skreva i ett berg såg vi något orange och där, äntligen fann vi kontrollen och kunde få vår stämpel på kontrollkortet. Så fortsatte vi därifrån till de andra två kontrollerna och det var inga som helst problem. När vi äntligen kom i mål var nästan alla de andra eleverna borta. De hade fått åkt iväg med bussarna och lärarna var överlyckliga över att vi kom till rätta och kunde gå i mål. Visserligen var vi två timmar försenade men vi hade hittat alla kontroller och var överlyckliga. Vi fick då veta att man hade varit beredda på att gå ut i skogen och leta efter oss och så den stora nyheten var att det inte var alla som hade hittat alla kontroller.
Vi var de enda tjejerna som hade gått den svåra banan. När vi kom hem ringde det en representant från en orienteringsklubb och frågade oss om vi ville gå med i klubben och springa orientering för dem, men vi tackade artigt nej. Vi var nöjda med det vi hade, vår scoutkår och alla de utflykter vi hade med dem. På skolavslutningen det året fick vi också diplom för vi hade ju vunnit första pris för flickorna i orienteringen på den svåra banan. Men vi visste ju att det rekordet inte var så svårt. Vi var ju de enda startade.