Utmaningar 8, 9 och 10 – Signaler, debutera och nya friska tag.

Annica satt och funderade över sitt själv. Vem var hon, hur fungerar hon, vad behöver hon för att må bra. Sådana tankar var en lyx för henne. Visserligen hade hon i alla år funderat på vem hon var och vad hon ville med sin tillvaro. Vad ville hon och vad skulle hon åstadkomma här i livet. Att leva fullt ut, var ett uttryck hon stötte på för en tid sedan, vad betyder det? Tankarna gick vidare.
Att leva fullt ut betyder för mig, tänkte hon, är att bejaka de gåvor hon hade fått. Eller kanske talanger. Sjunga, visste hon att det inte var men vilka var de då, hennes gåvor? Jag skriver bra och jag har en förmåga att ”se” och att få insikt i svåra situationer, fortsatte hon, och så ser jag samband mellan olika beteenden ungefär som orsak och verkan, men som är något djupare. Hon kunde inte förklara det, men är det något som jag ska skriva upp som en gåva? Och sedan kom det svåraste för henna att erkänna: ”Jag är psykiskt stark, men jag lever inte efter något av detta. Jag tar inte kommandot över mig själv och mitt liv, utan låter allt bara gå på. Det är nog disciplin som fattas”, erkände hon för sig själv. Men på den tiden då hon gick på disciplin höll det på att sluta illa. Numera var det lusten som fick styra. Om hon fick lust att städa gjorde hon det, om hon fick lust att baka så blev det bullar till de lyckliga, men med disciplin var lite svårare. Hon var fortfarande rädd för att tvinga sig själv. Då, för länge sedan, blev hon så sjuk när hon struntade i att känna efter hur trött hon verkligen var.
Annica gick på och på utan att bry mig om att hon faktiskt var så fruktansvärt trött. I hemlighet önskade hon att hon själv blev ”lagom” sjuk, inte farligt så det var risk för hennes liv, men så pass sjuk att hon fick komma in på sjukhus ett tag. Hon hade inte modet att själv sätta stopp. Äktenskapet var tungt. Hon fick aldrig det stöd hon såväl behövde. Hon höll ordning på allt, mat, kläder, läkarbesök för barnen. Det var hon som alltid var hemma när någon av dem var sjuk, etc, etc. Hon var helt enkelt olycklig men förstod det inte själv. Så fort hon var stark var allt bra, men så fort hon var svag och behövde få avlastning fanns det ingen där som kunde hjälpa henne. Annica vågade inte vara egoistisk det är ju så fult, så var det ända från barndomen, men en sund egoism är vad alla behöver lära sig. Bibelns gyllene regel säger ju: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Det fick de höra ofta som barn, och tolkade det som att nu måste hon älska sin nästa. De sista orden i budet är ju ”såsom dig själv” och det är ju måttet på hur man ska älska sin nästa. Annica förstod inte att det är viktigt att älska sig själv, därför var det enklare att bli så sjuk så att någon annan var tvungen att säga till henne att hon skulle ta det lugnt. Den säkraste platsen var väl på sjukhus, ingen skulle någonsin ifrågasätta om hon behöver vila eller inte. Därför brydde hon sig inte om de signaler kroppen skickade ut förrän hon låg där på golvet i sitt arbetsrum på jobbet.
Ambulansen kom och de unga män som skulle ta henne till sjukhuset blev förskräckta. Trots att hon var i ett töcken hörde hon deras rädsla. Annica blev lugn, nu behövde inte hon vara rädd längre, anda var det för henne och hon kunde slappna av och bara låta dem ta hand om henne. Det kändes, mitt i all röra, väldigt skönt att inte vara den som visste bästa och kunde allt.
Annica hade mycket ont över bröstet och så fort de kom till sjukhuset blev hon omhändertagen. Läkare kom på en gång och sjuksköterskor fanns där nästan hela tiden. Man tog prover, EKG och allt gick väldigt fort. Smärtorna i bröstet ökade och det var fruktansvärt. Så fort de kunde gav de henne morfin och det fick de hålla på med i några dagar. På intensiven konstaterades att hon hade en hjärtinfarkt, trots att hon var så ung. Det gick inte in i Annicas huvud att det var så allvarligt. Hon kände bara att önskningarna faktiskt kan bli besannade. Då, där på sjukhuset, bestämde sig Annica för att det här inte ska betyda något för hennes fortsatta liv. Hon skulle bara se till att hon blev frisk och så skulle hon ur därifrån. Hon var tvungen att leva, hennes barn behövde henne och det var viktigare än allt annat.
Naturligtvis blev det skilsmässa, men det tog tre år innan hon var mogen att ta steget full ut. Hon fick lämna allt som var av värde och hon orkade inte kämpa hela kampen utan gjorde så gott hon orkade med. Men idag ser hon att mycket kunde ha varit annorlunda. Hon har förlorat mycket.
Nu, 23 år senare, upptäcker Annica att hon fortfarande inte är helt läkt, det är mycket kvar. Upptäckten gör att hon ser klart hur stympad hon blev under alla dessa år. Det är som att en bit av henne dog då, den biten som skulle ha gett henne sitt eget liv. Hon hade under dessa år endast levt för att barnen skulle få en bra utbildning, att de skulle komma ut i livet som så hela människor som hon kunde hjälpa dem till och med en så bra utbildning som de bara mäktade med. Annica hade funnits där hela tiden. Och hon hade gjort det ensam.
Alla glada, goda människor påpekat att hon har tre friska barn som har lyckats bra i livet, och det är hon så medveten om men har under kampen glömt bort sig själv. Nu har hon ingen lust att ursäkta allt med att barnen har det bra i alla fall. Det är väl självklart att de ska ha det bra och att de har det. Och självklart är hon glad för det, men hon vill vara hel och inte halvdöd. Hon vill verkligen inte längre leva i denna själsliga missär som det är när delar av självet har dött. Det är den sorgen hon har burit på länge men inte kunnat sätta ord på förrän idag. Självet dog för 23 år sedan. Tyvärr, och Annica är väldigt ledsen för det.
Annicas bön idag är: ”Gode Gud i himmelen! Hela mig i min själ. Väck till liv i mig det som dog då och det som dog när jag var fem år. Då jag förstod vad lögnen gjorde med mig. Mina föräldrar ljög för mig, de utnyttjade mig och likaså har männen gjort i mitt liv. Jag ber att bli helad och upprättad”.