Gården var nästan tom. De flesta barnen var inne eller gjorde något annat men ute var de inte. Annica visste inte om hon skulle gå ut, men då såg hon Inger. Inger var hennes bästa kompis, eller i alla fall den hon hade lekt mest med. Det bodde grannar, vägg i vägg och ytterdörrarna var bredvid varandra, det var ofta de bara kunde kila in till varandra. Särskild när det var dåligt väder, hon tog för givet att Inger ville leka med henne. Hon hade inte så många kompisar för när hon hade slutat på lekis, flyttade Viveca in till stan, och då fanns det inte så många andra kvar. Nu hade hon ju ändå börjat i skolan, hon började bli stor. Annica sprang ner för de tre våningsplanen och ut genom porten och till Inger. När hon kom ut såg hon att Inger inte var ensam längre. Monica hade kommit ut och det var henne Inger hade stått och väntat på. Inger och Monica brukade aldrig vara tillsammans. Vad är det som har hänt? Annica saktade in stegen och gick runt lite på gården. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon blev osäker, Moncia var i inte så snäll utan ganska märkvärdig och dessutom var hon äldre. De stora barnen lekte aldrig med de lite yngre. Inger fick i alla fall syn på henne och ropade på henne.
- ”Annica kom hit! Vill du vara med oss?
- ”Ja”, Annica blev alldeles varm inuti. Hon skulle ändå få vara med de stora tjejerna. Glad sprang hon fram till dem och då tittade Inger ner på henne. ”Vad gör du här? Trodde du att vi ville leka med dig?
Annica blev så chockad, de hade ju ropat på henne. Vad det bara för att luras? Annica kände sig alldeles förvirrad och visste inte vad hon skulle göra. Hon stod kvar och kände sig urdum och skämdes. Varför hade hon trott att hon skulle kunna få vara med dem? Varför gjorde de så? Vad hade hon gjort för fel? Inger och Monica sprang bort bakom huset och skrattade. Hon hörde dem länge.
”Annica! Kom in nu! Ropade hennes mamma från balkongen. När hon kom in såg hon att mamma hade gråtit. Hon hade stått i fönstret och tittat och såg allt som hade hänt. Men hennes mamma sa inte att det var fel det Inger och Monica hade gjort.
Det var svårt att somna senare på kvällen för hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Men något måste det ju vara, hon var yngre och inget att vara tillsammans med, så måste det vara. Det som hände denna dag var första dagen Annica kände sig utanför, efter den dagen skulle det komma fler, men inte alla på en gång, utan senare i livet.
Morr!!!Gud vad barn kan vara elaka! Stackars lilla tös.
SvaraRaderaJättebra skrivet och klart rörande.
Ibland undrar man hur de tänker, om de tänker, barnen? Som väl är växer de upp och de flesta klarar sig ganska bra trots skavanker genom uppväxten. Ett aldrig sinande problem tyvärr. Bra skrivet. I början av texten blev det kanske lite väl många "så". Tillräckligt många för att jag skulle reagera.
SvaraRaderaDet är så typiskt. Läste någon amerikansk psykolog som studerat hur flickor beter sig mot varandra och en vanlig strategi för att bli populär är att få sina vänner att vända sig mot andra. Flickors vrede heter boken.
SvaraRaderaTack Drumalex, du hade helt rätt. Jag har ändrat i texten och det blev bättre. Tack för att vi har varandra på bloggen. Sådana här ovanor är svårt att se själv. Ibland kanske men inte alltid.
SvaraRaderaJag träffade Ann på Kistamässan och sa då att hon inte kommer att lägga ner skrivpuff. Men hon får berätta det själv när hon hinner. Meddelar er som är inne här i alla fall
Hej igen, jag ger dig exklusivt nyckelordet till min text. Jag hade organdonation i tankarna när jag skrev den. Hur alla förväntas vara tacksamma, men det kanske inte alltid är så enkelt. Håller med om att det är tur att vi har varandra, lite lagom med kritik är alltid nyttigt för att komma framåt. Vill till att hålla balansen bara så man hjälper och inte stjälper.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDet blev konstigt när jag tog bort Drumalex andra kommentar. För att inte alla ska tro att det stod något som jag inte ville skulle synas så var det bara en dubblett av kommentaren ovanför.
SvaraRaderaBra och viktig text. Början kändes intressant men slutet kändes lite tamt det skulle du kunna utveckla ännu mer.
SvaraRaderaJag tyckte att texten var fantastisk bra. Sorglig, men tyvärr alltför sann. Jag har två döttrar och får ständigt höra vad tjejerna tycker om varandra och hur de behandlar varandra. Trist, men det verkar vara så för tjejer för det har alltid förekommit, när jag gick i skolan och nu när mina barn går i skolan.
SvaraRaderaCattis