Utmaning 354 – Att spela flera roller

Annicas pappa hade plötsligt dött. Strax efter sin pensionering dog han en plötslig död. Det var skönt att både hennes syster och hon själv just hade varit och hälsat på honom. Systern hade varit där samma dag och önskat honom god jul och de hade pratat. Annica var hos honom dagen innan julafton med sin familj och hälsade på. Annica hade känt på sig att det var sista gången hon skulle se sin pappa, men eftersom han inte var sjuk så var det bara en känsla som hon tyst bar med sig. Därför blev hon inte förvånad när dödsbudet kom.
Nu skulle det bli begravning. Det var mycket som skulle diskuteras och släktingar skulle samlas. Annicas pappa hade inte haft så mycket kontakt med sina syskon sedan föräldrarna hade skilt sig. Det var mest Annicas mamma som hade uppehållit kontakt och när de skilde sig fanns det inte någon anledning att fortsätta. Däremot hade han skaffat sig en ny kvinna och de hade varit förlovade och bott ihop. De hade också hyrt en sommarstuga av en bonde i närheten och nu vara alla dessa samlade på begravningen. Han hade också skaffat andra vänner som Annica inte hade en aning om.
Begravningsdagen kom och Annica och hennes familj åkte i god tid till kyrkan för att se till att allt var OK. Prästen var också där i god tid och hon var ett riktigt bra stöd i den här situationen.
Annica som var den äldre av syskonen skulle hålla tacktalet till alla som kom för att hedra deras pappa. Men hon kände att pappas syskonbarn som var där, var där för att kontrollera att allt gick rätt till. De satt sura och stirrade rakt fram, det var knappt att de hälsade på Annica och hennes syster, trots att de var kusiner. Så hade de fästmön, som inte var fästmö längre, och deras bekanta som Annica inte kände. Annicas mamma och moster var där också och gamla grannar och bonden och hans fru. En salig blandning som inte hade ett dugg med varandra att göra utan kände endast pappan som de just hade begravt. Hur skulle hon hålla talet? Vad skulle hon säga? Hon kunde ju inte berätta om något hon inte visste någonting om och vad hon egentligen ville säga gick inte ens att tänka i detta rum.
Annica sa att var och en som var där kände deras pappa på sitt sätt och just då såg hon alla dessa roller han hade levt i under deras uppväxt. Han var som en kameleont och uppförde sig olika inför var och en som satt runt kaffebordet. Hon sa ingenting om det utan krånglade sig ur talet med en värdighet som hon inte kunde ta äran för själv eftersom hon inte visste vad hon sa och inte skulle kunna komma ihåg en enda stavelse till. Men där och då förstod hon att hon aldrig hade känt sin pappa, han var en person som för alla dessa människor hade en helt annan person än den pappa hon kände. Annica undrade vilken av alla dessa roller som var den mest sanna rollen. Undrar om han visste det själv.
Begravningssällskapet skingrades efter det gemensamma kaffet och hennes moster kom fram och kramade om Annica och sa att hon hade undrat hur hon skulle klara av att hålla talet, men det hade varit lysande. Annica var glad för det, för som sagt, hon hade själv ingen aning.