Utmaning 353 - Att vinna ett litteraturpris

De skulle rösta idag. Hela klassen hade fått i uppdrag att rösta fram två klasskamrater, en pojke och en flicka, som skulle få ett speciellt pris. Det kunde vara en kamrat som man tyckte var duktig och som man ville lägga sin röst på. Det kunde också vara en som var snäll eller bussig. Eller så kunde det vara en som man bara beundrade. Det spelade ingen roll varför man vill ge sin röst till en klasskompis, men man var tvungen att fundera och inte bara dra till med ett namn.
Det var svårt. Annica satt där och funderade. Nelly var duktig i skolan. Det verkade inte som att hon behövde anstränga sig så mycket utan hon var av naturen duktig. Hon visste om det också och det verkade som att hon föraktade dem som inte hade lika lätt för att förstå. Leif däremot hade överraskat Annica. Leif var duktig, jätteduktig i skolan, men han skröt aldrig om det och det märkliga var att han verkade blyg och därför upplevde Annica honom som artig. Leif hånade aldrig någon för att den inte kunde svara på frågorna i klassen. Jo, honom skulle Annica ge sin röst. Det kändes bra. Men vem av tjejerna skulle få hennes andra röst? Det var svårt. Annica var nog lite avundsjuk på de duktiga tjejerna, det verkade som de fick mycket hjälp hemifrån och det var lite orättvist, nu när de skulle rösta. Inga-Lena då? Skulle Annica ge henne rösten? Nä, det kändes inte rätt. Äh, det var rättvist om Nelly vann, faktiskt. Även om hon var så som hon var.
Annica röstade på Leif och Nelly och så gick hon ut på gården.
När hon kom utanför klassrummet kom de där busiga killarna fram. Vi har röstat på dig, avslöjade de direkt. Annica blev så förvånad, hon var ju inte alls duktig i skolan. En typisk medelmåtta. – ”Varför då”, frågade hon, ”jag är ju inte alls duktig”.
- ”Jo, det är du och du är alltid bussig mot oss och hjälper oss när vi inte fattar”.
Annica blev jätteglad för att de hade sagt så, men hon skulle ju inte få något pris i alla fall, det förstod hon ju. Det fanns inte en möjlighet. Det gick några veckor och sedan kom då examensdagen. När betygen var utdelade och allt annat var sagt, säger fröken att hon hade ett pris att dela ut. Vanligtvis var det så att hon själv bestämde vilka som skulle få det men det här året hade hon behövt hjälp av klassen och därför låtit oss rösta fram dem vi tyckte. Och det visade sig att klassen tyckte likadant som hon. Det fick bli tre priser. Nelly och Leif fick var sitt pris, varsina böcker och så skulle hon dela ut det tredje priset och det var Annica som var den som fick den tredje boken. För gott kamratskap och för att hon alltid ställde upp. De busiga pojkarnas röster räknades ju faktiskt, de pojkar som man normalt inte räknar med hade en stor betydelse. Annica tyckte det var det finaste pris hon någonsin kunde fått. Det var en bok som hon skulle läsa så fort hon kom hem. Men det var inte boken som var det stora priset, det var visserligen ett slags litteraturpris, utan för att det visade sig att medkänsla och god kamratskap är minst lika viktigt som goda kunskaper, kanske viktigare till och med. Annica fick lära sig att även små människor, med inte så mycket kunskap, är viktiga människor.