När mina barn var små hände det alltid en massa saker, hela tiden. När vi var och handlade var det oftast väldigt trevligt, barnen hjälpte till, allt efter sina förmågor. Men ibland kände jag att även jag hade lust att bara lägga mig på golvet och skrika. Särskilt framför godisdisken. – Jag vill ha godis, eller – Jag vill inte att ni ska ha godis. Men så gör man inte, för vad skulle folk säga. Kanske skulle jag få en hord med människor som höll med mig.
Vad gör man med en treåring som just hade fått smaka på maktens njutning? - ”Tjatar jag till räckligt mycket så kommer jag få som jag vill. Särskilt om vi är i affärer med mycket folk.” Man är väl vuxen, så då gör man inte så. Men man kan ju hota. –”Om du inte går upp och sköter dig nu så gör jag som du, slänger mig här på golvet och skriker.” Som ett under tystnar de och ställer sig upp, sedan kan vi prata om när vi kan köpa godis. Det är inte heller ett särskilt vuxet beteende, man lär sina barn att hota. Och den kunskapen behöver man inte tjata in, det verkar som den ligger på lur och bara väntar på att bli upptäckt. Resten av barndomen försökte de använd hot som maktmedel. Men även de egna barnen växer upp, blir mogna och beter sig mer vuxet.
Ja, det är en ständig strävan. Många gånger, när det har varit turbulent, har jag försökt ställa mig bredvid mig själv och frågat mig hur jag ska bete mig som vuxen. Och då har jag inte haft några svårigheter att veta vad jag ska säga och göra utan att bli arg. Det är att vara vuxen. Men ska man sitta och spela familjespel på julafton är det roligare för alla om man släpper fram barnet som man trots allt har inom sig. Det är nog ganska vuxet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar