Utmaning 297 – Min önskelista

Bevara alla mina nära och kära i hälsa, glädje och trygghet
De som är sjuka ska bli friska
De som hungrar ska bli mätta
De som är blinda ska se
De som är ensamma ska finna någon att älska
Jag önskar att alla ska finna ett hem att så att de slipper ligga ute, särskilt nu när det är kallt.
Jag önskar mig tid,
Tid att skriva min bok
Tid att forska och förlora mig i mitt letande efter kunskapen jag behöver till boken.
Tid att hinna umgås med alla trevliga människor jag mött och som jag inte har hunnit besöka.
Tid att prata med grannen som är ensam
Tid att sitta ner och lyssna till flickan som har så stressade föräldrar.
Tid att mitt i allt bara få vara
Tid att få ställa till med en tacksägelsefest där vi får vara glada och visa tacksamhet för att vi trots allt har det bra.
Jag önskar mig själv att få vara frisk och kunna bättra på min kondition och ork.
Tack tack tack

Det var ett tag sedan

Det känns skönt att kunna delta i skrivpuffandet igen. Har kommit igenom en period av trötthet och borta från all inspiration. Har inte heller rört på mig som jag skrev här tidigare att jag skulle göra. Det är bara att lägga alla misslyckanden bakom sig, kavla upp skjortärmarna och ta nya tag.

Utmaning 296 – Vara vuxen

När mina barn var små hände det alltid en massa saker, hela tiden. När vi var och handlade var det oftast väldigt trevligt, barnen hjälpte till, allt efter sina förmågor. Men ibland kände jag att även jag hade lust att bara lägga mig på golvet och skrika. Särskilt framför godisdisken. – Jag vill ha godis, eller – Jag vill inte att ni ska ha godis. Men så gör man inte, för vad skulle folk säga. Kanske skulle jag få en hord med människor som höll med mig.
Vad gör man med en treåring som just hade fått smaka på maktens njutning? - ”Tjatar jag till räckligt mycket så kommer jag få som jag vill. Särskilt om vi är i affärer med mycket folk.” Man är väl vuxen, så då gör man inte så. Men man kan ju hota. –”Om du inte går upp och sköter dig nu så gör jag som du, slänger mig här på golvet och skriker.” Som ett under tystnar de och ställer sig upp, sedan kan vi prata om när vi kan köpa godis. Det är inte heller ett särskilt vuxet beteende, man lär sina barn att hota. Och den kunskapen behöver man inte tjata in, det verkar som den ligger på lur och bara väntar på att bli upptäckt. Resten av barndomen försökte de använd hot som maktmedel. Men även de egna barnen växer upp, blir mogna och beter sig mer vuxet.
Ja, det är en ständig strävan. Många gånger, när det har varit turbulent, har jag försökt ställa mig bredvid mig själv och frågat mig hur jag ska bete mig som vuxen. Och då har jag inte haft några svårigheter att veta vad jag ska säga och göra utan att bli arg. Det är att vara vuxen. Men ska man sitta och spela familjespel på julafton är det roligare för alla om man släpper fram barnet som man trots allt har inom sig. Det är nog ganska vuxet.

Utmaning 287 – Slå av på takten

Det är många dubbelarbetande småbarnsmammor och pappor också för den delen, som skulle behöva träna sig på att slå av på takten. Önskan att se sina små i rena och hela kläder, friska och glada, välmående utan att vara feta och fulla av spring i benen och lust att ständigt göra nya hyss, kan få vilken vuxen person som helst att slå hundra knutar på sig själv och vända sig ut och in.
Tyvärr är vi inte skapade till att leva våra liv i 180 knutar och inte heller är vi skapade till att jobba ihjäl oss. Vi måste ta tillbaka vilodagen att en dag i vecka bara få vara. Inte tvätta veckans tvätt eller stryka in densamma, inte laga sju olika maträtter (för det är så skönt att ha det klart när man kommer hem från jobbet) inte tvingas in i en jobbahemmakarusell utan verkligen lägga allt åt sidan och bara få vara. Ta en långsam och skön promenad, eller sitta i soffan och läsa boken eller gå i kyrkan eller ta det där fikat med en god vän. Vad som helst som inte handlar att fixa till praktiska göromål för att det är så bra att ha det gjort.
Stanna upp och hämta andan.
Jag for omkring som en skållad råtta när mina barn var små. Jobbade, lämnade och hämtade barnen, lagade mat, tvätt, strykning (det var så praktiskt att stå i framför TVn och följa nyheterna). Höll på tills det var dags att krypa utmattad till sängs. Inte undra på att jag föll ihop på jobbet, ambulans in till sjukhuset och konstaterad hjärtinfarkt på min 37:e födelsedag.
Syster stanna upp och hämta andan.
Jag borde ha gjort det innan det blev så dramatiskt men levde med uttrycket: Jag ska bara…. Sedan ska jag …
Nu ser jag hur många år jag har låtit gå innan jag förstod att njuta av livet. Så många dagar som jag stressade bort. Det är inte värt det.
Idag njuter jag av att grannen har skitiga fönster för mina fönster ser inte heller rena ut. Och jag förstår att de har en helt annan syn på vad dagen ska användas till och i mitt hjärta är jag glad när jag ser unga föräldrar ta det lugnt och inte bryr sig om, om det är välstädat hemma. De bjuder in folk ändå. Det viktigaste vi har är relationer med andra. Och det får man inte om man far omkring som en skållad råtta.
Slå av på takten och njut av det du har runt dig.

Utmaning 285 – Om att slå till

Jag har försökt få till en text till någon av utmaningarna men idétorkan är så total. Vad gör man när huvudet är tomt och all energi går åt till andra göromål? Har ni några tips är jag villig att lyssna och ta till mig något som passar. Ledsen att det inte finns något att läsa här och så kan jag ju berätta att jag har inte uppfyllt mitt löfte om att gå en promenad varje kväll efter jobbet. Det har blivit några promenader nu i helgen, men inte av det slag jag hade tänkt.
Nu är jag är inte av den sorten som ger upp utan håller fast vid att jag ska gå. Så rätt var det är kommer det några anteckningar att promenaderna har satts igång och stegmätaren har kommit på plats.
Tog en kort promenad på lunchen i alla fall så man ska inte förakta den lilla början.

Utmaning 278 – En långsiktig strategi.

Jag satt på ett café i staden. Det var lite kallt, hösten var på väg och träden skiftade i rött, guld och grönt. Det var vackert ute och på ett moget vis. Hösten är som livets höst, den visa tiden i en människas liv.
- Livet är en riktigt lång strategi. Hur långt det är får vi väl diskutera, sa professorn.
- Det måste väl bero på perspektivet, menade jag.
- Vilket perspektiv, tyckte han då.
- Jag tror att vi väljer att först se bakåt så får vi vår riktning framåt, förslog jag
- Mycket klokt val, tyckte professorn.
Jag kallade honom för professorn, för han var så tankspridd och så hade han ingen ordning på håret. Det huvudet hade nog inte känt av en kam på mycket länge. En snabbdusch på morgonen och allt var klart. Men det var inte anskrämligt eller så utan han var en mycket renlig man, men inget var så noga med honom. Kläderna passade inte ihop och strumporna hade inte samma färg, men vad gjorde det, när han var så klok och kunnig. Vi satt där och drack kaffe och pratade länge.
Livet är ju alla de dagar vi lever, var och en och varje dag har en viss ordning. Men hur många tänker på att den ordningen har ett mönster som har kommit av uppfostran, traditioner och det sociala livet som kräver en viss balans för att kunna fungera. Det är inte ofta man sätter sig ner och ifrågasätter sina val för ofta är man inte medveten om att man gör val, hela tiden.
- Ungdomarna är så viktiga, det förstår de inte själva, fortsatte professorn. På sätt och vis har de känslan av att de är i en viktig period i sitt liv, men de ser inte på vilket sätt. Det är därför de ifrågasätter allting i hela sin omgivning för att få någon klarhet hur de själva vill att livets inriktning ska vara.
- Ja, säger jag och håller med. Ungdomsåren är mycket jobbiga och det är sällan som man vill ha hjälp med att styra sitt liv, det enda man vill ha är ett öra som lyssnar och starka vuxna som står stadigt när man ifrågasätter hur de har valt att leva.
Vi fortsatte diskussionen länge. Och när jag lämnade professorn så fortsatte mina tankar att snurra runt. Hur ofta tänkte jag inte ”Så ska jag aldrig göra mot mina barn”. De löftena höll jag säkert, men jag vet att jag gjorde andra fel som mina barn kanske tänker samma tanke, ”så ska jag aldrig göra mot mina barn”. Men det är så mycket man gör bara för att, man brukar göra så, man tror att man ska göra så, har inga andra alternativ. Traditioner, arv och sociala regler har starkare grepp om oss än vi ser och kanske vill se.
Men ibland händer det att man tar ett nytt spår i livet och om man gör det bör man veta att man kommer att möta mycket motstånd. Det är jobbigt att ändra på vanor och det krävs både tankemöda, energi och framför allt mod. Man blir ifrågasatt, utan att det är något fel på de nya vanorna, men man blir ifrågasatt för på något sätt har man ju bevisat att det gamla inte dög. Man blir en avvikare och det är svårt för en del att acceptera. Att bryta ny mark är både jobbigt och hårt, och det är tungt att gå och ständigt hitta nya vägar. Men det är så härligt befriande när du kan stå där, ha litat på dig själv, din intuition och veta att det är rätt väg, rätt sätt du valt att leva på
Den här berättelsen var en sortering av mina funderingar kring att ha en långsiktig strategi. Professorn är kanske mitt alter ego, eller så är han en klok figur. Eller så kanske han är den person som jag önskar att jag kunde vara, att inte bry mig så mycket om ytan på en människa utan bara se det inre.

Utmaning 276 – Att säga upp ett avtal

Jag har inte sagt upp något avtal, vad jag kan minnas. Det låter jag andra göra. Som el-avtal. Där har jag anslutit mig till Kundkraft som förhandlar, årsvis, med olika el-bolag. Ibland byter jag bolag och ibland är jag kvar på samma ytterligare ett år. Jag har inte så stora el-räkningar heller men huvudsaken är att jag slipper fundera. Bilförsäkringen har jag inte heller bytt själv, eller om det var hemförsäkringen. När jag bytte så ordnade det nya bolaget övergången med det gamla så de clearade mellan sig och jag slapp besvären. Är jag lat? Njae, jag är trött och har full sjå med att jobba och försörja mig. Då är det skönt att låta experter (om de nu är det!) sköta det som är praktiska göromål med papper och avtal.
Men innan jag började skriva det här, satt jag och funderade på avtal. Sådana avtal med gör med sig själv. Egentligen skulle man skriva ner dem och ordna dem i bokstavsordning så man kan gå tillbaka och se vad man hade lovat och vad resultatet blev. Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att jag ska ut och gå en timme varje kväll? Man går ju ner i vikt på det och det är nyttigt för nerverna att komma ut och andas frisk luft. Jag borde göra det, så har jag sagt sedan den senaste hjärtoperationen. När jag var hemma och sjukskriven så var jag ute på dagen och gick, oftast en timme eller mer, men nu när jag jobbar har jag säckat ihop. Om jag hade varit tydligare med att lova mig själv en timme varje kväll hade jag gjort det då? Det är så enkelt att hitta ursäkter. Men om man skriver ett avtal med sig själv så kanske ursäkterna håller sig borta.
Jag undrar om det är därför många går på Viktväktarna? Det mesta kan man ju läsa sig till, men just det att man genom att gå på möten gör det offentligt och därför måste skärpa sig. Men om man skriver ett avtal med sig själv kommer man då att slutföra det man lovar? Det här är en tanke som kom för mig nu när vi fick dagens utmaning. Om jag sluter ett avtal med mig själv och gör det jag vet är bra för mig, skriver ner det och gör det jag har sagt, så är det är mätare på hur mycket jag värderar mig själv. Så därför skriver jag följande.

Härmed sluter jag ett avtal med mig själv om att jag varje dag efter det att jag har kommit hem från arbetet, ska byta om till bekvämare kläder och gå en promenad på minst en halvtimme. Jag kommer att redovisa här på min blogg hur jag uppfyller mitt avtal och hur jag förbättrar min hälsa.