Det bästa

”Jag lärde mig att gå dit jag måste gå” är ett citat ur en bok jag en gång läste. Ur vilken bok citatet är hämtat från har jag glömt men citatet fick mig att tänka. Är det så jag har levt, att jag gick dit jag var tvungen att gå, in i fållan av utbildning, jobb och att stänga av den inre längtan som hela tiden pockade på.
Jag känner mig vilsen i mig själv. Visserligen vet jag vem jag är, det är inte så att jag har tappat orienteringen, men jag känner mig vilsen och utanför. Jag hatar att känna mig utanför. Att vara exkluderad, det är den värsta känslan. Få höra till och vara hemma i sig själv är den ljuvliga tillvaron jag längtar efter. Då, när man är där, kan man bejaka sig. Bejaka sin passion, våga lyfta fram den, titta på den och bestämma sig för att NU, nu går jag. NU låter jag min passion få flöda. NU bestämmer jag vad min tid ska användas till. NU börjar jag leva det liv som har pockat på insidan och längtat efter att få komma fram. NU!

Det är det här jag tänker på när jag ligger i min säng en morgon och tar påtåren samtidigt som jag bläddrar i tidskriften Gods- och Gårdar. Många vackra hus med vackra trädgårdar. Men där är också människor som vågar bejaka sina drömmar. De vågar uttrycka sin glädje över det de har fått. En vacker trädgård, som innebär mycket arbete men som ger mycket tillbaka. Vackra rum med vackra möbler och gardinuppsättningar. Vi kan hämta mycket inspiration till egna inredningar, men där är också dessa människor som har en passion och vågar leva ut den. Det är det jag ser mellan raderna i texten och mellan bilderna.