Utmaning 214 – Att födas

Kan man födas som vuxen? Inte till kroppen men till anden, kan man födas på nytt. Jag är frälst och det är ett ord som jag är kluven till. Till innehållet förstår jag vad det är och det är ju att vara räddad. Att vara räddad låter bra, men ordet frälst som sådant har jag en gammal känsla till. Den känslan har jag med mig från barndomen då jag tyckte att frälsta människor var konstiga. Jag upplevde så mycket fördömelse från dem som var religiösa på den tiden och att man skulle leva på ett visst sätt. – Men om jag nu inte kunde hålla med om allt som man skulle tycka och göra så kände jag mig så falsk så jag kunde inte känna att det var något som jag ville gå in under.
En dag när jag var i de yngre tonåren var det en invigning av ny lokal för missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan. För mig var det samma sak så det spelade ingen roll. Det här var någon gång på 60-talet och jag och min kompis gick dit för att se en invigning av någonting vi inte hade en aning om vad det var. När vi satt där så var det ju det ju inget konstigt som de sa. Vi hade kristendomsundervisning i skolan och ibland gick vi till kyrkan, som var svenska kyrkan. Ordningen i mötet var annorlunda och likaså kläderna på den som predikade. Men budskapet kände vi igen så det var inte något konstigt. Vid mötets slut frågade pastorn oss om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan och uppriktigt sagt förstod vi inte vad han menade. Vi trodde ju på att Jesus var Guds son och att han hade gått här på jorden som det stod om i Bibeln. Inga konstigheter alls förutom frågan om vi ville ta emot Jesus i våra hjärtan. Eftersom vi inte fick någon förklaring till vad det betydde tackade vi nej. Vi gick ut i hallen och tog på oss våra ytterkläder och gick därifrån. På vägen hem pratade vi om det och tyckte inte att det var något speciellt. För mig var religiösa människor några som var snåla, de tyckte att alla andra var syndare, de hade konstiga kläder och såg allmänt tråkiga ut. Man fick inte gå på bio eller läsa vilka böcker man ville och så vidare.
Men jag trodde ju så länge som fröken i skolan sa att Jesus var Guds son och vi bad morgonbön och bad Gud välsigna maten innan vi gick till lunchen. Sedan kom vetenskapen in i skolan och kastade ut alla dessa vanor och så började jag tvivla. Men jag hade ändå ett hopp om att det fanns någon där ute som var större än oss. Det måste ändå finnas något annat, annars är allt så meningslöst. Det var mitt hopp i det kaos som min tillvaro var när jag var ung. Precis som det är för många unga människor. Livet hade sina uppgångar och nedgångar och vuxenlivet närmade sig. Jag tappade fotfästet om vem jag var och vart jag skulle i livet och hade inget att hålla mig till. Försökte ordna upp min tillvaro med utbildning, man, barn och allt som hör vuxenlivet till. Jag gick igenom många kriser i livet och så när jag var 35 år så var det dags för Guds att väcka mig. Jag insåg att mitt liv var en enda strävan och att hålrummet inom mig höll på att gräva sig större. Under min ungdom hade jag ofta magkatarr och till och med magsår. Mina leder värkte och hur länge jag än sov så blev jag inte piggare.
Så kom dagen då något stort skulle hända. Efter många möten en längre tid med flera olika människor så insåg jag att min barndoms Jesus var en verklighet för mig. Gud fanns och Jesus är hans son. De mötte mig där hemma i min hall och jag blev knockad av den kraft som det innebar för mig att erkänna deras existens och där på knä så förstod jag frågan från pastorn i missionskyrkan eller om det var metodistkyrkan om jag ville ta emot Jesus i mitt hjärta. Jag sa ja ut i den tomma hallen och då fylldes mitt inre tomrum och jag kände det som att jag föddes på nytt. Något som jag inte hade haft tidigare hade tagit sin boning inom mig och jag kände att det var gott.