En bro

Vattnet forsade med en ursinnig kraft under bron där Annica stod. Det dånade och röt med en kraft som väckte kraften inom henne. En kraft som hon hade svårt att hålla fången inom sig. Till slut kunde hon inte motstå lusten att uttrycka det som fanns i djupet inom henne. Det pockade på, det porlade och till slut var det som en sprängkraft som måste ut. Hon öppnade munnen och ut kom allt det som hon hade burit på i så många år. Den frustration och ovisshet om framtiden och om nuet, alla hennes omständigheter och alla hennes frågor om beslut hon måste fatta. Hon ropade på ett språk som hon inte förstod och ingen annan kunde förstå det heller.
En bit bort från bron, nedanför vattenfallet stod två av hennes vänner. De hörde hennes rop och hennes bön till den högre makten. Till Gud som trots allt dån och skrik hörde henne och förstod vad hon bad om. Den äldre av vännerna frågade den yngre: ”Ska vi säga till Annica att vi hör henne?” Den yngre tyckte att hon kunde få stå där, ovetande om att alla hörde henne, men inte heller vännerna förstod vad hon skrek där på bron, så vad spelade det då för roll. Hon behövde få ur sig trycket på insidan.
Efter en lång stund var det över och Annica kände sig nyduschad på insidan. En ljuvlig känsla och ett lyckorus fanns nu i stället för det betryck som hade bott i henne så länge. Den var underbar denna lilla bro.